ANNONS:
Till Di.se
FREDAG 19 JAN Sveriges bästa finanssajt 2017
MENY
START DI TV BÖRS BEVAKNINGAR

Richard Brixel bygger sitt eget Millesgården

  • Richard Brixel med Ayrton Senna, som dog i en krasch 1994, förevigad i bron i brons vid Hjälmarens strand. Meningen är att den världsberömde racerföraren ska resas upp på tomten. Foto: Jack Mikrut

Richard Brixel är skulptören som bygger ”ett eget Millesgården” på en naturskön sluttningstomt vid Hjälmarens strand i Västmanland. Precis som sin inspiratör Carl Milles försöker han få sina statyer att sväva, till synes tyngdlösa. En illusion som inte är helt enkel att få till.

”Mina grejer ska vara tekniskt svåra att göra. Då trivs jag bäst”, konstaterar han.

Till byn Måla leder en slingrande grusväg genom barrskog och lövsalar. Läget är precis i gränslandet till Närke och Södermanland, en och en halv timmes körning från Stockholm. Några meter ut i vattnet, intill en vassrugge och med en fjärd framför, står skulpturen Filosofen på en sockel. På stranden sitter de massiva bronspjäserna Mona och Makten till synes lapande sol. Modellen till den nakna Mona har en egen historia:

”Hon var skådespelerska. Numera är hon död, men hon var ganska känd. Hon ångrade sig och förbjöd mig att någonsin nämna hennes riktiga namn.”

Han är utbildad först på Konsthögskolan i Stockholm under en tid och sedan på Konstfack. Richard Brixel är 70 år och till synes oavbrutet verksam i en konstnärlig produktionslinje från skissblock till modellerande med lera vid kavaletten, skulptörens karaktäristiska lilla arbetsbord. När den inre stålstommen till en större skulptur – ibland fyra meter hög – blir till plockar han fram svetsen och arbetar på en ställning. Det betyder ständigt upp och ned i tre fyra veckor. Att vara skulptör i en klassisk tradition är inget för veklingar.

”Det är tufft. Du måste vara i fysiskt bra trim”, konstaterar han.

Sin arbetsprocess beskriver han som ”blod, svett och lera”.

Rörelse är modellen.

På hemsidan visar han upp ett hundratal verk. Richard Brixel har fyra fem utställningar varje år, men hans främsta spelplan är gator och torg i Sverige och utomlands.

För det första offentliga arbetet, skulpturen Balans invigd 1985 i Örebro stadspark, stod dåvarande flickvännen modell. På Almbyplan i samma stad står minnesmärket över formel 1-mästaren Ronnie Peterson. I den Olympiska parken i Peking finns den drygt tre meter höga skulpturen Philosopher dancing on a Wave. Därtill har han tre andra skulpturer placerade centralt i Peking. På Newfoundland i Kanada reser sig den 3,5 meter höga Viking.

Richard Brixel har en försiktig kärlek till motorsport; inte dånande motorer men väl den process som sker i framgångsrika förares huvuden. Han har talat med flera av dem om saken.

”När du sitter i bilen kan du känna att du liksom svävar en meter ovanför dig själv. Tänk att närma sig en kurva i 250 kilometer i timmen. Det går inte att avgöra när du ska bromsa. Du måste lita på något annat. Du kan kalla det flow eller meditation.”

Han har gjort skulpturer av de tidigare formel 1-stjärnorna Ayrton Senna och Michael Schumacher. I Tranås står sedan två år den legendariske speedwayföraren Ove Fundin staty, förevigad i brons mitt i en kurvtagning.

Om sitt uttryck säger Richard Brixel:

”Det handlar om rörelse, att mina grejer har en väg, en flykt, är på väg att lätta och försvinna. De ska vara tekniskt svåra att göra. Då trivs jag bäst. Det ska inte vara släta ytor, som är lätta att gjuta och som någon annan kan göra om. Jag tar nutida fenomen och klär dem i ett klassiskt formspråk.”

Han säger att det enda som egentligen intresserar honom är att ”komma någonstans där ditt ego inte existerar annat än som verktyg för något annat, att handen kan utföra det som ligger utanför en mänsklig horisont”.

Egen skulpturpark.

”Nationalskulptören” Carl Milles (1875–1955) är en uttalad inspiratör för honom. Det tyngdlöst svävande är ett ideal för båda. Även på ett annat sätt följer Richard Brixel Milles i spåren när han skapar en egen skulpturpark på den 7 500 kvadratmeter stora sjötomten.

Richard Brixel sitter i en av fler väl insuttna fåtöljer vid soffbordet på ett vackert stengolv i det som är ett högst personligt och stort konstnärshem. Tekannan med blad från femtiden i morse har fått påfyllning med hett vatten nu vid åttatiden. Dottern Alex Brixel är på besök och sysselsatt i bakgrunden.

Han bor och arbetar i en rymlig, öppen planlösning. Kök och soffgruppen i ena hörnet, ateljé i det andra och med flera meters takhöjd. De viktigaste verktygen, modellpinnar, hänger på väggen. På en hylla ligger en smal sticka i hårt trä för att forma ögon i lera. En gammal tandborste används för att få släta ytor. På kavaletten modellerar Richard Brixel just nu skulpturen Kärlek.

”Få se vad som händer”, säger han.

Genom panoramafönstren skymtar skulpturparken, ärgiga bronspjäser med känsligt uttryck på gräsmattan framför Hjälmarens vatten. Vid stranden står det drygt tre meter höga verket Piano där noter och tangenter till synes försvinner ut i luften.

Som ett kloster.

Richard Brixel berättar hur han hamnade i Måla.

”Jag har bott här i 30 år. Jag var på goda grunder utslängd från den kvinna som jag då bodde med. Jag levde i en sommarstuga i Stockholm, men av en tillfällighet råkade jag hamna här och efter ett par års förhandlingar lyckades jag flytta hit. Det är som ett kloster.”

Fast kanske inte så länge till. I stället för att gömma undan dem har han placerat ett stort antal egna originalverk (EU:s regler medger upp till åtta exemplar av en skulptur) på tomten.

”Efter stora beställningar flyter en del pengar in, men av dem blir det ingen Mercedes eller päls. Det blir ett exemplar till av någon skulptur”, säger han.

Redan i dag kommer en och annan busslast till Brixelgården, och när han märkte att han inte orkade med fler utställningar per år föddes idén till en något mer publik anläggning.

”Samlare och andra konstälskare från Sverige och andra länder skulle kunna komma hit och titta. Målet är att starta en stiftelse.”

Beroende av vänner.

I anslutning till ateljé- och boningshuset finns redan en utställningshall. På det ljusa kinesiska marmorgolvet står motivet Annette i olika versioner, som torso i bränd mixed media och som byst beslöjad med plastfolie. På väggarna hänger Richard Brixels målningar och teckningar. De senare är ofta varje skulpturs startpunkt, ett sätt att skissa en idé.

Nere vid vattnet intill båthuset lägger hantverkare sista handen vid ytterligare en byggnad. Undervåningen är ännu en utställningshall. Richard Brixel trycker på en kontakt och två liggande torsoer fylls med effektfullt ljus, liksom silat genom alabaster men i själva verket av plast. På övervåningen ska det bli kafé, ett nytt grepp och egentligen okänd mark för honom.

”En konstnär är beroende av vänner”, konstaterar han tillitsfullt.

Fredsprojektet.

Richard Brixel vilar sällan. En väska med skulptörens enkla verktyg står alltid packad om han behöver ut och resa.

För några år sedan drog han i gång ett alldeles eget fredsprojekt i hemkommunen Arboga. Femton svenska och internationella konstnärer ur det egna nätverket bjöds in för att skapa var sin skulptur av uttjänt krigsmateriel. Tanken är att verken ska placeras i Arbogas rondeller och att en ny konstnär ska bjudas in varje år. Fast ännu är inget bestämt om framtiden.

I dag står fredsskulpturerna uppställda vid Jädersbruks ekologiska herrgård. Flygplanet Ängeln i stålskrot av skulptören Lasse Nilsson drivs runt av vinden. Den kinesiske konstprofessorn Wei Xiao Ming har gjort en kanon med ett fågelbo. Den tyska landskapsarkitektens och trädgårdskonstnären Insa Winklers verk är av ett stridsplans stjärtfena. Dessutom finns tolv andra konstverk.

En konstskatt.

Få konstnärer har bokstavligen sitt livsverk så samlat – och numera finns ännu ett steg i den konstnärliga processen på plats någon mil bort i byn Nyckelby i Närke. I 40 år hade han låtit gjuta sina skulpturer i toscanska Pietrasanta på Massimo Del Chiaros gjuteri. Richard Brixel kallar honom ”en otrolig mästare, ett geni”.

Men vid 80 fyllda tröt orken. När ett hot om konkurs – i dag sannolikt avvärjt – för gjuteriet dök upp, beslöt Richard Brixel att frakta hem gipsformar från åratals produktion. De kom i tre långtradare, och nu finns denna mångfald av stora formar i en lada. Det är en minst sagt udda konstskatt och en annan sida av Richard Brixels arbete.