ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Framåt Mars

  • Rymdkamrater. Forskarna Jorge Mirez och Diego Guillen förbereder sig för en Marsresa. Foto: Martin Adolfsson

The Mars Society heter en amerikansk frivilligorganisation som tränar för att bygga en ny civilisation på Mars.
Med i kapplöpningen till den röda planeten är även nederländska tv-producenter, amerikanska miljardärer och månfararen Buzz Aldrin.

Mars has been flown by, orbited, smacked into, radar examined and rocketed onto, as well as bounced upon, rolled over, shoveled, drilled into, baked, and even blasted. Still to come: Mars being stepped upon.

Buzz Aldrin

Först är den korallröda Utahöknen så knäpptyst att man kan höra trafikflygplanens motorer, högt över det böljande stenlandskapet.

Men det är innan den fridfulla bubblan plötsligt spricker av ljudet av burkig spanska i fjärran. Två frustrerade peruanska ingenjörer närmar sig, iklädda vad som liknar rymddräkter med tillhörande hjälmar i plast. De låtsas att de är på Mars – planeten de vill befolka inom 10 till 15 år. Dagens befälhavare, låtsasmarsianen Jorge Mirez, 39 år, iklädd gula diskhandskar, pekar på en skrynklig karta, medan andrechefen Diego Guillen, 22 år, viftar febrilt med sin gps.

”Dagen är kommen! Vi har hittat flytande vatten på Mars!”, ropar Diego Guillen genom plasthjälmen, innan han, på grund av en ”trasig” syretank måste kravla upp på fyrhjulingen.

”Det var åtminstone vad vi hade hoppats på”, suckar han och kör sedan vidare över jordskorpan som påminner om sprucken maräng. Det 65 miljoner år gamla lagret med kristalliserade regndroppar och dinosauriefossiler ligger utanför Hanksville i Utah, USA – jordklotets mest Marsliknande landskap.

De senaste tolv åren har den amerikanska privata organisationen The Mars Society arbetat med förberedelserna inför vad de hävdar är ”mänsklighetens största utmaning och plikt”.

En isolerad, trång, två våningar hög forskningsstation, har huserat frivilliga Marsentusiaster från hela världen, alltsedan regissören James Cameron hittade platsen då han letade efter en inspelningsplats för en rymdfilm som aldrig såg dagens ljus. Privatiseringen av rymdfarten, kampen om att vara den första människan, den första civilisationen att befolka den fjärde planeten från solen, Hollywoods favoritplanet, vår iskalla röda granne Mars, har här tagit fart på riktigt.

Quinoa och kärnkraft

Mars Desert Research Station är vit och rund, formad efter det rymdskepp som ska frakta den. Den är sparsamt inredd med våningssängar omlott. Så här kan den första bostaden på Mars komma att se ut. Varannan vecka fylls stationen med ett nytt team bestående av astrobiologer, arkitekter, ingenjörer, geologer och studenter som forskar om hur vi smartast och snabbast kan flytta mänskligheten.

Just nu bor Team 140 Peru II här medan de diskuterar huruvida quinoafrön från den sydamerikanska platån är den perfekta plantan att ta med sig på rymdfärden, ifall solpanelen på taket är tillräcklig för att leverera ström för Marsvistelsen eller om det kommer att behövas kärnkraft.

Att temperaturen på Mars varierar mellan minus 70 och plus 10 grader, det enorma trycket, den kraftfulla och dödliga UV-strålningen och avsaknaden av både syre och vatten, tar de lätt på.

”Människan har, ända sedan vi lämnade Afrika, varit en nyfiken nybyggare i jakt på nya erövringar. Men vi måste också veta var vi kommer ifrån. Svaret på hela solsystemets början kan upptäckas på Mars, och jag tror samtidigt att jordens oundvikliga framtid ligger där. Mars var också beboeligt en gång, men nu är det en död sten”, säger bioingenjören Jorge Mirez medan han lagar lunch till alla genom att vispa ihop vatten och ägg i pulverform.

Forskarna får bara äta konserverade eller torkade livsmedel. Nutella och torkade gräshoppor är stapelfödan. Livet i Utah ska efterlikna det tänkta vardagslivet på Mars så långt det går.

Atombomb in i Jupiter

The Mars Societys grundare, rymdingenjören Robert Zubrin, är inte lika pessimistisk som sin kollega när det gäller jordens framtid.

”Självklart kommer vi att etablera ett permanent samhälle på Mars i framtiden, men det handlar inte om någon flykt utan har sin bakgrund i hopp. Vi ska skapa och utforska oanade möjligheter, nya språk och regler, ny litteratur och teknologi. Jag vet att det finns individer, talanger och pengar, vanligt folk som inte orkar vänta på att alla andra ska få tummen ur. Tidigare har rymdexkursioner styrts från ländernas regeringar, men på sista tiden har privata organisationer tagit upp staffettpinnen. Och alla vill vara först att sätta flaggan på Mars”, säger Robert Zubrin.

Han förutspår att vi kommer att ha koloniserat fler planeter än Mars inom några få årtionden. Kanske bor vi i långsträckta tältbyar, kanske kan vi bygga en mellanstation på månen. Och kanske, spekulerar han, efter att vi om många hundratusen år också har förstört Mars, kan vi skicka en atombomb in i Jupiter, göra planeten till en sol och hoppas att någon av dess 67 månar som då blir planeter hamnar i den beboeliga så kallade Guldlock-zonen.

200 000 vill resa

The Mars Society är långt ifrån den enda privata organisationen med dragning till Mars. Bland dem som hoppas kolonisera planeten finns till exempel välgörenhetsorga-nisationen Explore Mars i Massachusetts, miljardären och rymdturisten Dennis Titos Inspiration Mars, The Mars Initiative i Dallas, som söker globalt stöd från privatpersoner, och Mars One, en grupp holländska entreprenörer som är övertygade om att de under 2023 ska skicka de första fyra människorna till Mars.

Skeptikerna tror att holländarna, i stället för att landa med ett rymdskepp på planeten, snarare försöker få ett lukrativt kontrakt med ett större tv-produktionsbolag och driva in kapital via billig kaffemuggsförsäljning på sin hemsida. Via mejl svarar Mars Ones talesperson Dr Norbert Kraft, att ”hela världen, genom en realityshow utan exakt premiärdatum, ska få chansen att rösta fram astronauterna”.

”En kvalificerad jury, en utmaning och en global omröstning kommer att ta fram det vinnande laget”, fortsätter han.

Organisationen utlyste en tävling i april 2013 och har fått ansökningar från 200000 betalande som vill ha en enkel biljett till Mars.

Den första frågan de sökande måste besvara är: ”Vilken typ av humor har du?” Är det verkligen den viktigaste frågan man ställer till en potentiell astronaut?
”Humor är en viktig faktor när man sätter ihop den bästa besättningen”, svarar Dr Norbert Kraft kort.

Bland de nu återstående 705 kandidaterna finns kockar, flygvärdinnor, modeller, psykologer, stridspiloter, tolkar, advokater – varav fem svenskar. Bland dem forskaren och folkpartisten Carl Nettelblad, 29 år, från Uppsala som inte tycker att det är något fel på jorden, men som lockas av det outforskade, liksom de tekniska och praktiska utmaningarna att leva på Mars.

”Att överleva handlar inte om en actionspäckad kamp utan snarare om att se till att den långsiktiga självförsörjningen med el, syre, vatten och matransoner fungerar. De första som landar på Mars kommer att bli jordbrukare och rörmokare till det vi ska bygga. En ny grund för ett framtida samhälle”, säger Carl Nettelblad.

Om han blir utvald att resa, om omkring nio år, lämnar han sin hustru och sin nu tre år gamla son.

”För några år sedan lockades min fru av att göra base-hopp från fjälltoppar. Jag förstår hennes fascination, hon förstår min. Jag tar hellre 20 år på Mars, än 40 här på jorden. Men med det sagt, jag har inte bråttom att resa.”

Jakten på vatten

För att de sex peruanska forskarna i Utah ska kunna bege sig ut i vad de beskriver som den farliga Marsatmosfären, måste de först passera tre minuter i en ”tryckkammare”. Där inne hänger den amerikanska flaggan vid sidan av en röd, grön och blå flagga – den marsianska flaggan.

För att undersöka vattenförbrukningen kryssar de i ett schema varje gång de tvättar händerna eller borstar tänderna. Det har ännu inte hittats något vatten på Mars, så ska vi en dag bo där måste vi, i alla fall inledningsvis, ta med tonvis med vatten från jorden.

Det är en lång resa: 55 miljoner kilometer, eller 1263 rundor runt jorden, sex månader i ett rymdskepp. Därför är jakten på vatten på Mars av högsta prioritet.

Trial and error

Team 140 hittade inte det efterlängtade vattnet på sin simulerade Marsresa. Marängen de körde över med fyrhjulingen tidigare under dagen var en uttorkad insjö i närheten av forskningsstationen.

Men andrechefen Diego Guillen fick åtminstone testa en del av sitt projekt: promenadkäppar med anslutna sensorer och sim-kort kopplade för att mäta muskelkraft. Och befälhavare Jorge Mirez provkörde en vikbar cykel/bår, som dock antagligen inte kommer att behövas på Mars eftersom alla kommer att väga en tredjedel så mycket som på jorden.

Om detta inte behövs på Mars, varför testar ni det?
Diego Guillen sväljer hårt och tar sats:

”Ingen har varit på Mars. Vi vet inte hur allt kommer att fungera där. Vi har inga data, men med dessa mätningar har vi åtminstone några siffror, vissa analyser. Allt är bättre än ingenting. All forskning bygger på ’trial and error’, bara på det sättet kan vi gå vidare”, säger forskaren, som också tog digitala foton av fotspår i sanden för att ge sitt bidrag till att förbättra den teknik som gör det lättare att hitta människor som går vilse på Mars, när det väl är dags.

”Nasas chef Charles Bolden sa nyligen att deras huvudfokus ligger på Mars, men jag vet inte hur seriösa de är. Bolden är egentligen bara en dålig skådespelare som gömmer sig bakom talskrivare och som snackar om 2035 som det stora genombrottsåret. Men det är ju som att säga: ’Jag hoppas att någon annan tar bollen ett tag’. De snackar, men gör inget”, säger The Mars Society-grundaren Robert Zubrin.

För lite pengar

Nasa hade sin storhetstid fram till den första månlandningen 1969. Sedan dalade publikintresset, liksom den statliga budgeten. Fram till i dag har Nasa sänt flera sonder till Mars, men inga människor. I stället har de, tillsammans med bland annat Ryssland och Japan, koncentrerat sig på ISS, den internationella rymdstationen 40 mil över våra huvuden. George W Bush planerade under sin tid som president att resa tillbaka till månen, medan Barack Obama ignorerar den planen.

”Nasa får inte tillräckligt med pengar av den amerikanska regeringen för att kunna göra allvar av det de säger att de ska göra. Många trodde att vi skulle nå Mars på 1990-talet. Och månen? ’Been there done that’”, säger Buzz Aldrin i en Skypeintervju med Di Weekend medan han befinner sig på en Marskonferens i Washington DC.

Den svenskättade astronauten, som blev legendarisk som andreman på Apollo 11 under månlandningen 1969, har i dag siktet inställt på den röda planeten.

”Jag vill att vi i Apollo 11-gänget ska påminna världens befolkning om vad vi gjorde för snart 50 år sedan. Inte för ärans skull, men för att lägga en rimlig färdplan mot nästa naturliga mål. Och om USA inte vill, eller lyckas få till det, kan vi åtminstone vara i frontlinjen för vad vi kan uppnå. Jag tror på samarbete mellan nationerna”, säger Buzz Aldrin, som i fjol kom ut med boken Mission to Mars.

Kolonisera målet

Men bokförsäljningen, och de 600 dollar som den i dag 84-årige astronauten tar betalt per autograf, räcker inte långt för att kunna förverkliga uppdraget. Han anser också att målet måste vara att kolonisera Mars. Inte bara åka dit och vända på lite stenar.

Dina första ord på månen sägs har varit: ”Vacker utsikt, fantastiskt öde”. Men tänkte du någonsin: ”Här skulle jag kunna slå upp ett tält?”
”Hehe, nej. Månen är iskall under 14 dagars mörker och stekhet under 14 dagar med sol. Där finns ingen luft, inget vatten. Inga gröna män. Det är inte ett särskilt smart ställe att sätta bo”, säger Buzz Aldrin.

Men är Mars det?
”Tja, Mars har åtminstone atmosfär, och en hel del damm och smuts för den delen. Men efter hand kommer vi på tekniker som kan skydda oss mot det farliga.”

Det är bland annat sådana livsfarliga utmaningar som The Mars Society försöker lösa.

”Nasa har inte gjort tillräcklig research. De tar astronauter till öknen en eftermiddag för att kontrollera rymddräkter som de designat med hjälp av internettävlingar och skolelever. Vi gör jobbet åt dem”, säger grundaren Robert Zubrin.

Vad har ni upptäckt under er forskning i Utah?
”Att det, i motsats till vad många tror, är överansträngning, och inte tristess, som är det största problemet med Mars. Vi anser att regeln ’Kan du inte lyfta det, så ta inte med det’, är bra. Ledarskapet där uppe måste vara demokratiskt, och den första besättningen måste bestå av samarbetsvilliga individer, inte avgränsade av nationalitet eller kön. Patrioter skapar konflikter. Och vi ser att mänsklig komfort har direkt inverkan på ingenjörsdelen av uppdraget eftersom folk inte utför sina arbetsuppgifter om hygienen inte är okej.”

The Mars Society finansieras av pengar från dotcom-världen, donationer från Discovery Channel och 7000 entusiasters stöd. Men organisationen har varken kapacitet eller medel att själv skicka någon till Mars. Enligt beräkningar hamnar prislappen för att ta sig till Mars på runt 100 miljarder dollar, drygt 700 miljarder kronor. Det Robert Zubrin till syvende och sist vill, är att Nasa använder dem som förlaga.

”Jag vill att Nasa ska säga att det vi gör är toppen, men att de kan göra det bättre. Vi har lagt 1 miljon dollar på vår forskningsstation, tillsammans med den forskningsstation vi driver i Arktis. Nu drömmer jag om att Nasa ska bygga en likadan, men mer avancerad station, med duktiga astronauter och resurser för att förverkliga vår gemensamma dröm.”

Tidigast 2030

Men Nasa har en annan agenda.

”Vi vill inte utbilda blivande astronauter i öknen, utan i själva rymden”, säger programdirektören för Nasas Mars Exploration Program, Lisa May.

Hon planerar att skicka en besättning ut i rymden som ska stanna ett helt år på den internationella rymdstationen, i stället för sju månader som hittills har varit den längsta vistelsen i rymden.

Nasa vill bevisa att människor kan överleva långt från jorden under lång tid innan de skickar människor till Mars, där man är nödd att stanna minst två år innan planeterna är positionerade för att någon ska kunna återvända.

”Dessutom kommer astronauterna man tränar i dag att vara för gamla när tiden slutligen är inne”, säger Lisa May.

Hon tror nämligen inte att mänskligheten tar några stora steg mot orörda horisonter förrän tidigast 2030. Enorma mängder forskning måste genomföras först, säger hon.

Som hur man ska kunna garantera att man inte missar landningen på den blåsiga planeten. Och hur man ska kunna försäkra sig om att uppfylla Space X-miljardären Elon Musks önskan:

”Jag kommer att dö på Mars, bara inte när jag landar.”

Har Nasa i dag astronauter som forskar om hur det blir att bo på Mars?
”Nej, men vi kommer att utveckla ett träningsprogram vad det lider. Just nu studerar vi hellre området runt jorden och månen. Det finns saker som vi behöver ta reda på innan vi reser till jordens glömda lillasyster”, säger Lisa May.

Hon skrattar när hon säger att vissa kolleger kallar sig marsianer hellre än amerikaner, och att hon hoppas att en civilisation kommer att bo på Mars i framtiden. Egendomsmäklaren Buy March förklarar på sin hemsida att de sedan 1980 säljer mark på Mars, standardpaketet på fyra hektar kostar 29,99 dollar. Vissa stadsdelar är redan sålda.

Testa ny farkost

2004 kunde Nasa med rymdsonden Spirit bevisa att det en gång i tiden har funnits flytande vatten på Mars. Och kanske finns det fryst vatten vid polerna än i dag. Rymdsonden Maven kommer i mars 2016 att kunna undersöka aktiviteterna i Mars inre kärna.

”Och om åtta år skickar vi en farkost som ska samla stenprover och försöka hitta tecken på tidigare liv”, säger Lisa May.

Vad tänker du om påståendet att Nasa bara skjuter upp uppdraget och spelar för galleriet?
”Tja, till att börja med vill vi minimera riskerna innan vi skickar människor till Mars. Det tar tid att utveckla nya smarta rymdfarkoster, och vi har ingen just nu. Men vi har kommit väldigt långt med ritningarna och planerar att bygga och testa en ny farkost 2017. Vi kommer dock att köra många obemannade expeditioner innan vi kan skicka en besättning till denna fascinerande men mycket krävande plats”, säger Lisa May, som ändå medger att det viktigaste för den första Marsexpeditionen är ett tätare och bättre samarbete mellan de statliga institutionerna.

”Att få alla avdelningar att på allvar arbeta mot ett gemensamt mål är en utmaning. Men så är det varje gång man jobbar med något annorlunda, eller hur?”

Lätt uttråkad

Om Nasa menar allvar med Mars måste de åtminstone börja ringa upp några astronauter. Kanske är de i själva verket beroende av Buzz Aldrin på nytt?

Skulle du åka om du ombads, Mr Aldrin?
Buzz Aldrin rynkar pannan och tänker ett ögonblick.

”Nej, jag är faktiskt inte den bästa lagspelaren och blir lätt uttråkad. Jag kan lätt bli deprimerad på långa resor, så jag hjälper hellre alla andra till Mars, även om många anser att en enkelbiljett är detsamma som att begå självmord.”

Håller du med?
”Om det säger jag bara: vi kommer alla att dö någon gång. Det kan lika gärna ske på Mars.”

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies