ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS

Ytterligare åtgärder behövs omedelbart

  • RÄDDA FÖRETAGEN. De nuvarande åtgärderna för att hindra en konkursflod är otillräckliga, anser Lage Jonason som föreslår fyra ytterligare.

DEBATT. En konkursflod väntar om inte ytterligare åtgärder görs för att rädda de företag som nu möter en tvärnit i efterfrågan. Det finns flera åtgärder som kan mildra krisen genom att se till att det stora flertalet företag överlever och att sysselsättningen räddas, anser Lage Jonason.

De åtgärder som Riksbanken och regeringen hittills har vidtagit är helt otillräckliga för att hindra en konkursflod och därmed omfattande arbetslöshet. Utöver vad som redan är gjort, följer här fyra generella åtgärder som kan vidtas omedelbart och som kan mildra krisen.

* Inför ett moratorium. För detta finns stöd i regeringsformen. Det kan gälla vissa slag av skulder (främst hyres- skulder och bankskulder, bland andra). Ett moratorium bör i första hand gälla till årets slut.

* Ta bort det personliga betalningsansvaret när det gäller de skattekrediter som företagen kan få, och sänk räntan till noll.

* Vad gäller permitteringslönerna måste Sverige följa Norges exempel, och helt enkelt ta hela kostnaden.

* Slopa arbetsgivaravgifterna till årets utgång.

500 miljarder kronor från Riksbanken och andra åtgärder som Riksbanken kan komma att vidta mot bankerna är en mycket långsamt verkande medicinering. Ett bankkontor förfogar inte över något riskkapital, de pengar som finns i bankerna är antingen aktieägarnas eller insättarnas. Även om bankerna har en hög utlåningsberedskap, kommer väldigt lite av pengarna att gå till de företag som står för en mycket stor del av sysselsättningen. De som kan komma i fråga för bankernas välvilja blir i första hand större företag, inte de mindre och medelstora.

Regeringens erbjudande om att företagare kan få tre månaders kredit med uppbörd – till och med retroaktivt – låter bra, men det rör sig om ett räntebärande lån för vars återbetalning styrelsen vanligen blir solidariskt betalningsansvarig. Så vad regeringen egentligen säger till alla företagare som hamnar i likviditetsproblem är: Kom till oss och låna, betala ränta och ta risken att i slutändan få stå för hela notan. Vem vill i ett läge när framtiden är höljd i dunkel ha ett sådant lån?

De flesta företag arbetar med låga vinstmarginaler (hotell, restaurang, turism, detaljhandel eller mindre tillverkningsindustri). De bör kunna klara en viss nedgång i efterfrågan, men inte att tappa 40–65 procent av sin omsättning, vilket nu är fallet.

Även arbetstagarna, inte minst de timanställda, får kännbara avbräck i sin ekonomi. Det blir nästan omöjligt för dem att betala sina räkningar i tid. Ska normala kreditrutiner följas kommer antalet betalningsförelägganden, utmätningar, så kallade 2:9-or, konkursansökningar och vräkningar att växa med större hastighet än antal smittade i coronaviruset.

Det följer av konkurslagen att om ett företag är i dröjsmål med mer än en vecka att betala en förfallen skuld, ska detta tas till intäkt för att senast tre veckor senare förklara företaget i konkurs. Den lagstiftning som finns rörande enskildas och företags fordringsförhållanden är anpassad för en mer normal ekonomi, inte för en ekonomi där en stor del av efterfrågan försvinner över en natt. 

Hur ska begreppet ”obestånd” tolkas under nuvarande omständigheter? Vem vågar nu göra prognoser av innebörden av att vi till eller efter sommaren går över till något slags normaltillstånd? Vad gäller rekonstruktionsinstitutet är frågan densamma. Ingen del av denna lagstiftning är konstruerad efter en ekonomi i fritt fall.

Fördelen med ett moratorium för exempelvis hyresskulder eller till banker, är att ett sådant kan träda i kraft omgående. Nackdelen med det är naturligtvis att fordringsägarna inte får betalt i rätt tid, vilket drabbar deras likviditetsplanering. Den frågan kan dock lättare hanteras, eftersom det rör sig om ett begränsat antal parter (ett antal banker och några hundra fastighetsbolag, kanske), där hjälp kan arrangeras med stöd av Riksbankens lånelöfte om 500 miljarder (som dessutom vid behov kan utökas). Regeringen kan själv besluta om moratorium (se regeringsformen 8:4 och 1940 års moratorielag, som visserligen pekar på en krigssituation som utlösande faktor, men det kan riksdagen snabbt lagändra).

Beslutet bör inkludera att dessa slag av fordringar inte heller kan användas som underlag för indrivning, utmätning, konkursansökan etcetera. En helt annan sak – som man får pröva när sikten har blivit klarare – är vilka hyresnivåer som framgent ska gälla för inblandande företag, för att sedan sakta ta sig tillbaka när viruskrisen är över. Det säger sig själv att det måste bli tala om betydande hyresrabatter eller permanenta hyressänkningar under en rätt lång tid.

Arbetsgivaravgiften är förvisso en stor inkomstkälla för staten. Det är också en stor börda för företagen. Ett generellt slopande skulle underbalansera statens budget, men har goda generella effekter i syfte att hålla uppe sysselsättningen.

Det kan hävdas att fördelen med ekonomiska kriser är att osunda företag – med dåliga affärsidéer och dålig soliditet – rensas ut till fromma för alla. Detta följer nationalekonomens Schumpeters teori om kreativ förstörelse. Det må vara rätt, men just nu, i stormens öga, är det verksamt endast som ett inlägg i en intressant seminarieövning. Man kan lätt hävda att generella åtgärder av det slag som jag har beskrivit, medför att även en del osunda företag kommer att överleva längre tid än de egentligen förtjänar.

Personligen kan jag leva med denna brist. I straffrätten hyllar man ofta principen att det är bättre att 99 av 100 som egentligen är skyldiga frikänns i brist på bevis, än att en enda oskyldig felaktigt döms. På liknande sätt bör man betrakta den nu uppkomna situationen: Det är bättre att det stora flertalet företag överlever, och rädda sysselsättningen till risken av att ett och annat osunt företag får förlängd respit, än att alla går under här och nu.

Det är inte svårt att måla upp ett katastrofscenario. Ett stort antal mindre och medelstora företag kan uthärda krisen i några veckor eller månader till. Sedan hamnar de snabbt på obestånd och måste försättas i konkurs. Tiotusentals blir av med sina arbeten och vakansgraden för bland annat butikslokaler och restauranger skjuter i höjden. Krisen sprids senare vidare till fastighetsbolagen, som i sin tur för över den till bankerna. Och så är vi tillbaka i en mycket omfattande samhällsekonomisk kris.

Lage Jonason, finansman och investerare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer