1515
Annons

Vilseledande argumentation i debatten om forskningsråd och basanslag

REPLIK. I Di debatt 12/4 kritiseras regeringens STRUT – en statligt tillsatt utredning om universitetens och högskolornas styrning och resurstilldelning. 

SÄKRA NYFIKENHETEN. Om Vetenskapsrådet inte längre får resurser att kvalitetssäkra nyfikenhetsdriven grundforskning som genererar helt ny kunskap utan krav på omedelbar samhällsnytta undermineras vår förmåga till genombrottsforskning, skriver artikelförfattarna.
SÄKRA NYFIKENHETEN. Om Vetenskapsrådet inte längre får resurser att kvalitetssäkra nyfikenhetsdriven grundforskning som genererar helt ny kunskap utan krav på omedelbar samhällsnytta undermineras vår förmåga till genombrottsforskning, skriver artikelförfattarna.Foto:Johan Nilsson / TT

Utredningens förslag anses leda till minskade möjligheter för en enskild forskare eller forskargrupp att bedriva sin forskning oberoende av lärosätens interna satsningar som riskerar att gynna nepotism.

Som forskande lärare med små möjligheter att hävda sig med större publikationsmängder kan man inte annat än hålla med om vikten av att premiera kvalitet för att motverka lokala kotterier.    

Dock blir huvudbudskapet i Roger Svenssons artikel – att vi bör prioritera forskningsråden i stället för basanslag – otydligt om vi inte definierar vilka de statliga forskningsråden är. 

De för allmänheten mest kända är Vetenskapsrådet, vars funktion är att kvalitetssäkra grundforskningen, och VINNOVA som gör detsamma för den tillämpade forskningen. 

Råder balans mellan dessa två säkerställs hög forskningskvalitet. Denna balans måste garanteras genom såväl budskapen i regeringens forskningspropositioner som ekonomiska satsningar.

Precis som Roger Svensson poängterar har regeringen all anledning att i den kommande forskningspropositionen beakta behovet av kvalitetsförbättringar. Det görs bäst genom att satsa på de forskningsråd som redan har en gedigen erfarenhet av att granska olika forskningsområden. 

Om Vetenskapsrådet inte längre får resurser att kvalitetssäkra nyfikenhetsdriven grundforskning som genererar helt ny kunskap utan krav på omedelbar samhällsnytta undermineras vår förmåga till genombrottsforskning. 

Grundforskning, som namnet antyder, ligger till grund för den tillämpade forskningen som i slutändan kommer samhället till godo i form av innovationer och industriell produktion. 

Om vi enas om denna grundläggande uppdelning blir ytterligare utredningar överflödiga.

Anna Montell Magnusson, biträdande professor Linköpings universitet

Henrik Jörntell, docent Lunds universitet

Läs tidigare inlägg:

Prioritera forskningsråden i stället för basanslagen

Innehåll från Schneider ElectricAnnons

Hållbar fastighetsautomation med människan i fokus

Allt fler fastighetsägare har idag ett stort fokus på hållbarhet. Med Schneider Electrics system för fastighetsautomation kan de enkelt övervaka och styra sina byggnader och snabbare uppnå hållbarhetsmålen.

Fastigheter står idag för omkring 30 procent av världens energianvändning och för nästan 40 procent av de årliga koldioxidutsläppen. För att uppnå målen i Parisavtalet och begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader, måste 3 procent av byggnadsbeståndet i Europa renoveras varje år. Idag ligger renoveringstakten på endast 1-1,5 procent årligen och det största hindret för att investera i hållbara byggnader är finansiering. Lösningen för att säkerställa mer träffsäkra investeringar är att använda sig av digital teknik.

- En av våra lösningar för fastighetsautomation är digital tvilling, en spegling av en verklig fastighet, med vilken man kan skapa datadrivna insikter för att optimera energianvändningen i sina fastigheter. Man får här data i realtid, kan simulera energiflöden och modellera förändringar innan de tillämpas live i anläggningen. Den digitala tvillingen skapar mervärde för fastighetsägaren, som kan ta rätt beslut för att optimera driften, säger Tomas Bäckstadi, Service and Business Development Director , Schneider Electric.

En öppen plattform för byggnadens olika system

80 procent av 2050 års byggnader uppskattas redan idag vara byggda, vilket innebär att både det befintliga fastighetsbeståndet såväl som kommande byggnader behöver kunna hanteras för att uppnå hållbarhetsmålen. 

Med Schneider Electrics fastighetsautomationssystem EcoStruxure™ Building Operation (EBO) möjliggörs enkel och flexibel styrning och övervakning av fastighetens olika system i en plattform. Med systemet skapas förutsättningarna för att samla, strukturera, analysera och agera på byggnadens data. För att möjliggöra dagens och framtidens allt mer uppkopplade byggnader har systemet inbyggt stöd för effektiv hantering och lagring av stora mängder data.

- Vi ser att fyra grundpelare driver utvecklingen av dagens och framtidens byggnader och därmed våra lösningar för fastighetsautomation– de behöver vara drift-och energieffektiva, motståndskraftiga, hållbara och utformade med människan i fokus. I och med att vi tillbringar uppåt 90 procent av våra liv inomhus blir det tydligt att de byggnader som vi vistas i har en stor påverkan på vårt välmående och hälsa. Luftkvalité, temperatur och belysning är exempel på parametrar som är viktiga att ha i åtanke. Med EcoStruxure™ Building Operation kan fastighetens olika system integreras sömlöst i en framtidssäkrad och flexibel plattform och bidra till att möjliggöra en mer produktiv och hälsosam inomhusmiljö för byggnadens nyttjare, säger Linnea Lunnbäck, Offer Manager, Schneider Electric. 

”Med en digital tvilling kan man skapa datadrivna insikter för att minska sin miljöpåverkan”

Läs mer om framtidens fastigheter

Mer från Schneider Electric

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Schneider Electric och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Den generösa flyktingpolitiken

HÄLLEFORSNÄS. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den tredje delen av Di Debatts sommarföljetong.

Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark

På golvet inne i det stängda kommunhuset i Hällefors står en lång målad fresk. När den gjordes i slutet av femtiotalet var den en tidsresa från de gamla hammarsmedjorna fram till rekordårens sagolika triumf. På de sista bilderna går de självmedvetna och välbetalda arbetarna till fabriken, samtidigt som deras barn tränar för nästa fotbolls VM. Det är en bild av gränslös framtidstro, gjord exakt i det ögonblick när efterkrigstidens svenska självbild av landet som inte kunde göra något fel kulminerade. Hur verkligheten skulle se ut kunde ingen föreställa sig. 

En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.
En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.Foto:Jan Jörnmark

Drömmen om framtiden gick mot sitt slut redan ett decennium efter att målningen sattes upp första gången. Sysselsättningen i Bergslagen kulminerade, och befolkningen började minska och åldras i ännu högre takt. Överallt i de svenska bruksbygderna, stod de nybildade storkommunerna uppenbart med en större kostym än de behövde. Till en början var överkapaciteten mest synlig i bostadshusen. Där fanns det larm om tomma lägenheter redan under sjuttiotalet, men trots det fortsatte subventionerna till nyproduktionen. Under åren efter 1985 intensifierades till och med byggandet, vilket skapade stora problem när nybyggena kom ut på marknaden. Under nittiotalet ledde det till att flera stödprogram för att klara kommunernas och de allmännyttiga bostadsbolagens problem skapades. Stödprogrammen gick under begreppen ”bostadsakuten” och ”kommunakuten”.  De bidrog till att cirka 20 000 lägenheter försvann, men det fanns absolut ingen övergripande planering av processen för att krympa bruksorterna.

Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.
Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.Foto:Jan Jörnmark

Men det fanns också ett annat sätt att lösa efterfrågeproblematiken på lägenheterna och redan 1992 skrev DN att… ”Det stora behovet av flyktingförläggningar, som nu gör att invandrarverket hyr över 1 000 tomma lägenheter av allmännyttan runt om i landet, förbättrar uthyrningssiffrorna väsentligt…” Fenomenet som DN tog upp var det som skulle bli början på en lång utveckling av flyktingmottagande. Den generösa migrationspolitiken blev ett strukturellt drag, där stora mängder tomma allmännyttiga lägenheter blev en starkt bidragande orsak till föreställningen om att det fanns gott om plats i landet. Mängder av politiker tog chansen att göra affär av dom tomma lägenheterna genom att hyra ut till migrationsverket samtidigt som man fick statliga etableringsstöd för flyktingarna.

Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.
Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.Foto:Jan Jörnmark

Den situationen var åtminstone kortsiktigt hållbar så länge antalet migranter till Sverige höll sig på en någorlunda stabil nivå, vilket den gjorde fram till den stora flyktingkrisen 2015-16. Då tredubblades på kort tid mängden människor som ansökte om asyl och som vanligt fanns möjligheterna att skaffa fram någon form av bostäder i de överdimensionerade bostadsbestånden i bruksbygderna. Som syns i figuren ledde det till att andelen av befolkningen med utländsk bakgrund ökade kontinuerligt i kommuner som Filipstad och Hällefors. Eftersom den svenskfödda befolkningen dessutom sedan länge åldrats var utvecklingen ännu starkare bland det yngre. I skolåldrarna sex till femton år gick andelen med utländsk bakgrund från cirka 5 procent år 2000 till en dryg tredjedel 2015-2016. 

Kombinationen av ett hårt tryck mot skolorna och en mycket stark ökning av försörjningsstöden gjorde slutligen situationen ohållbar i glesbygdskommunerna. Till sist hade de tomma bostäderna tagit slut och det som återstod var närmast olösbara integrationsproblem och jättelika kostnader. För att lätta på trycket i glesbygden genomfördes bosättningslagen och kommunkvoterna under 2016. I grunden var det en typisk svensk ”sopa under mattan lösning”. Genom att tvinga fram en fördelning av asylsökande och bostäder minskade de synliga svårigheterna. Men när de två åren som bosättningsgarantin gällde gick ut återkom problemen med ännu större kraft. 

På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.
På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.Foto:Jan Jörnmark

Det nya fenomen som snabbt växt fram under de tre senaste åren har fått namnet social dumpning. Det innebär att de starkare kommunerna i framför allt Stockholmsregionen aktivt letat efter tomma bostäder i glesbygden som man sedan försöker förmå sina ekonomiskt svagaste invånare att flytta till. Bland glesbygdskommunerna är bitterheten stark, men det som pågår är bara den logiska slutliga kollapsen för både den bostads- och migrationspolitik som bedrivits i Sverige alltsedan de tomma lägenheterna i glesbygden blev drivande för att ta emot tiotusentals nya invånare.

Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.
Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.Foto:Jan Jörnmark

I en rapport till kommunfullmäktige i Hällefors beskriver förvaltningen hur den sociala dumpningen slår, både ekonomiskt och genom att göra arbetssituationen ohanterlig:

”Det blev en stor skillnad efter flyktingvågen 2015. Det är inte ovanligt att nyinflyttade individer aktualiseras vid socialtjänsten kort efter inflyttning och att situationen då redan är så allvarlig att frågan om heldygnsvård aktualiseras kort därefter. Skulle inte inflyttningen ske på det sätt som sker i dag skulle kostnaderna för placeringar med största sannolikhet mer än halveras…. en inflyttad familj bestående av föräldrar och fem barn rendera kostnader för förvaltningen upp till 4,5 miljoner årligen... så kallad social dumping genererar hög arbetsbelastning och höga kostnader i förvaltningen. Den centrala konsekvensen för förvaltningen är dock att ökade vårdkostnader inom socialtjänsten i nuläget dels bedöms vara en utveckling som accelererar och dels att förutsägbarheten och förebyggande av dessa kostnader är i stort sett obefintlig.”

Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.
Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.Foto:Jan Jörnmark

Situationen har blivit ohållbar, och inflyttningen av socialt och ekonomiskt utarmade medborgare har det senaste året återigen fått fart på rivningarna runt om i landet. I kommuner som Hällefors, Filipstad, Säffle, Bengtsfors, Östra Göinge och många fler planeras det nu åter för att ta bort betydande mängder lägenheter. Den utvecklingen kommer att påskyndas av att många hyreshus som byggdes mellan 1955-1975 nu nått slutet på sin tekniska livslängd. Det var de lägenheterna som utgjorde motorn i det stora flyktingpolitiska experimentet, men nu räcker det ofta med att gå in i trappuppgångarna för att inse att de är stenhårt slitna och att bara rivning återstår. Glesbygdens allmännyttiga företag har inte ekonomiska resurser att genomföra renoveringar och alternativet att sälja till privata aktörer framstår som omöjligt på grund av risken för social dumpning. Det enda alternativ som återstår i de svenska småkommunerna är i dag uppenbart en planerad krympning av deras bostadsbestånd, vilket i bästa fall också kan göra dem attraktiva för både nya företag och resursstarkare medborgare.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera