1515
Annons

Vi får inte styras av rädslan att göra fel

DEBATT. Flera arbetsplatser är i akut behov av hjälp – som vård, omsorg och skola. Samtidigt går många ut i arbetslöshet. Vi måste våga agera och göra något snabbt för att få ut människor i arbete. Jag ser fyra direkta åtgärder som skulle underlätta detta, skriver Fredrik Hillelson, vd Novare.

ARBETSMÖJLIGHETER. Reglerna för hur vi ska hantera arbetsmarknadens utmaningar är skrivna för normala tider. Men vi står nu inför helt nya förutsättningar, skriver Fredrik Hillelson.
ARBETSMÖJLIGHETER. Reglerna för hur vi ska hantera arbetsmarknadens utmaningar är skrivna för normala tider. Men vi står nu inför helt nya förutsättningar, skriver Fredrik Hillelson.Foto:Jessica Gow/TT

För mig som är före detta officer befinner jag mig sedan den 16 mars i ett krigsliknande tillstånd. Den dagen blev jag ombedd av Oscar Stege Unger på Wallenberg Foundations och tillika ledamot i SAS styrelse att göra något för permitterad SAS-personal som skulle kunna göra en insats inom vården. Tack vare våra förtroendefulla relationer med Sophiahemmet högskola och dess rektor Johanna Adami kunde vi på 48 timmar börja ta emot ansökningar till en pilotutbildning. Två veckor senare var kursen igång för 30 arbetslösa SAS-anställda. Strax därefter erhöll Sophiahemmet högskola medel ur Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse för att genomföra en större utbildning. Tack vare ett prestigelöst och lösningsorienterat samarbete är vi nu i hamn med att ha utbildat 300 personer till vård och omsorg.

Redan från början var vi måna om att skapa en snabb, effektiv och kostnadsneutral kanal som går tvärs över alla de silos som vi har i vårt svenska arbetsliv: Staten, kommuner, regioner, arbetsgivare, fackliga organisationer, näringsliv, akademier. Vi skapade Beredskapslyftet, ett sätt att mobilisera tillgängliga resurser ur näringslivet för att stötta arbetsplatser i akut behov av hjälp – som vård, omsorg och skola. Vi ville också skapa ett initiativ som gick på tvärs över befintliga arbetssätt med samarbete över gränserna.

Gensvaret har varit stort, de riktiga hjältarna här är de som utan att tveka har gått in i verksamheter och hjälpt till. Vi har heller inte märkt av någon motvilja alls att gå i in i branscher som av andra beskrivs som svåra att locka medarbetare till, som äldreomsorg eller skogsplantering. Tvärtom, vi har haft en utmaning med att hantera alla ansökningar som kommit in. Sedan vi startade vår pilotutbildning den 30 mars på Sophiahemmet har vi utbildat 588 arbetslösa personer i fyra olika snabbspår – vård, omsorg, skola, skog. Vi uppskattar att ca 75 procent av dessa personer nu är ute i olika verksamheter och underlättar för sina nya kollegor. 

Vi bestämde oss också för att hela tiden informera de högsta befattningshavarna inom dessa olika silos för att skapa förankring för vårt arbete. Denna strategi har varit lyckosam.

Jag har under dessa veckor haft många samtal med arbetsmarknadsministern, Arbetsförmedlingens generaldirektör och mellanchefer, direktörer inom SKR, fackordförande, arbetsgivarorganisationer med flera. Aldrig tidigare i mitt yrkesliv har jag mött en sådan öppenhet och tillgänglighet från arbetsmarknadens parter. Men även om samtliga vill väl har många svårt att agera utanför sina givna och ofta snäva ramar. Den dans mellan olika parter som i vanliga fall oftast tjänar vårt land väl fungerar inte i dessa tider. Sverige står inför gigantiska utmaningar, inte minst när det gäller att mildra den arbetslöshet som nu sköljer fram över landet.

Vi måste våga agera och göra något snabbt för att få ut människor i arbete. De senaste veckorna har jag lagt ned mycket tid på att förstå skogens utmaningar. Nu startar 40 arbetslösa en privat utbildning för att bli skogsplantörer i Östersund. Skogen, liksom jordbruket, står inför en stor utmaning med att plantera och sköta skog. Samtidigt går många ut i arbetslöshet. Men i stället för ett konstruktivt samarbete i frågorna för att skapa en situation som alla vinner på är det påtagligt hur aktörerna nu ser till sig själva först och främst. Det är för många parter som agerar efter hur det brukar vara – och inte agerar efter hur det faktiskt är nu.

Jag ser fyra direkta åtgärder som skulle underlätta för att få fler att snabbt gå från arbetslöshet till arbete: 

* Möjlighet till korta utbildningsinsatser och praktikperioder för arbetslösa samtidigt som de får arbetslöshetsersättning

* Återinför beredskapsjobben och utöka dem till att gälla både privata och offentliga arbetsgivare

* Ett ökat stöd till arbetsgivare som anställer arbetslösa, där stödet betalas snabbare och med ökad förutsägbarhet

* Ett ökat mandat för alla duktiga arbetsförmedlare runtom i landet att själva fatta beslut, snarare än som i dag navigera kring kontraproduktiva regelverk

Vi står mitt uppe i den värsta krisen som någon av oss kan minnas och vårt agerande behöver vara snabbt, konstruktivt och resultatorienterat. Vi får inte styras av rädslan att göra fel. 

Det jag lärt mig i Beredskapslyftet är att om vi lyssnar på dem som befinner sig närmast fronten – som skogsentreprenörer, vårdgivare, skolpersonal – och snabbt implementerar deras kloka och konkreta förslag kommer vi få ut människor i arbeten. För arbeten finns där ute! Men om vi fortsätter den cementerade vägen mellan olika intressenter; arbetsgivare, fack, och Arbetsförmedlingen där fokus ofta ligger på att undvika kritik, kommer tyvärr inte mycket att hända.

Reglerna för hur vi ska hantera arbetsmarknadens utmaningar är skrivna för normala tider. Men vi står nu inför helt nya förutsättningar som sker snabbt och över hela samhället samtidigt. Inom det militära brukade vi säga att underlåtenhet att agera är oacceptabelt – nu gäller det även i det civila samhället. Vi kommer att göra misstag. Vi kommer att göra fel. Men vi kommer också ge människor arbeten, skapa nya möjligheter och – framför allt – ge hopp om en ljusare framtid. Vad är då lösningen? Att tillsätta ännu en utredning? Nej – det är att snabbt lägga all prestige och år av misstro åt sidan och våga fatta snabba kloka beslut för att tillsammans skapa en stark framtid för Sverige. 

Fredrik Hillelson

vd och grundare Novare Human Kapital och medgrundare Beredskskapslyftet

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera