ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS
Kronraset

Kronans problem är kroniska

  • Jan Sand.

DEBATT. Trots låg inflation fortsätter kronan att sjunka i värde. Sedan 2003 har den svenska valutan tappat 20 procent mot euron i reala termer – en häpnadsväckande utveckling och en tydlig signal om att prisstabilitet inte råder i Sverige, skriver Jan Sand, teknologie doktor.

Enligt riksbankslagen är målet för penningpolitiken att upprätthålla ett fast penningvärde. Det som ska ha fast penningvärde är förstås den svenska kronan, Riksbankens enda produkt.

Mot bakgrund av kronans exceptionellt svaga utveckling visavi andra valutor kan man med fog hävda att målet inte uppnås.

Riksbanken har själv valt att definiera fast penningvärde som en inflation enligt KPI på 2 procent per år.

Eftersom denna variabel har underskjutit sitt mål anser Riksbanken att penningvärdet varit under sådan uppåtpress att man har varit tvungen till extrema åtgärder som negativ ränta de senaste fyra åren och att köpa upp 30 procent av den svenska statsskulden.

Varför har ensidigt fokus på KPI lett så fel?

Sedan inflationsmålet infördes har världsekonomin drabbats av en positiv utbudschock, vars storlek och varaktighet har överraskat de flesta. Detta utbud har hållit ned inflationstakten på globala varor och tjänster.

Även rent tekniskt har KPI egenskaper som håller ned inflationstakten. Korgeffekten innebär att när konsumenten byter dyrare varor mot billigare så hålls den av KPI registrerade prisutvecklingen nere. Den svaga kronkursen återspeglas därmed inte fullt ut i KPI.

Exempel på korgeffekter är att dyrare vin byts mot billigare och resmål i hög grad väljs av valutaskäl i stället för vad som lockar på destinationen. KPI justeras även för kvalitetsförbättringar – och här kommer den globala utbudschocken delvis in i beräkningarna.

Om en vara blir både bättre och dyrare anses priset inte ha stigit lika mycket som prislappen gör gällande. Summan av dessa effekter brukar skattas till en minskad inflationstakt om en halv procent per år.

Valutamarknaden tycks emellertid dra en helt annan slutsats om penningvärdet. Trots låg KPI-utveckling sjunker kronan som en sten. En dansk krona kostar cirka 1,40 kronor, en euro kostar runt 10,60 och en schweizerfranc omkring 9,30. Det är häpnadsväckande siffror.

Kronans fall mot så gott som alla hårdvalutor, i ett läge då Sverige inte har drabbats av någon så kallad asymmetrisk chock, är i sig ett vittnesmål om att prisstabilitet inte råder.

Utan att för den skull förespråka fast växelkurs kan man med fog argumentera för att kronans utveckling mot en korg av hårdvalutor ger ett tillförlitligt mått på penningvärdet. Det är nämligen svårt att hävda att penningvärdet är fast, när kronan faller mot alla hårdvalutor.

Om man ändå godtar KPI som relevant mått på penningvärdet kan man kombinera det med växelkurser för att erhålla kronans reala växelkurs.

Trots att kronans reala växelkurs trendat svagare sedan 1974 diskuterades den mycket sällan. Bara sedan 2003, då vi röstade om medlemskap i EMU, har den reala kronan tappat knappt 20 procent mot valutaunionen.

Kronan faller således mot alla andra hårdvalutor utan att svensk inflation är förklaringen. Detta är en häpnadsväckande utveckling som beror på faktorer som ingen ännu lyckats identifiera.

Sammantaget kan man konstatera att valutamarknaderna ger ett entydigt besked om att kronans penningvärde inte är fast, att KPI underskattar penningvärdesförsämringen, och att kronans fallande reala växelkurs är en elefant i rummet.

Jan Sand, teknologie doktor och tidigare hedgefondsförvaltare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer