1515
Annons

Varning för vänstersväng

DEBATT. Om den Socialdemokratiska vänster som kräver högre skatter på kapital och fastigheter vinner innebär det att omfördelning sätts före välstånd. Det skulle göra oss alla fattigare. Det skriver Christan Ekström och Erik Bengtzboe, Skattebetalarna.

Christian Ekström och Erik Bengtzboe.
Christian Ekström och Erik Bengtzboe.

Högskattepolitiken som präglade det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet efter andra världskriget kom till ett abrupt slut upp med skattereformen 1991, finanskrisen och Bildtregeringens reformer. Under slutet av 1980-talet kom insikten även till stora delar av socialdemokratin om att ständigt högre skatter, en genomreglerad ekonomi och hot om löntagarfonder var ohållbart. Sveriges sensationella tillväxt 1860–1940 och det faktum att vi inte deltog i andra världskriget innebar att vår ekonomi var så solid att den länge orkade bära allt högre skatter och socialiseringar. Men till slut gick det inte att leva på gamla meriter. Sverige började halka efter. Från 1970 till början av 1990-talet ökade Sveriges BNP med bara 50 procent, att jämföra med OECD-länderna där BNP ökade med 100 procent under samma period. En avsevärd välståndsförlust för Sverige. Både för den enskilde och det gemensamma.

Efter 1991 års skattereform, där inte minst höga och skadliga marginalskatter sänktes, minskade skattetrycket under såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar, om än i maklig takt. Arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatterna avskaffades liksom fastighetsskatten. Tillsammans med den tidigare avskaffade valutaregleringen och de följande avregleringarna av flera branscher samt skrotandet av löntagarfonderna innebar det väsentligt förbättrade förutsättningar för tillväxt, även om mycket mer kunde och borde ha gjorts. Skattetrycket förblev dock bland de absolut högsta i världen. Det ledde till en lägre tillväxt än vad som var möjligt, men utvecklingen gick ändå åt rätt håll.

De tidigare insikterna även inom socialdemokratin om betydelsen av ett konkurrenskraftigt näringsliv och att det måste löna sig bättre att arbeta än att inte göra det tycks nu vittra bort. Visst har det alltid funnits en vänsterfalang inom socialdemokratin som ständigt ropat på högre bidrag, större skatteuttag och en politik där utjämning går före välstånd, men de senaste decennierna har denna trots allt varit i minoritet. Nu sker en snabb förflyttning vänsterut som riskerar att orsaka ekonomin stor skada.

Finansminister Magdalena Andersson har tidigare öppnat för en förändrad fastighetsskatt och höjda kapitalskatter. Nyligen beslutade Stockholms socialdemokrater att driva frågan om att öka skattetrycket genom höjda kapitalskatter, slopade rutavdrag och en progressiv fastighetsskatt. De får stöd av bland annat Skåne-distriktet. Parallellt producerar socialdemokraternas tankesmedja Tiden liksom den fackliga tankesmedjan Katalys rapporter om höjda skatter på allt ifrån bostäder till båtar. I syfte att skapa argument för höjda skatter har regeringen efter Socialdemokraternas kongressbeslut tillsatt Jämlikhetsutredningen, som nyligen presenterades. Ett återkommande tema är ett drömmande tillbaka till 1980-talets dysfunktionella, genomreglerade och hackiga ekonomi.

Det är ingen särskilt vågad gissning att Socialdemokraternas nostalgi har sin grund i att partiet har haft svårt att hantera den kräftgång i opinionen som man genomlevt de senaste åren i kombination med smärtsamma eftergifter i januariöverenskommelsen. Att slopa värnskatten gjorde ont.

Partiet är inte längre den monolit som andra partier måste förhålla sig till. Att Socialdemokraterna ska bära regeringsmakten blir allt mindre självklart. Nostalgiska drömmar tycks vinna gillande hos allt fler i en krympande rörelse. Därför ersätts insikt om ekonomiska realiteter med fantasier om en tid som flytt.

Sverige har redan i dag höga skatter på kapital som bromsar företag och tillväxt. Vi har en generell skatt på 30 procent på utdelningar och kapitalvinster, vilket ska jämföras med snittet i konkurrentländerna som ligger runt 20 procent. Som visats av bland annat Svenskt Näringsliv skulle sänkta kapitalskatter kunna bidra till en stark jobbtillväxt.

De alltmer högljudda kraven på fastighetsskatt är likaledes problematiska. Vänsterpartiet har tidigare framställt krav på en progressiv fastighetsskatt. Miljöpartiets partistyrelse har tagit fram förslag om höjda kapitalskatter och partiets ekonomisk-politiska talesperson Karolina Skog vänder sig särskilt mot taket som finns för dagens fastighetsavgift. Idén om en progressiv fastighetsskatt som nu delas av många i socialdemokratin skulle innebära en skattechock för många.

Baseras skatten enbart på fastighetsvärden kommer vi återigen få se änkor, barnfamiljer och ensamstående som tvingas sälja sina hem på grund av skattebördan. Genomförs skatten med begränsningsregler kopplade till inkomst innebär fastighetsskatten en ny högre marginalskatt, vilket kraftigt kommer att skada ekonomin (den nu avskaffade värnskatten beräknades av finansdepartementet självt som så skadlig att avskaffandet på sikt inte skulle innebära någon intäktsförlust för staten).

En stegrande skatt, så som Vänsterpartiet och nu allt fler inom socialdemokratin föreslagit, blir i realiteten en förtäckt förmögenhetsskatt. Eftersom en sådan fastighetsskatt skulle slå som allra hårdast mot storstadsregionerna, där en stor del av Sveriges tillväxt sker, finns en uppenbar risk för att kompetensförsörjningen kraftigt försämras när det lönar sig mindre att ta ett mer välbetalt jobb om man samtidigt behöver flytta. Minskad tillväxt och fallande bostadspriser riskerar att utlösa en krasch på bostadsmarknaden. Det vore katastrofalt, inte minst i ett läge där pandemin drabbat svensk ekonomi hårt och där fokus borde vara stabilitet och tillväxt.

Det är en vilsen socialdemokrati som söker sina rötter, men letar på fel ställen. Den väg vänsterfalangen vill slå in på kommer göra oss alla fattigare när omfördelning sätts före välstånd. Den ojämlikhet som är verkligt angelägen att hantera är den mellan dem som arbetar och dem som inte arbetar. Här har Socialdemokraterna inga svar och målet om Europas lägsta arbetslöshet, som skulle uppnås förra året, blev ett stort misslyckande. Om Socialdemokraterna vill uppdatera sin jämlikhetspolitik till 2020 talet behöver de en arbets- och tillväxtlinje, inte en skattehöjarlinje.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Farliga argument i valrörelsen

Sverige är beroende av engagerade entreprenörer. Vi är tillgångar och inte mjölkkossor eller problem, skriver entreprenörerna Thomas Sonesson och Pigge Werkelin.

Foto:Pax Engström Nyström för Dagens Industri

När man lyssnar på den politiska debatten är det svårt att som entreprenör att inte reagera. Vi ska tydligen lösa alla samhällsutmaningar själva. Vi ska ansvara för vår egen säkerhet – justitieministern tycker till exempel att företagen själva skall skydda sig bättre mot kriminella. Vi ska finansiera försvaret med beredskapsskatt. Vi ska ansvara för att integrera nyanlända (vilket statsministern nämnt om en lösning på integrationsutmaningarna) och många andra pålagor i en ständigt växande karta av administrativa och tvingande regler. I vår vardag ska vi dessutom vara statens ständigt skattebetalande mjölkkossa för att finansiera välfärden och skapa arbeten. 

Det klart att man då funderar på vad som sägs och hur det påverkar mitt företagande och andras vilja att starta företag. Signalerna är frekventa när det pratas om vad vi som entreprenörer skall ansvara för - men regeringen lyfter inte så mycket vad vi skapar. 

Vi som företagare har naturligtvis ett stort ansvar att vara förebilder och visa vägen framåt genom att skapa arbeten, ha schyssta villkor och driva innovation. De flesta entreprenörer använder dessutom sin drivkraft till ideella uppdrag och blir otroligt stolta om de kan bidra till samhällsnytta oavsett var det är. Vi ser entreprenörskapet som kittet i samhället eftersom det har både närheten till de anställdas vardag och drivkraften mot att bygga vidare. Som entreprenör är man en del av samhällets alla olikheter. Något som torde vara unikt i dagens samhälle. 

Entreprenörer älskar utmaningar. Framför allt går vi i gång på att skapa konkreta och handlingskraftiga lösningar. Det kan vara allt från att ideella initiativ som gratis aktiviteter för barn i utsatta områden till kommersiella företag som tjänar pengar på att stärka tryggheten i samma område.  

Men vi entreprenörer ogillar omotiverad byråkrati, orimliga skatter och en företagarfientlig attityd.  Därför är det bekymmersamt att den nuvarande regeringen verkar gå till val på populistiska vallöften som beredskapsskatt och att bekämpa vinster företag. Som entreprenör är man aldrig populist – för då försvinner kunderna. Just nu verkar dock väldigt många politiker vara det. När man hör statsministerns hårda kommunikation och sätt att angripa motståndare är det väl populism om något. 

Som entreprenör lyssnar man inte så mycket på ideologi som på sakfrågor. Vi är mer hands-on och funderar på hur vi skall lösa ett problem än att fundera på vems fel är. Där är vi entreprenörer långt mer tränade än många politiker. Samtidigt hoppas och tror vi att det finns de politiker som jobbar med att få saker och ting gjorda på riktigt. Vi tror de allra flesta väljare vill ha politiker som är genomförare i stället för att de driver plakatpolitik, har högt tonläge eller har målat in sig i ett hörn. 

I dagens samhälle får man inte heller missa att entreprenörer också är mobila. Vårt arbetsfält och kontaktnät är internationellt. Vi kan arbeta från ett kontor i New York, en co-working i Uppsala eller en strand i Thailand. Något som allt fler väljer att göra. Det betyder också att vi är känsliga för politisk klåfingrighet och en attityd där man vill straffa entreprenörerna. Känner vi oss inte välkomna här i Sverige är det lätt att låta flyttlasset gå till mer företagsvänliga länder. Vi har sett det förr. Socialdemokraterna lyckades få framgångsrika entreprenörer som Kamprad och Rausing att lämna landet. Nu är det lättare än någonsin att lämna Sverige och med den retorik som statsministern och hennes kollegor bedriver är risken stor att vi hamnar i samma läge som vi en gång var. Det vore förödande för landets utveckling.

Sverige behöver nyfikna, kunskapssökande och kreativa människor som ser möjligheter när andra ser problem. Kort och gott – vi behöver entreprenörer och företagare som är risktagare, innovatörer och samhällsbyggare. Att samtidigt vilja sitt eget, medarbetarnas och Sveriges bästa är inget motsägelsefullt utan en unik kombination som är värd att värna. Om Sverige bara skulle ha politiker skulle inget skapas, om vi bara hade entreprenörer skulle det bli rörigt. Vi behöver varandra, men då måste statsministern och hennes allierade se oss som tillgångar och inte som mjölkkossor eller problem. 

Thomas Sonesson, entreprenör och under många år vd för Gallerix

Pigge Werkelin, entreprenör och initiativtagare till bland annat Gotlandsflyg 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera