Högskattepolitiken som präglade det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet efter andra världskriget kom till ett abrupt slut upp med skattereformen 1991, finanskrisen och Bildtregeringens reformer. Under slutet av 1980-talet kom insikten även till stora delar av socialdemokratin om att ständigt högre skatter, en genomreglerad ekonomi och hot om löntagarfonder var ohållbart. Sveriges sensationella tillväxt 1860–1940 och det faktum att vi inte deltog i andra världskriget innebar att vår ekonomi var så solid att den länge orkade bära allt högre skatter och socialiseringar. Men till slut gick det inte att leva på gamla meriter. Sverige började halka efter. Från 1970 till början av 1990-talet ökade Sveriges BNP med bara 50 procent, att jämföra med OECD-länderna där BNP ökade med 100 procent under samma period. En avsevärd välståndsförlust för Sverige. Både för den enskilde och det gemensamma.
Efter 1991 års skattereform, där inte minst höga och skadliga marginalskatter sänktes, minskade skattetrycket under såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar, om än i maklig takt. Arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatterna avskaffades liksom fastighetsskatten. Tillsammans med den tidigare avskaffade valutaregleringen och de följande avregleringarna av flera branscher samt skrotandet av löntagarfonderna innebar det väsentligt förbättrade förutsättningar för tillväxt, även om mycket mer kunde och borde ha gjorts. Skattetrycket förblev dock bland de absolut högsta i världen. Det ledde till en lägre tillväxt än vad som var möjligt, men utvecklingen gick ändå åt rätt håll.
De tidigare insikterna även inom socialdemokratin om betydelsen av ett konkurrenskraftigt näringsliv och att det måste löna sig bättre att arbeta än att inte göra det tycks nu vittra bort. Visst har det alltid funnits en vänsterfalang inom socialdemokratin som ständigt ropat på högre bidrag, större skatteuttag och en politik där utjämning går före välstånd, men de senaste decennierna har denna trots allt varit i minoritet. Nu sker en snabb förflyttning vänsterut som riskerar att orsaka ekonomin stor skada.
Finansminister Magdalena Andersson har tidigare öppnat för en förändrad fastighetsskatt och höjda kapitalskatter. Nyligen beslutade Stockholms socialdemokrater att driva frågan om att öka skattetrycket genom höjda kapitalskatter, slopade rutavdrag och en progressiv fastighetsskatt. De får stöd av bland annat Skåne-distriktet. Parallellt producerar socialdemokraternas tankesmedja Tiden liksom den fackliga tankesmedjan Katalys rapporter om höjda skatter på allt ifrån bostäder till båtar. I syfte att skapa argument för höjda skatter har regeringen efter Socialdemokraternas kongressbeslut tillsatt Jämlikhetsutredningen, som nyligen presenterades. Ett återkommande tema är ett drömmande tillbaka till 1980-talets dysfunktionella, genomreglerade och hackiga ekonomi.
Det är ingen särskilt vågad gissning att Socialdemokraternas nostalgi har sin grund i att partiet har haft svårt att hantera den kräftgång i opinionen som man genomlevt de senaste åren i kombination med smärtsamma eftergifter i januariöverenskommelsen. Att slopa värnskatten gjorde ont.
Partiet är inte längre den monolit som andra partier måste förhålla sig till. Att Socialdemokraterna ska bära regeringsmakten blir allt mindre självklart. Nostalgiska drömmar tycks vinna gillande hos allt fler i en krympande rörelse. Därför ersätts insikt om ekonomiska realiteter med fantasier om en tid som flytt.
Sverige har redan i dag höga skatter på kapital som bromsar företag och tillväxt. Vi har en generell skatt på 30 procent på utdelningar och kapitalvinster, vilket ska jämföras med snittet i konkurrentländerna som ligger runt 20 procent. Som visats av bland annat Svenskt Näringsliv skulle sänkta kapitalskatter kunna bidra till en stark jobbtillväxt.
De alltmer högljudda kraven på fastighetsskatt är likaledes problematiska. Vänsterpartiet har tidigare framställt krav på en progressiv fastighetsskatt. Miljöpartiets partistyrelse har tagit fram förslag om höjda kapitalskatter och partiets ekonomisk-politiska talesperson Karolina Skog vänder sig särskilt mot taket som finns för dagens fastighetsavgift. Idén om en progressiv fastighetsskatt som nu delas av många i socialdemokratin skulle innebära en skattechock för många.
Baseras skatten enbart på fastighetsvärden kommer vi återigen få se änkor, barnfamiljer och ensamstående som tvingas sälja sina hem på grund av skattebördan. Genomförs skatten med begränsningsregler kopplade till inkomst innebär fastighetsskatten en ny högre marginalskatt, vilket kraftigt kommer att skada ekonomin (den nu avskaffade värnskatten beräknades av finansdepartementet självt som så skadlig att avskaffandet på sikt inte skulle innebära någon intäktsförlust för staten).
En stegrande skatt, så som Vänsterpartiet och nu allt fler inom socialdemokratin föreslagit, blir i realiteten en förtäckt förmögenhetsskatt. Eftersom en sådan fastighetsskatt skulle slå som allra hårdast mot storstadsregionerna, där en stor del av Sveriges tillväxt sker, finns en uppenbar risk för att kompetensförsörjningen kraftigt försämras när det lönar sig mindre att ta ett mer välbetalt jobb om man samtidigt behöver flytta. Minskad tillväxt och fallande bostadspriser riskerar att utlösa en krasch på bostadsmarknaden. Det vore katastrofalt, inte minst i ett läge där pandemin drabbat svensk ekonomi hårt och där fokus borde vara stabilitet och tillväxt.
Det är en vilsen socialdemokrati som söker sina rötter, men letar på fel ställen. Den väg vänsterfalangen vill slå in på kommer göra oss alla fattigare när omfördelning sätts före välstånd. Den ojämlikhet som är verkligt angelägen att hantera är den mellan dem som arbetar och dem som inte arbetar. Här har Socialdemokraterna inga svar och målet om Europas lägsta arbetslöshet, som skulle uppnås förra året, blev ett stort misslyckande. Om Socialdemokraterna vill uppdatera sin jämlikhetspolitik till 2020 talet behöver de en arbets- och tillväxtlinje, inte en skattehöjarlinje.
