1515
Annons

Utredningen har räknat fel om skolpengen

DEBATT. Utredningen om likvärdig skola, Åstrandutredningen, föreslår att kommuner ska kunna göra ett avdrag i beräkningen av skolpengen till fristående skolor, i syfte att säkerställa likvärdighet i resursfördelningen. Men utredningen har räknat fel och förslaget riskerar att minska likvärdigheten och öka kostnaderna, skriver skolforskaren Gabriel Heller-Sahlgren.

Gabriel Heller-Sahlgren.
Gabriel Heller-Sahlgren.

Sedan 1990-talet har debatten kring friskolereformens effekter rasat. Under den senaste tiden har frågan om likvärdigheten i finansieringen av fristående och kommunala skolor blivit allt viktigare. Kritiker menar att elever i fristående skolor i praktiken överfinansieras jämfört med elever i kommunala skolor, eftersom kravet på likabehandling i resursfördelningen ignorerar att huvudmännens uppdrag skiljer sig åt. Kommuner är till skillnad från fristående aktörer exempelvis ansvariga för att kunna erbjuda alla barn en skolplats.

I april 2020 fick kritikerna stöd för sina argument då utredningen ”En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning”, ledd av Björn Åstrand, presenterade sitt betänkande. I betänkandet, som nu är ute på remiss, föreslår utredningen att kommuner ska kunna göra ett avdrag i beräkningen av skolpengen till fristående grundskolor, på grund av merkostnader som bedöms uppstå vid variationer i antalet elever över tid. Dessa variationer antas göra det dyrare för kommunerna att upprätthålla skolplikten.

Fristående skolor antas anpassa sig i lägre utsträckning till variationer i antalet elever och merkostnaderna som uppstår påstås därför koncentreras till kommunala skolor. Dagens regelverk, med fokus på likabehandling, anses således leda till överfinansiering av elever i fristående skolor.

Det är naturligtvis viktigt att säkerställa en likvärdig resursfördelning i utbildningssystemet. Alla elever måste få samma förutsättningar – oavsett vem som driver skolan de går på. Men stämmer det verkligen att elever i fristående skolor i praktiken överfinansieras i dagens system?

I en ny rapport granskar jag Åstrandutredningens analyser och förslag i resursfördelningsfrågan. Mina slutsatser är som följer:

* Fristående skolor anpassar sig inte i lägre grad till variationer i antalet elever.

Utredningens analyser är otillräckliga och med en mer rimlig ansats tyder resultaten tvärtom på att fristående skolor under just den period som utredningen framhåller som speciellt viktig – 2010-talet – anpassade sig i högre utsträckning än kommunala skolor till variationer i antalet elever över tid.

Det finns alltså ingenting som tyder på att kostnaderna för att anpassa sig till variationer i antalet elever under de senaste tio åren föll på kommunala aktörer i högre utsträckning än fristående – och det finns därför ingen anledning att kompensera kommunala skolor för detta.

* Utredningens beräkningar av likvärdigheten i finansieringen är missvisande.

Utredningen överskattar dessutom de merkostnader som påstås uppstå vid variationer i antalet elever. Vidare ignorerar utredningen vissa resurser som spenderas i kommunala skolor samt dubbelräknar merkostnaden av att kommunala skolor har fler nyanlända elever.

Detta är endast några exempel på problemen i utredningens beräkningar. Tillsammans resulterar problemen i att jämförelsen inte korrekt redogör för skillnader i den offentliga finansieringen mellan fristående och kommunala skolor.

Mina beräkningar visar – tvärtemot vad utredningen finner – att kommunala skolor överkompenserades under 2010-talet, framför allt under senare år. Detta även när man tar hänsyn till eventuella merkostnader för skolpliktsansvaret.

* Överkompensationen av kommunala skolor beror på statsbidragen.

Kommuner tenderar att dra ner på sin egen finansiering av skolan när den statliga finansieringen ökar. Kommunerna tjänar därför också dubbelt på statsbidragen.

Bidragen möjliggör först nedskärningar i den egna finansieringen av skolväsendet, utan att resurserna per elev minskar i de egna skolorna. Och eftersom skolpengen nästan enbart bestäms av den kommunala finansieringen sänks på samma gång kommunernas ersättning till fristående skolor. Samtidigt tycks inte fristående huvudmän i grundskolan ta del av vissa statsbidrag i samma utsträckning som kommunala huvudmän. 

Resultatet blir att de kommunala skolornas resursfördel i relation till fristående skolor växer när statsbidragens betydelse för finansieringen ökar – såsom har varit fallet från framförallt år 2016 och framåt.

* Kommunerna tjänar på att ha fler elever som går i fristående skolor.

Trots dess fokus på skolans finansiering berör utredningen knappt frågan om hur fristående skolor påverkar kommunernas skolkostnader totalt sett.

Min rapport visar att när antalet elever som går i fristående skolor ökar, minskar kostnaderna för kommunerna. Detta tyder antingen på att kommuner ger mindre pengar till fristående skolor än till kommunala skolor, eller att kommunerna själva blir mer effektiva när de utsätts för konkurrens. Förklaringarna utesluter inte varandra.

Mina resultat visar hur som helst att kommunerna tjänar ekonomiskt på att ha fler elever som går i fristående skolor, vilket kanske också delvis förklarar varför många kommuner är måna om att fristående aktörer ska etablera sig hos dem.

Totalt sett är risken därför uppenbar att utredningens förslag om att införa ett avdrag i skolpengen till fristående aktörer skulle minska, inte öka, likvärdigheten i resursfördelningen. Ytterst är det eleverna i fristående skolor som riskerar att förlora på detta, eftersom deras skolor skulle få mindre resurser till utbildningen.

I förlängningen riskerar också förslaget att slå undan benen på fristående aktörer och leda till att de börjar avveckla verksamheten. Om så sker tyder min rapport på att skolkostnaderna skulle öka helt i onödan – vilket i sin tur skulle innebära att kommunerna får mindre pengar att lägga på andra viktiga välfärdstjänster, såsom äldrevård och -omsorg.

Utredningens förslag bör därför inte ligga till grund för lagstiftning. Analyserna som ligger bakom förslaget är helt enkelt otillräckliga. Man får ha visst överseende med detta då frågan är svår att studera. Men innan man går vidare med att ta bort principen om lika villkor i resursfördelningen – en hörnsten i svensk utbildningspolitik – bör man åtminstone kräva en mycket mer genomgående analys om vad, om något, som är problemet i dagens system.

Gabriel Heller-Sahlgren, PhD i social policy vid Institutet för Näringslivsforskning och London School of Economics

Rapporten ”Friskolorna och skolkostnaderna” finns här.

Läs svar på denna artikel från Björn Åstrand m.fl. här.

Läs Gabriel Heller-Sahlgrens svar till Björn Åstrand här.
 

I författarens debattartikel som skickades in till redaktionen fanns en hänvisning till Svenskt Näringslivs hemsida, där rapporten också är publicerad. Denna hänvisning togs bort av Dagens Industri av utrymmesskäl.

 


Debatt: Ny politik behövs för att fler utlandssvenskar ska rösta

Utlandssvenskars valdeltagande kan avgöra vem som får bilda regering. De partier som inkluderar utlandssvenskarna har stor potential inför årets riksdagsval, skriver juristen och företagaren Magnus Dahl, bosatt i Portugal.

Historiskt bevandrade borgerliga politiker och opinionsbildare drömmer sig gärna tillbaka till 1979 när de sist inkomna utlandsrösterna ändrade utgången av riksdagsvalet några dagar efter valdagen. Dessa röster flyttade ett mandat från S till M. Med 175 borgerliga riksdagsplatser mot 174 socialistiska kunde regeringen Fälldin II bildas och det mest långtgående S-förslaget till löntagarfonder stoppas. Det borgerliga självförtroendet stärktes av att vinna återval efter tre turbulenta år med Fälldin- och Ullstenregeringarna.

Sedan dess har mycket hänt. Numera räknas de flesta utlandsröster redan på valnatten vilket gör det osannolikt att de i årets val ska få lika dramatisk roll, men utlandsrösternas antal ökar för varje val. De är i år betydligt fler än 1979 även om valdeltagandet i sig är lågt. Av 660.000 utlandssvenskar är 170.000 registrerade i röstlängden, men endast 40 procent av dessa, cirka 70.000 utlandssvenskar, röstade 2018. Det finns därför enorm potential att vinna väljare hos dem som inte nyttjar sin rösträtt eller ännu inte har registrerat sig i röstlängden.

Utlandssvenskar är ingen homogen grupp, utan fördelad över alla ålders-, utbildnings- och inkomstgrupper spridda över hela världen. SOM-undersökningen från 2014 visar att den ideologiska profilen på utlandssvenskar generellt är mer borgerlig och höger än hos Sverigeboende, men även att MP har starkare stöd. Tydligast är att M är klart starkare och S markant svagare än bland väljare i Sverige.

Bland utlandssvenskar återkommer flera förklaringar till det låga valdeltagandet. Den förda politiken verkar syfta till att exkludera utlandssvenskar från Sverige, vilket sänker det politiska engagemanget, men bidragande är även den bristande uppskattning som utlandssvenskar möter i svensk offentlighet. Aktivt odlade myter och direkta felaktigheter tillåts att sätta bilden av svenskar i utlandet, vars betydelse för svenskt välstånd ofta förtigs och förvanskas till att göra oss till svikare som lämnat Sverige och inte gör rätt för sig.

Längst i sin fientliga retorik riktad mot svenskar som bosatt sig i södra Europa gick dåvarande finansminister Magdalena Andersson (S) när hon i mars 2021 presenterade uppsägningen av dubbelbeskattningsavtalen med Portugal och Grekland. Andersson beskrev oss som samvetslösa parasiter som utnyttjar välfärdssystemen för egen nytta utan att själva bidra till dessa. De enda svenska politiker med civilkurage att invända mot denna oanständiga vrångbild var de borgerliga riksdagsledamöterna Boriana Åberg (M) och Gulan Avci (L). I övrigt blev det knäpptyst. Ingen svensk journalist faktagranskade Anderssons påståenden. Den av regeringen nyligen tillsatta utredningen om utflyttningsskatt bekräftar S negativa inställning till svenskar som flyttar utomlands.

S är emellertid inte ensamma om sin negativa retorik mot utlandssvenskar. Friskoleentreprenören Peje Emilsson lanserade i Dagens Industri 2018 det absurda förslaget att Portugalsvenskar som återvänder till Sverige skulle betala en särskild inflyttningsskatt för att åter omfattas av den allmänna sjukvården. Emilsson hade helt missat att Portugal- och andra utlandssvenskar är en rejäl vinstaffär för svenska staten. Utlandssvenskarna förser varje år den svenska statskassan med åtskilliga miljarder kronor utan att omfattas av många av de välfärdstjänster som invånarna i Sverige åtnjuter.

Svenskar bosatta i utlandet betalar varje år flera miljarder kronor i inkomstskatter i Sverige på statliga, kommunala och privata pensioner liksom på tjänstepensioner, samt avkastningsskatt på dessa. Utdelning från svenska bolag beskattas med upp till 30 procent. Många utlandssvenskar arbetar i eller leder svenskägda dotterbolag som årligen sänder många miljarder kronor i vinstmedel till sina svenska moderbolag som i sin tur betalar svensk bolagsskatt. Vid besök i Sverige bidrar utlandssvenskar till svenska konsumtionsskatter. Vi betalar fastighetsavgift på sommarhus i Sverige, men saknar rätt till RUT- eller ROT-avdrag på inkomster. 

Utlandssvenskarnas bidrag till Sverige är emellertid inte endast ekonomiskt. Få bidrar så mycket till Sveriges positiva anseende och till den av media och det politiska styret omhuldade Sverigebilden som just utlandssvenskar. I vardagen, på arbetsplatser, universitet och i grannskap, stärker utlandssvenskar dagligen bilden av svenskar som ett arbetsamt, pålitligt och innovativt folk. Det är något som alla svenskar har glädje av och som underlättar svenska företags möjligheter globalt.

Partier som på allvar är intresserade av att öka utlandssvenskarnas valdeltagande, och förtjäna vårt förtroende, måste inse att det inte räcker med att vart fjärde år skicka ett brev där de utlovar sänkt SINK-skatt. Fokus måste också flyttas från att handla om regler för eventuell flytt tillbaka till Sverige och i stället läggas på att skapa engagemang hos utlandsboende för Sveriges utveckling medan dessa bor utomlands.

Det krävs politiska initiativ för att inkludera utlandssvenskarna och engagera oss i Sverige. Intresset att rösta i riksdagsvalen kan öka om egen riksdagsvalkrets skapas för utlandssvenskar (lika stor som 

Blekinges!), men också med tydligare regler för antal dagar som kan tillbringas i Sverige, möjlighet att ta styrelseuppdrag i svenska bolag för att kunna bidra med erfarenheter från utlandet, rätt att öppna ISK-konto och vara aktiv sparare i Sverige, sänkt kupongskatt till 15 procent när dubbelbeskattningsavtal saknas, möjlighet till RUT- och ROT-avdrag mot inkomster från Sverige, samt att Sveriges regering tar initiativ till nya dubbelbeskattningsavtal med länder där sådana saknas.

Om fler utlandssvenskar röstar kan våra röster flytta mellan 15 och 20 riksdagsmandat. Det kan avgöra vem som får bilda regering. För de partier som på allvar visar att de vill föra en politik som inkluderar utlandssvenskarna i det svenska samhället finns därför stor potential inför årets riksdagsval.

Magnus Dahl

Jurist och företagare bosatt i Portugal  

 

 

 

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?