1515
Annons

Utredarna fortsätter blanda bort korten

REPLIK. I en replik på mitt svar fortsätter representanter för utredningen ”En likvärdig skola” att hävda att ett skolpliktsavdrag i beräkningen av skolpengen är nödvändig. Detta trots att de tycks ge mig rätt på punkt efter punkt som de tar upp. De fortsätter samtidigt att ignorera flera delar av min rapport som visar att de har fel.

Gabriel Heller-Sahlgren.
Gabriel Heller-Sahlgren.

Vad gäller analysen av hur friskolorna anpassar sig till elevvariation från trend har jag redan påvisat problemen i utredningens analyser. De fortsätter dock påstå att jag endast studerar perioder ”då elevantalet hela tiden ökar” – och ignorerar mitt svar på den punkten.

Vi tar det en gång till: med utredarnas egen modell försvinner den relation de menar existerar om man studerar åren 1997–2008, då antalet elever nationellt sett både ökade och sjönk. Jag har även studerat perioder med startår 1997 och slutår upp till och med 2012 – och finner återigen ingen relation alls med utredningens valda modell. Om jag istället använder startåret 1999 och slutåret 2018 – och alltså inkluderar precis 20 år i modellen – försvinner även hela relationen genom att göra de andra modifikationerna jag diskuterar i rapporten.

Att utredarna nu försöker tona ned betydelsen av resultaten för just perioden 2009–2018 – som de i betänkandet tvärtom alltså framhållit som synnerligen viktiga – efter att jag funnit att friskolorna om något anpassade sig mer till elevvariationer under denna period är inte förvånande, men knappast förtroendeingivande. Hursomhelst kvarstår faktum: analysen är inte empiriskt robust.

Utredarnas påstående om att deras analys egentligen är överflödig eftersom slutsatsen är ”självklar” är i sig märklig – då empiri aldrig är självklar – och motbevisas även av deras eget agerande. Om analysen är överflödig undrar man nämligen varför de ägnar så stor del av repliken på att försvara den – och varför de ens hade med den i betänkandet.

Vad gäller mina beräkningar om likvärdigheten i finansieringen mellan huvudmännen tackar jag utredarna för att de nu medger att mina korrigeringar är rimliga – vilka alltså resulterar i att fristående skolor får mindre resurser i snitt. Skillnaden mellan mina och deras beräkningar motsvarar så mycket som 5800 kronor per elev över de tre åren som analyseras, eller cirka 5 procent av de kommunala skolornas kostnader. Detta gör att överfinansieringen av fristående skolor i utredningens beräkningar förvandlas till en underfinansiering.

Återigen väljer dock utredarna att blunda för detta faktum och påstår i stället att deras förslag inte baseras på analysen då den är osäker. Men i betänkandet används analysen för att rättfärdiga utredarnas påståenden om att kommunala skolor är underfinansierade över en hel demografisk cykeln på grund av skolpliktsansvaret – något som dessa siffror visar alltså inte stämmer. Och om dessa data är så osäkra undrar man återigen varför utredarna använder dem till stöd för sina slutsatser i betänkandet.

Jag håller med om att överslagsberäkningar av detta slag aldrig blir helt rättvisande – och det var bland annat därför jag valde att göra en mer noggrann empirisk analys av hur friskolorna påverkar kommunernas skolkostnader. Utredarna har valt att inte kommentera den undersökningen, som alltså indikerar att fristående skolor sänker kommunernas kostnader för grundskolan totalt sett.

Detta ger ytterligare stöd till argumentet att friskolorna underfinansieras i dagens system, även om sambandet också skulle kunna förklaras av att kommunerna blir mer effektiva på grund av konkurrens. Hursomhelst indikerar analysen att kommunerna tvärtemot utredningens implicita argument tjänar på att fristående skolor etablerar sig.

Utredarna menar till sist att jag inte presenterar några belägg för att merkostnaderna för ”elevansvaret i dag ryms inom myndighetsansvaret som kommunen redan i dag kan göra avdrag för”. De menar att de diskuterar denna aspekt i betänkandet och kommit till slutsatsen att den inte håller. Men de berör knappt frågan över huvud taget. Jag skrev heller inte att kommunen i dag kan göra avdrag – frågan är istället om de kommunala skolorna ersätts för merkostnaderna i praktiken.

Sedan 2010, då möjligheten att göra skolpliktsavdrag försvann, har skolpliktskostnaderna officiellt ingått som en del av myndighetsansvaret. Dessa kostnader ingår inte i beräkningen av skolpengen – och särredovisas inte heller i kommunens budget. I relation till frågan om skolpliktsavdrag menar samtidigt den största friskolekoncernen på marknaden att kommuner ofta hävdar ”att underskott som har uppstått är hänförliga till kommunernas kostnader för det övergripande myndighetsansvaret”.

Frågan är alltså inte om kommunerna gör avdrag för myndighetsansvaret i dag, utan om de ersätter sina skolor för merkostnader i den mån de uppstår under året – vilket utredningen alltså inte har analyserat. Eftersom kostnaderna för skolpliktsansvaret inte särredovisas är det oklart hur mycket pengar som läggs på detta i dag. Den icke-transparenta situationen ledde också till att Skolkostnadsutredningen för fyra år sedan föreslog att kostnaderna för myndighets- och huvudmannaansvaret tydligt ska specificeras och motiveras – en reform som dock aldrig genomfördes av den dåvarande rödgröna regeringen.

De faktiska data som finns tillgängliga över kommunala och fristående skolors finansiering tyder hursomhelst på att de kommunala skolornas resurser är mer än tillräckliga för att täcka de merkostnader för elevvariation som utredarna menar existerar.

Med tanke på ovanstående stämmer det såklart inte heller att utredarnas förslag till skolpliktsavdrag inte skulle få några reella konsekvenser, utan i stället enbart skulle fungera som ett klargörande av regelverket. Både de korrigerade överslagsberäkningarna och min analys av skolkostnaderna tyder som sagt på att friskolor redan i dag får mindre pengar än kommunala skolor – och risken är därför uppenbar att utredningens förslag skulle minska likvärdigheten i finansieringen såvida inte andra åtgärder vidtas. Några sådana åtgärder föreslår inte utredningen.

Mer allmänt har utredningen inte heller presenterat någonting som tyder på att deras förslag skulle bli mer rättvist än dagens situation plus en ordning där merkostnaderna för myndighets- och huvudmannaansvaret preciseras. Givet osäkerheterna i de faktiska merkostnaderna synes det mest rimligt att den kommunala skolan ersätts för dessa i efterhand men att de samtidigt specificeras i årsredovisningen.

Återigen drar jag därför samma slutsats: utredningen har inte gjort de analyser av skolfinansieringssystemet som krävs för att dra de slutsatser den gör om förändringar i utformningen av skolpengen. Man bör därför inte basera politik på analyserna i denna bemärkelse.

Gabriel Heller-Sahlgren, PhD vid Institutet för Näringslivsforskning och London School of Economics.

Läs Gabriel Heller-Sahlgrens första artikel här.  

Läs utredarnas svar till Gabriel Heller-Sahlgren här. 

Läs Gabriel Heller-Sahlgrens replik här. 

Läs utredarnas andra svar här. 

I författarens debattartikel som skickades in till redaktionen fanns en hänvisning till Svenskt Näringslivs hemsida, där rapporten också är publicerad. Denna hänvisning togs bort av Dagens Industri av utrymmesskäl.


Debatt: Kliniska prövningar i världsklass kräver tid, engagemang och investeringar

Om regeringens Life science-strategi ska bli verklighet och  Sverige ska bli en ledande Life science-nation krävs fem åtgärder, skriver Björn Eriksson, generaldirektör på Läkemedelsverket.

Foto:Jack Mikrut

I veckan meddelade näringsminister Thorwaldsson att regeringen tillsätter en utredning för att se över förutsättningarna för att bedriva kliniska prövningar. Det är ett mycket bra och välkommet initiativ. Läkemedelsverket arbetar för att Sverige ska vara bäst på Life science i Europa. Men för att detta ska bli verklighet krävs stora och gemensamma satsningar i både tid och pengar. 

Idag den 20 maj firas dagen för kliniska prövningar i EU. Då uppmärksammas behovet av fortsatt forskning för att få fram nya och bättre läkemedel men också vilket viktigt bidrag de personer och patienter som ställer upp ger till framtidens hälso- och sjukvård. Studier som görs på människor för att studera effekten av läkemedel eller andra behandlingsmetoder är centrala för att kunna erbjuda patienter den senaste behandlingen, nära svensk vård och för att erbjuda företag i Life science-sektorn en möjlighet att växa i Sverige.

I en tid av stor osäkerhet är den medicinska forskningen inte bara en betydande tillväxtfaktor och en välfärdsfråga, den skapar även tillit till våra demokratiska system och stater – en trygghet i tider av mycket osäkerhet. Opinionsundersökningar visar att svenskar är mycket positiva till att delta i forskning och utveckling. För att regeringens Life science-strategi ska bli verklighet och för att Sverige ska bli en ledande Life science-nation krävs nu fem åtgärder.

Patientnära forskning i vårdmiljöer. Endast när viktiga fynd i forskningen blir verklighet i riktlinjer och rekommendationer i vården blir Sverige intressant som life science-nation.

Att EU:s nya regelverk som trädde i kraft den 31 januari implementeras snabbt och effektivt. Det nya regelverket kommer att förenkla samarbetet inom forskningen och förbättra samspelet med myndigheterna.

Ett gott samarbete mellan akademin, forskningen samt hälso- och sjukvården för att samla den kraft som behövs. Genom att kartlägga och samla alla forskningsinitiativ, för att uppnå god samordning och ledning.

Satsa på att kommunicera med och engagera alla som kan bidra till att vi får fler kliniska prövningar. Dataskyddsexperter, akademi, små och medelstora företag, finansiärer, metodutvecklare samt hälso- och sjukvårdspersonal, inklusive patienter och prövningsdeltagare.

Utveckla säkra metoder för klinisk forskning som kan omfatta fler genom att underlätta deltagande var du än bor i landet.  Leverera en utbildningsplan för kliniska prövningar inklusive moduler om läkemedelsutveckling och regulatorisk vetenskap med länkar till universitet och små och medelstora företag

Det råder ingen tvekan om Sverige kan bli en ledande Life science-nation. Men för det krävs att vi etablerar rätt förutsättningar och att både den akademiska och industriella forskningen antar de utmaningar som finns. Samarbetet mellan vården, myndigheter och näringslivet är avgörande för att effektivt och säkert ta fram nya vacciner och andra behandlingar. 

Tillsammans med EU-kommissionen, läkemedelsmyndigheterna i EU och den europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) har vi tagit steg för att öka takten i forskningen för nya läkemedel i Europa och lanserat en rad nya initiativ för att påskynda kliniska prövningar i EU. Syftet med att påskynda kliniska prövningar i EU, det så kallade ACT EU, är att förändra hur prövningar initieras, utformas och drivs för att utveckla EU som en samlingspunkt för klinisk forskning, ytterligare främja utvecklingen av högkvalitativa, säkra och effektiva läkemedel, och bättre integrera klinisk forskning i det europeiska hälsosystemet.

Det kommer krävas stora ansträngningar från alla parter för att bryta den nedåtgående trenden för företagsinitierade kliniska prövningar. Det handlar om att stimulera inte bara forskning och framtagandet av läkemedel för ovanliga sjukdomar, utan också för att ta fram nya och spännande behandlingar av vanliga sjukdomar med stora patientgrupper. Med mer forskning och fler kliniska prövningar som sker nära vården, kan resultaten snabbt bli tillgängliga för patienter. Vi behöver öka takten nu. Men det måste få kosta; tid, pengar och uthållighet!

Björn Eriksson

Generaldirektör Läkemedelsverket

 

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?