Utredarna menar att jag inte finner att friskolor anpassar sig i mindre utsträckning till långsiktiga trender eftersom jag studerar perioder när det inte sker några större elevvariationer från trenden.
Detta stämmer inte. Som jag visar finns det exempelvis ingenting som tyder på att friskolorna anpassade sig i mindre utsträckning om man studerar perioden 1997–2008 med utredningens egen modell. Detta trots att antalet elever ökade fram till och med 2001 nationellt sett för att därefter börja minska. Att utredningen väljer att endast rapportera resultat från perioder när den finner stöd för sin hypotes ändrar inte detta faktum.
Utredarna ignorerar dessutom att resultaten för perioden 2009–2018 – som de själva framhåller som speciellt viktiga i betänkandet – helt försvinner när man studerar avvikelser i andelen elever som går i friskolor i hemkommunen, istället för andelen elever som går i friskolor i lägeskommunen.
Friskolor behöver inte rekrytera elever från lägeskommunen och det finns därför ingenting som säger att de bör anpassa sig till variationer i lägeskommunens elevunderlag. Utredningens ansats är i denna bemärkelse felaktig och det visar sig alltså viktigt för resultaten. Lägligt nog ignoreras detta helt och hållet i utredarnas svar.
Det är också värt att påpeka att utredningen studerar elevvariationer från kommunspecifika, inte nationella, trender – och exakt vilka år elevkullarna ökar och minskar beror på kommunen ifråga. Det är därför inte alls klart exakt vilka perioder man bör inkludera i analysen, såsom utredarna hävdar.
Utredarna kritiserar mig också för att jag i vissa modeller justerar för medelinkomst och befolkningsmängd i kommunerna. Som beskrivs i min rapport är kontrollvariablerna inte avgörande för mina slutsatser, men utredarnas ställningstagande är milt sagt förvånande. Att analysera hur resultaten förändras när man inkluderar strukturvariabler är normalt och bör naturligtvis göras, eftersom dessa riskerar att skapa ett falskt samband mellan variablerna av intresse – vilket i viss mån alltså tycks vara fallet.
Totalt sett är utredningens analyser vad gäller friskolornas anpassningar till elevvariationer därför inte robusta, vilket är ett grundläggande krav för en statistisk analys som ska ligga till grund för viktiga politiska beslut.
Utredningen menar samtidigt att de felaktigheter jag upptäckt i deras simuleringar av merkostnaden för elevvariationer inte spelar någon större roll. Utredarna fokuserar dock enbart på mina resultat när jag studerar vad de kallar ”en rimlig tidshorisont”. Men det är långt ifrån klart vilka tidshorisonter som är ”rimliga”, vilket är en av mina poänger: utredningen har inte gjort tillräckliga analyser i denna bemärkelse. När man använder andra tidshorisonter för simuleringen minskar merkostnaden kraftigt.
Det finns dessutom ytterligare problem i utredningens simulering, som jag inte tog upp i rapporten. Utredningen adderar felaktigt stadiespecifika resurser till den beräknade merkostnaden för överkapacitet vid elevvariationer, även när det inte existerar någon elevvariation från trend. Med detta korrigerat minskar den beräknade merkostnaden ytterligare och jag har nu uppdaterat rapporten för att ta hänsyn till detta.
Utredarna ifrågasätter också mina korrigeringar av deras beräkningar av likvärdigheten i finansieringen mellan huvudmännen. Man menar att dubbelräkningen av nyanlända är rimlig eftersom det är praxis. Men utredningen har inte ens försökt ta reda på vad som är praxis i riket – och det är enkelt att visa att utredningen har fel.
I Solna har man exempelvis valt att inte ersätta skolor för nyanlända separat, just eftersom invandringsår inkluderas i det socioekonomiska indexet. Detsamma gäller Älmhult. Värmdö ersätter istället skolor för skillnader i andelen föräldrar som inte har eftergymnasial utbildning och andelen nyanlända separat. Lidingö har en liknande modell. Botkyrka likaså. En av kommunerna utredarna själva tar upp – Nacka – gör också på ett liknande sätt och dubbelräknar alltså inte nyanlända i det socioekonomiska indexet.
I Uppsala, en annan kommun som utredarna nämner, justerar man för nyanlända i beräkningen av det socioekonomiska indexet – men exkluderar effekten av dem i den socioekonomiska kompensationen. Detta är precis vad jag gör i min analys. Kommunens anledning är glasklar: man kompenserar skolor för nyanlända separat och vill inte ”skatta detta behov två gånger”. Utredarna verkar alltså inte ha förstått hur resursfördelningen går till ens i de kommuner de påstår sig ha studerat.
Den praxis som utredarna hänvisar till existerar hursomhelst inte. Detta är heller inte förvånande eftersom SKR i sin handbok för socioekonomisk resursfördelning uttryckligen uppmanar kommuner att inte dubbelräkna på det sätt som utredningen gör.
Utredarna har dock rätt på en punkt: min justering av momskostnaden var felaktig. Jag tackar dem för detta påpekande och jag har således uppdaterat min rapport med korrekta siffror i denna bemärkelse. Men detta spelar ingen roll för resultaten totalt sett, då det handlar om 400 kr per elev, och kommunala skolor överkompenserades alltså fortfarande under 2010-talet totalt sett, tvärtemot vad utredningen påstår.
Utredarna nämner lägligt nog inte heller mina andra korrigeringar av deras siffror – inklusive de resurser som spenderas i kommunala skolor men som exkluderas i utredningens beräkningar.
Mer generellt ignorerar utredarna flera viktiga poänger i min analys, exempelvis att kommunernas kostnader minskar när andelen elever i friskolor ökar – vilket ytterligare visar att fristående skolor inte överkompenseras i dagens system – samt hur statsbidragens effekter på finansieringen påverkar utredningens slutsatser.
Att utredarna i förbifarten till sist påstår att deras förslag om ett skolpliktsavdrag inte baseras på en jämförelse av den finansiella likvärdigheten är bisarrt, om än talande för utredningens angreppssätt. Om ett skolpliktsavdrag behövs för att säkerställa likvärdig finansiering bör siffrorna visa att så är fallet när man tar hänsyn till de påstådda kostnaderna för elevvariation – men det gör de alltså inte.
Detta beror sannolikt på att kommunala huvudmän redan idag ersätts för dessa merkostnader inom ramen för myndighetsansvaret, en möjlighet utredningen inte har studerat. Istället valde den att med olika krumbukter komma fram till att ett skolpliktsavdrag behövs, trots att siffrorna inte stödjer deras slutsats.
Sammantaget är min slutsats oförändrad: utredningen har inte gjort de analyser av skolfinansieringssystemet som krävs för att dra de slutsatser den gör om förändringar i utformningen av skolpengen. Man bör därför inte basera politik på analyserna i denna bemärkelse.
Gabriel Heller-Sahlgren, PhD vid Institutet för Näringslivsforskning och London School of Economics.
Läs Gabriel Heller-Sahlgrens första artikel här.
Läs utredarnas svar till Gabriel Heller-Sahlgren här.
