1515
Annons

USA:s sanktioner är en växande risk för företag

USA överanvänder sanktionsinstrumentet på ett sätt som saknar motstycke i västvärlden. De utfärdas ofta på ett nyckfullt och rättsosäkert sätt, men att bryta mot dem är inget alternativ eftersom kostnaden kan bli så stor, skriver ANDERS LEISSNER, advokatbyrån Vinge.

Gasledningsprojektet Nordstream 2 förefaller sakna anknytning till USA varför sanktionerna framstår som egendomliga.
Gasledningsprojektet Nordstream 2 förefaller sakna anknytning till USA varför sanktionerna framstår som egendomliga.Foto:Bernd Wuestneck

För inte så länge sedan var sanktioner något som endast angick företag som handlade med udda varor och länder. Så är inte längre fallet. Idag riskerar alla internationellt verksamma företag – i synnerhet de som handlar i amerikanska dollar – att träffas av svårförutsebar sanktionslagstiftning. Regelefterlevnaden har ett högt pris. USA:s sanktioner mot Iran (vilka inte erkänns av svensk lag) har medfört att den tidigare betydande exportintäkten för svenska företag från Iran har sjunkit med över 90 procent. Dessutom skapar rädsla för sanktionsbrott en överdriven försiktighet i banksektorn med stora betalningsproblem som följd.

Allt oftare läser vi om hur sanktioner påverkar länder och enskilda företag. Ett av de senare exemplen är USA:s beslut att införa så kallade extraterritoriella sanktioner mot europeiska företag som arbetar med den ryska gasledningen Nord Stream 2. Gasledningsprojektet förefaller sakna anknytning till USA varför sanktionerna framstår som egendomliga. Än mer märkligt blir det då man betänker att sanktioner egentligen är ett folkrättsligt instrument som är tänkt att användas för att trygga fred, säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter.

USA tenderar att använda extraterritoriella sanktioner på ett mer omfattande sätt än andra länder. På 1970-talet stiftade USA flera lagar som gav presidenten stor befogenhet att utfärda sanktioner med hänvisning till att nationellt nödläge föreligger. Sedan 1976 har USA:s president utlyst nationellt nödläge 58 gånger. Som jämförelse utfärdar EU i princip endast sanktioner som beslutats av FN och sanktionerna gäller endast inom EU:s gränser.

Konflikten mellan USA:s och EU:s synsätt är en svår nöt att knäcka. I ett försök från EU:s sida att motverka USA:s extraterritoriella sanktioner har man utfärdat en blockeringsförordning från 1996 som förbjuder europeiska företag att följa extraterritoriell lagstiftning från USA. Tanken må vara god men hur skall svenska företag agera? Att bryta mot USA:s sanktioner är sällan ett bra alternativ. Konsekvenserna kan mycket väl äventyra ett företags existens, till exempel om företaget blir uppsatt på USA:s sanktionslista med följden att man blir utestängd från USA:s finansiella marknad. Dessutom kan brott mot USA:s sanktioner medföra mycket höga böter. Den franska banken BNP Paribas träffade i juni 2014 en uppgörelse om 80 miljarder kronor med USA:s myndigheter efter påståenden om att banken i strid mot sanktionslagstiftning medverkat vid transaktioner med Iran, Kuba, Burma och Sudan.

Välkända exempel för svensk del är Telia, Swedbank och Ericsson som alla blivit föremål för USA:s ”förlängda jurisdiktion”. Läxan att lära är att om en handling har den minsta anknytning till USA:s territorium såsom en dollarbetalning eller att ett email passerar en mailserver i USA så aktualiseras en stor portion amerikansk lagstiftning. Exemplet med Telia illustrerar ytterligare en problematik; det är en besynnerlig signal till folks allmänna rättsmedvetande när ett svenskt företag frias i svensk domstol för mutbrott men betalar 8,7 miljarder kronor i straffavgifter till amerikanska myndigheter för samma påstådda brott. 

USA:s extraterritoriella sanktioner mot Iran har haft mycket stora ekonomiska konsekvenser för svensk export. Iran var tidigare en av Sveriges viktigaste utomeuropeiska exportmarknader – 2005 uppgick exporten till 7,8 miljarder kronor. Förra året var siffran 541 miljoner. Utvecklingen är anmärkningsvärd då det enligt svensk lagstiftning är fullt möjligt att bedriva handel med Iran förutsatt att man inte befattar sig med vissa specifika varor eller sektorer såsom vapen och kärnteknik. 

Noterbart är att svenska banker vägrar medverka i några transaktioner som har den minsta anknytning till Iran. Inte ens USA:s sanktioner förbjöd sådana transaktioner åren 2015-2018 när kärnenergiavtalet gällde fullt ut förutsatt att transaktionerna inte skedde i amerikanska dollar. Bankerna tillämpade emellertid extra försiktighet av rädsla för sanktionsbrott. Den överdrivna försiktigheten medförde att även en på alla sätt fullt laglig handel – även ur ett amerikanskt perspektiv – förhindrades. Samma sak ser vi hända i dag gällande fullt lagliga betalningar till och från exempelvis Ryssland.

På samma tema kan man notera att Nynas, som delvis ägs av det av USA sanktionsbelagda venezuelanska oljebolaget PDVSA, har stora betalningsproblem på grund av kopplingen till PDVSA. Nynas är därför föremål för rekonstruktion. Situationen är svårförståelig då USA uttryckligen har undantagit Nynas från sanktionslagstiftningen.

Svenska politiker uppmanas verka för lösningar för att skydda svenska företag mot alltför ensidiga och mot folkrätten stridande sanktioner. I skrivande stund pågår arbete inom EU att skapa en handelskanal till Iran för undvikande av USA:s extraterritoriella sanktioner. Sinnrikt utformade handelskanaler är kanske den enda möjligheten att stävja lagens arm, som i en globaliserad värld inte förefaller vidkännas folkrättens begränsningar. I mellantiden bör svenska företag öka kunskapsnivån om utländsk sanktionslagstiftning. Detta behövs för att kunna hantera sanktionsrisken på ett rimligt och konstruktivt sätt. Att efterleva förbud som inte finns gör ingen glad.

Anders Leissner

Sanctions, Shipping & Insurance Expert, Advokatfirman Vinge.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från HuaweiAnnons

Så ska samverkan och innovation lösa klimatutmaningen

Drygt 98 procent av den el som produceras i Sverige är fossilfri. Men i takt med klimatomställningen ökar också vårt energibehov kraftigt. Det innebär en stor utmaning – men också en möjlighet att tänka nytt och innovativt.

Teknik kan förändra världen och driva den gröna omställningen framåt. Men då behövs fler samarbeten och möjligheter att diskutera och utväxla erfarenheter. Därför arrangerade Huawei ”Green Summit 2022” i Stockholm i början av juni. Målet var att i en svensk kontext skapa långsiktiga möjligheter till nya innovativa lösningar på miljöproblemen.

Under en förmiddag diskuterade representanter från politik, myndigheter, näringsliv och akademi klimatutmaningarna ur olika perspektiv. Tekniska lösningar och innovationer från flera branscher lyftes fram och representanter från solenergibranschen berättade om hur utvecklingen där går i rasande takt med hjälp av ny smart teknik. 

Debatter och diskussioner

Publiken fick också höra om gröna startups vars syfte är att genom innovation bidra till minskade utsläpp. Ett exempel är Plaant, som har utvecklat ett smart växthus för inomhusbruk – utan jord. Därtill fanns myndighetssverige representerat genom Energimyndigheten som berättade om det växande elbehovet och vad som behövs för att Sverige ska klara den nya elektrifieringsvågens behov. 

Under ett panelsamtal enades representanter från Energimyndigheten, Huawei och Plaant att Sverige generellt sett har ett bra utgångsläge för att nå våra gemensamma hållbarhetsmål. Vi behöver dock rikta blicken mot framtiden. Att Sverige i dag ligger i framkant ska inte tas för givet. Det paneldeltagarna önskade från regeringen var att digitalisering ska bli en topprioritet eftersom en ökad digitalisering kan bidra till att bemöta många av de utmaningar vi står inför. Därtill önskades tydligare mål och ett skiftat fokus, bort från samhällets intressekonflikter till ett ökat samarbete vad gäller behovet av olika typer av energislag.

Sätter bollen i rullning 

Målet med dagen var att skapa förståelse för hur teknik och innovationer kan bidra till att lösa många av de utmaningar som finns för att Sverige ska nå de högt uppsatta klimatmål som regeringen beslutat om. 

Under Green Summit diskuterade talarna också hur vi tillsammans kan driva på hållbar innovation från den snabbt växande solenergisektorns perspektiv. Talare från Soltech Energy Solutions, branschorganisationen Svensk Solenergi, CheckWatt och hållbarhetskonsultbyrån Ethos berömde Sveriges goda klimat för entreprenörer. 

Dock framfördes synpunkter på politikens beslutsförmåga när det kommer till prioriteringar av miljöfrågor och det är ett hinder för nya innovativa företag. Ett exempel som lyftes var trubbiga miljöprövningar som istället för att se till energibehovet på systemnivå begränsar de aktörer som har gröna och innovativa lösningar för att bidra till att skapa en grön och hållbar energiproduktion.

 

Världsledande inom teknik för solenergi 

Det var första gången Huawei arrangerade Green Summit i Sverige och tanken är att plattformen ska växa till att bli en allt större arena för samarbeten. Planen är att arrangera motsvarande konferenser i Norge och Finland senare i år. 

– Den här typen av arena saknas i dag, så det var väldigt värdefullt. Här träffades myndigheter, politiker, näringsliv, innovatörer och entreprenörer – vi delade åsikter och erfarenheter och diskuterade de hinder som finns på ett öppet sätt. Jag fick flera nya insikter och är mycket nöjd, säger Christoffer Caesar, CEO på Soltech Energy Solutions. 

De flesta kanske förknippar Huawei med mobiltelefoner och nätverksutrusning, men företaget är också ett av världens ledande inom teknik för solenergi. Huawei driver redan i dag flera olika innovationsprojekt tillsammans med Soltech Energy Solutions. Bland annat har Soltech tagit hjälp av Huaweis lösning för batterilagring av energi på sin laddstation för Scanias ellastbilar. Laddplatsen ska minska de långa laddningstider som hittills bromsat en ökad användning av elektrifierade fordon.  

Öppnar för fler samarbeten

Under eventet presenterades dessutom Soltech Energy Solutions som Huaweis strategiska partner inom affärsområdet Digital Power. De två företagen har nyligen påbörjat ett ytterligare samarbete för att fortsätta driva utvecklingen inom solenergi och smarta energilösningar.

– Vi är imponerade över Huaweis höga innovationsnivå och kvalitén i deras produkter och lösningar. Med detta samarbete kan vi dra nytta av varandras styrkor och skapa ett ännu bättre erbjudande i den svenska solenergibranschen, säger Christoffer Caesar. 

Ytterligare några av Huaweis samarbeten i Norden är bland annat ett med det innovativa solcellsföretaget GruppSol, som bygger VillaZero – Sveriges första koldioxidneutrala villa. 

Med samarbetspartners har Huawei också utvecklat en innovativ AI-lösning för att i norska älvar sortera ut och stoppa invasionen av puckellax som utgör ett stort hot mot den lokala faunan. Förhoppningen är att Green Summit ska bidra till fler samarbeten.  

– Under dagen samlade vi många olika kompetenser och aktörer. Vi hoppas att det kan öppna upp för fler samverkans- och innovationsprojekt. Den kraften är avgörande för att skapa ett hållbart samhälle, säger Kenneth Fredriksen.

Mer från Huawei

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Huawei och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera