USA kan inte isolera Kina – den spända relationen kommer forma århundradet

Relationerna mellan USA och Kina håller på att stöpas om i grunden. De ekonomiska och säkerhetspolitiska konsekvenserna lär bli omfattande och Sverige gör klokt i att följa utvecklingen noggrant, skriver Zebulon Carlander, säkerhetspolitisk sekreterare på Fria Moderata Studentförbundet.

Foto:Andy Wong
Zebulon Carlander, Försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare, Fria Moderata Studentförbundet.
Zebulon Carlander, Försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare, Fria Moderata Studentförbundet.

När Jimmy Carter och Deng Xiaoping i januari 1979 undertecknade det diplomatiska avtal som normaliserade relationen mellan USA och Kina, innebar det realpolitikens triumf över ideologierna.

Sedan dess har relationerna pendlat mellan samarbete och konkurrens, men i stort har USA sponsrat Kinas integration i den globala ekonomin, med förhoppningen att detta skulle ge upphov till liberala reformer också på det inrikespolitiska planet.

Valet av Donald Trump har inneburit en omstöpning av ländernas relationer. Under sin valkampanj fokuserade Trump på USA:s handelsunderskott gentemot Kina, något som han svor att ändra med hjälp av tullar och andra medel. Men den förväntade sammandrabbningen mellan Trump och Kinas president Xi Jinping uteblev.

Kineserna var snabba med att etablera kontakter med Trumps innersta krets, bland annat svärsonen och rådgivaren Jared Kushner, och det första mötet mellan presidenterna gick bra. En arbetsgrupp för att hantera handelsfrågan bildades och Kina lovade även att understödja USA i ansträngningarna att isolera Nordkorea.

Men samförståndet mellan USA och Kina hade alltid ett bäst-före-datum. Resultaten från de handelspolitiska överläggningarna var för små och de motsatta säkerhetsintressena för stora.

Med tanke på Trumps svårigheter att verkställa sitt utrikespolitiska program på de flesta områden, är det slående hur obehindrat han har förändrat dynamiken mellan USA och Kina. Det beror på att det länge har funnits ett latent stöd i kongressen, byråkratin och delar av näringslivet för en hårdare linje.

USA:s försvarsdepartement har börjat en långsam men beslutsam kursändring och i de nya nationella säkerhets- och försvarsstrategierna beskrivs Kina nu som ett hot mot amerikanska intressen.

Det finns två distinkta spår i USA:s nya Kinapolitik – ett handelspolitiskt och ett säkerhetspolitiskt. På handelsfronten drivs en tuff linje för att tvinga Peking att godkänna gynnsammare handelsvillkor för amerikanska företag, att upphöra med industrispionage och att sluta tvinga företag att överlämna känslig teknologi. Om trenden tidigare var ökande ekonomiska utbyten mellan USA och Kina är målet nu det motsatta. Man vill minska exponeringen till Kinas ekonomi i viktiga strategiska sektorer.

Målet är att flytta tillbaka produktion till Nordamerika, att begränsa kinesiska företags möjligheter för investeringar i USA, och tvinga Peking till att förändra stora delar av sin statskapitalistiska handels- och industripolitik.

Därtill har USA implementerat sanktioner mot Kina för inköp av rysk försvarsmateriel, åtalat kinesiska agenter för industrispionage, och genomfört flera operationer med krigsfartyg i Sydkinesiska havet för att hävda rätten för fri passage.

Det pågår för närvarande en debatt om hur den nya epoken i relationen mellan länderna ska karakteriseras. En vanlig referens är det kalla kriget, men den analogin vilseleder mer än den upplyser.

Kalla kriget präglades av ett betydligt mer påtagligt hot om kärnvapenkrig. Därtill hade USA och Sovjetunionen knappt något ekonomiskt utbyte. Även om USA strävar efter att minska handelsutbytet med Kina förblir det ekonomiska beroendeförhållandet länderna emellan enormt.

Det gäller även Stillahavsregionen i stort. Under kalla kriget skedde en uppdelning mellan väst- och östblocken. En liknande ordning är svår att föreställa sig i Asien. Stater som Australien och Sydkorea vill inte behöva välja sida.

Trumps Kinapolitik undermineras av presidentens unilaterala impulser. Att överge handelsavtalet TPP, som hade förhandlats fram av Barack Obama, var ett stort strategiskt misstag, liksom benägenheten att söka handelspolitiska konflikter med EU och Japan.

I Kina har man sedan flera år tillbaka gjort strategiska investeringar för att minska sårbarheten gentemot USA. ”One Belt, One Road”-initiativet, som lanserades för snart sex år sedan, syftar till att minska Kinas försörjningsberoende av havsfarleder som patrulleras av den amerikanska flottan.

Den nya, spända relationen mellan USA och Kina kommer att forma det här århundradet. Hela världen – inte minst Sverige och Europa – gör bäst i att följa utvecklingen noggrant.

Zebulon Carlander

Försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare, Fria Moderata Studentförbundet


Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?