1515
Annons

Unipers vd: Energiöverenskommelsen hindrar inte våra investeringar

Energiöverenskommelsen är en historik framgång, men delvis missförstådd. Den slår fast att inga fler kärnkraftsreaktorer ska stängas genom politiska beslut, och att det vid behov dessutom är möjligt att bygga nya, skriver Johan Svenningsson, vd för Uniper.

TILLFÄLLIG STORM. Den kritik som har riktats mot Energiöverenskommelsen på senare tid har vi uppfattat som övergående till sin natur. Vi är säkra på att det om 20 år vore politiskt självmord att lägga ned fossilfri elproduktion, skriver Johan Svenningsson.
TILLFÄLLIG STORM. Den kritik som har riktats mot Energiöverenskommelsen på senare tid har vi uppfattat som övergående till sin natur. Vi är säkra på att det om 20 år vore politiskt självmord att lägga ned fossilfri elproduktion, skriver Johan Svenningsson.

Efter 2045 ska Sverige vara fossilfritt – och förbli fossilfritt. Det är fullt möjligt tack vare det svenska elsystemet. Och det är fullt möjligt utan subventioner till ny vindkraft. Den mest kostnads- och resurseffektiva vägen till målet är att använda befintlig kärnkraft även efter 2045. Att livstidsförlänga dagens reaktorer är billigare än att bygga ny vindkraft.

I december 1997 undertecknades Kyotoprotokollet. För många blev det en ögonöppnare, ett slags startskott för kampen mot klimatförändringarna. Äntligen skulle mänskligheten inleda resan mot lägre utsläpp och på så sätt undvika en framtida klimatkatastrof. Drygt 20 år senare kan vi konstatera att väldigt lite har hänt. Mellan 1998 och 2017 ökade i stället de årliga globala koldioxidutsläppen med 50 procent. Vi är nu på väg mot en fullständigt ohållbar utveckling. Tvågradersmålet som världens nationer enades om i Paris 2015 är enligt de flesta forskare extremt svårt att uppnå.

Under samma tidsperiod har vi i Sverige avvecklat fossilfri elproduktion i stor skala. Barsebäck 1 och 2, Oskarshamn 1 och 2 har stängts och Ringhals 1 och 2 står på tur. Tyskland har lagt ned sin kärnkraft och till viss del ersatt den med fossilkraft. Två decennier har gått till spillo i en fullständigt onödig skönhetstävling mellan fossilfria energislag. Det är hög tid att lämna den tiden bakom oss och i stället fokusera på framtiden.

I en global och europeisk jämförelse står sig Sverige ändå bra. Vi har minskat våra nationella utsläpp och i stort sett hela elproduktionen är fossilfri. Men klimatfrågan är ju så beskaffad att det inte hjälper om ett enskilt land har lägre utsläpp. Det är ett lagarbete. Svensk el kan göra nytta i våra grannländer, och el kan användas i fler sektorer och för fler ändamål.

Internationella Energiorganet IEA släppte nyligen sin fördjupade studie av det svenska elsystemet. Det svenska systemet framhålls som ett av de första fossilfria elsystemen i världen tack vare den omfattande utbyggnaden av vattenkraft och kärnkraft. En utbyggnad som dessutom ger svensk industri en viktig komparativ fördel på en global marknad, i form av ett stabilt och konkurrenskraftigt elsystem med för samhället rimliga elpriser. Kärnkraften är även huvudleverantör av de nödvändiga systemtjänster som elsystemet behöver, i dag utan extra kostnad.

Samtidigt förändras och utvecklas både samhället och elsystemet. Genom elcertifikatsystemet har en stor mängd väderberoende elproduktion tillförts elsystemet, främst vindkraft. Samhällets syn på vattenkraften har förändrats och en större utbyggnad är inte aktuell. Kärnkraften har minskat i omfattning genom direkta eller indirekta politiska beslut. Energikommissionen syftade till att hantera de här frågeställningarna och det landade i Energiöverenskommelsen (EÖ) 2016.

Uniper välkomnade EÖ när den presenterades för snart tre år sedan, och står i dag fortsatt bakom den. Det var en historisk framgång att partier på båda sidor blockgränsen kunde enas om gemensamma skrivningar kring samtliga energislag, däribland kärnkraften. EÖ slog fast att kärnkraften har en framtid genom en försäkran om att inga fler reaktorer ska stängas genom politiska beslut, och att det vid behov är möjligt att bygga nya. Den skapar en långsiktighet där politiken tydliggjorde att det av riksdagen satta målet om netto-noll utsläpp av CO2 ska uppnås till 2045.

Mycket har hänt sedan överenskommelsen slöts. Det kanske största och viktigaste förtydligandet som gjorts sedan 2016 är att mer än 15 olika sektorer har tagit fram färdplaner till ett Fossilfritt Sverige 2045. Dessa visar att en övergång från fossila bränslen och råvaror till el är avgörande för att de ska kunna bli klimatneutrala. Totalt summerar det ökade elbehovet till mellan 30–50 TWh till 2045.

Den kritik som har riktats mot EÖ både när den slöts och på senare tid har vi uppfattat som övergående till sin natur. Vi är säkra på att det om 20 år vore politiskt självmord att lägga ner fossilfri elproduktion, inte minst sett ur ett nordeuropeiskt och globalt perspektiv. Om klimatfrågan är brännande i dag, är det bara en västanfläkt mot vad den kommer att vara då. Framtiden är fossilfri, av den enkla anledningen att den måste vara det.

I mediedebatten hör vi ibland att kärnkraft skulle vara dyr med referens till ett par enstaka exempel på nybyggnation. På global nivå har 30 reaktorer byggts de senaste fem åren med en genomsnittlig byggtid på sex år. För närvarande pågår cirka 50 reaktorbyggen och 150 reaktorer är i olika stadier av beställning eller planering. Men för oss är den viktiga frågan den befintliga kärnkraftsproduktionen.

Vi har nyligen moderniserat Oskarshamn 3 (O3) för drift in på 2040-talet och har börjat se över möjligheten att livstidsförlänga O3 ytterligare, på samma sätt som man gör i till exempel USA. Det är ett kostnads- och resurseffektivt att fortsätta leverera fossilfri planerbar el efter 2045, troligen det mest effektiva och konkurrenskraftiga. En första översiktlig bedömning är att priset per kWh totalt blir lägre än det för nybyggd vindkraft. För att möjliggöra detta måste Sverige, på samma sätt som för andra energislag, säkra forskning och kompetens för långsiktig drift av kärnkraften.

Jag är därför övertygad om att det mest kostnadseffektiva sättet att möta samhällets ökade elbehov av fossilfri el i framtiden kommer vara reinvesterad vattenkraft och livstidsförlängd kärnkraft kombinerat med nyinvesteringar i vindkraft.

EÖ var förutseende och omfattar många av de kritiska frågor som måste tas ställning till av politiken och myndigheterna – leveranssäkerhet, systemtjänster, inget stoppdatum för kärnkraften och vi välkomnar att politiken jobbar vidare inom ramen för EÖ, både för att hantera de svårigheter som elsystemet står inför, och för att hålla blicken på målet – ett fossilfritt Sverige.

Johan Svenningsson, vd Uniper Sverige


Debatt: Skydda reallönerna genom revalvering

Den ökade inflationen skapar ett svårhanterligt utgångsläge för årets avtalsrörelse och för den ekonomiska politiken. Risken för upprepning av gångna tiders pris- och lönespiraler kombinerade med låg tillväxt är oroande. Med kloka åtgärder från Riksbank, politiker och arbetsmarknadens parter borde ett sådant förlopp dock kunna undvikas, skriver ekonomen och författaren Sven Hegelund.

Foto:Robin Benigh

inflationen både i april och maj var klart högre än Riksbanken hade räknat medSedan mitten av 1990-talet har västvärldens ekonomier levererat låg inflation och stigande reallöner. Inflationen höll sig kring 2 procent per år och real BNP/capita ökade i flertalet länder med runt 1,5 procent per år, reallönerna något mindre. I Sverige var ökningen av både real BNP/capita och reallönerna något högre. 

På våren 2021 började emellertid inflationen ta fart och har nu nått ökningstakter på i storleksordningen 8 procent inom Eurozonen och cirka 7 procent i Sverige. Även om de månatliga prisökningarna sannolikt minskar under hösten kan den genomsnittliga prisökningen mellan 2021 och 2022 väntas uppgå till samma storleksordningar. Följden blir kraftigt minskade realinkomster i år. 

Sett i backspegeln borde centralbanker och regeringar ha reagerat på den stigande inflationen i tid. Innan inflationen biter sig fast finns det dock fortfarande möjlighet för Sverige att mota Olle i grind genom att avskärma oss från den betydande del av inflationen som kommer utifrån. Det kan ske genom att Riksbanken i närtid höjer räntan till en nivå som förstärker kronkursen mot i första hand euron och pundet. Då minskar prisökningen i svenska kronor i motsvarande grad. 

Söker man däremot kompensation för inflationen genom kraftigt höjda inhemska löner så höjs kostnaderna i näringslivet och stängs möjligheterna att avskärma oss från den internationella inflationen. Fortsatt hög inflation och låg tillväxt kan bli följden.  

Orsakerna till den ökade inflationen är i huvudsak två.

För det första gjordes stora insatser för att mildra de ekonomiska effekterna av Coronapandemin, genom stöd till efterfrågan i form av både finans- och penningpolitiska åtgärder, det senare inte minst genom så kallad Quantitative Easing (ökning av penningmängden). Utbudssidan i ekonomierna, som skadats av pandemins nedstängningar och brutna leveranskedjor, stöddes också genom åtgärder för att underlätta för företagen att behålla arbetskraften. Stödinsatserna mildrade pandemins ekonomiska effekter, men vägen ut ur krisen karakteriserades överallt av en snabbare ökning av efterfrågan än av utbudet, vilket kom att bli inflationsdrivande. Sett med efterklokhetens visdom var doseringen av efterfrågestimulanser under krisen för stor.

För det andra har utbudsbegränsningar för olja, såväl före som i synnerhet efter den ryska invasionen av Ukraina, och för jordbruksprodukter och andra råvaror som följd av invasionen, resulterat i ytterligare internationella inflationsimpulser.  

Det efterfrågeöverskott som beror på överstimulans av efterfrågan i Sverige minskar delvis ”av sig självt” genom de minskade realinkomsterna och utgör inte ett mer långsiktigt problem såvida inte den ökade inflationen leder till följdeffekter i form av kompenserande pris- och löneökningar i övriga delar av ekonomin. För att motverka detta behöver vi en något stramare inhemsk politik. Från den, förmodligen betydligt större del av inflationen, som beror på ökade internationella priser kan vi avskärma oss. 

Förutsättningarna för den ekonomiska politiken de närmaste åren skiljer sig i hög grad mellan Sverige och övriga västvärlden genom att de offentliga finanserna är i mycket bättre skick här än där. 

Finanskrisen och Coronakrisen har lett till stora offentliga underskott och en kraftig ökning av de offentliga skulderna i många länder, mellan 2007 och 2020 och som andelar av BNP från 66 till 100 procent inom Eurozonen, från 42 till 105 procent i Storbritannien, från 65 till 134 procent i USA och från 173 till 254 procent i Japan. Sveriges utveckling gick i detta avseende i motsatt riktning, delvis för att finanskrisen drabbade Sverige mindre hårt än övriga västvärlden och för att Sveriges hantering av Coronakrisen ledde till mindre ekonomiska påfrestningar än på andra håll, men framför allt på grund av stram finanspolitik. Här har de offentliga skulderna minskat, brutto från 70 till 40 procent av BNP och netto från 50 till cirka 5 procent mellan 1995 och 2020. 

Att svara på inflationsökningen på traditionellt sätt, genom kraftiga räntehöjningar, skulle i de högt skuldsatta länderna leda till kraftiga ökningar av ränteutgifterna för dessa skulder och av de totala offentliga utgifterna. För Eurozonen handlar det om en utgiftsökning med cirka en BNP-procent för varje procentenhet som räntorna höjs. Följden kan bli, först en åtstramning som följd av räntehöjningarna, därefter krav på en kraftig reducering av de offentliga utgifterna, som om den genomförs förmodligen skulle leda till en rejäl recession, om inte till en ytterligare runda av ohållbar offentlig skuldökning. 

En viss åtstramning av penningpolitiken är, givet de nuvarande låga räntenivåerna, oundviklig överallt för att minska incitamenten till lånefinansierad konsumtion. En rationell politik i de högt skuldsatta ekonomierna borde emellertid innebära så låga räntehöjningar som möjligt, samtidigt som finanspolitiken borde stramas åt för att bidra till att begränsa inflationen och därutöver till att minska skuldproblematiken långsiktigt. Eurozonen och Storbritannien borde de närmaste åren koordinera penning- och finanspolitiska åtgärder i en utsträckning som inte varit nödvändig de senaste decennierna och som inte förutsetts i åtminstone Eurozonens ekonomisk-politiska regelverk.

Sveriges utgångsläge ger oss möjlighet till en annan mix av åtgärder. Här möter det inga hinder att använda räntevapnet för att bekämpa inflationen. Tvärtom finns det all anledning för Riksbanken att snabbt höja räntorna. Givet att ränteökningarna utomlands torde bli måttliga finns det goda utsikter till att Riksbankens räntehöjningar leder till att kronan stärks, åtminstone gentemot euron och pundet, med resultat att de internationella prisimpulserna begränsas. Räntehöjningarna skulle även leda till en viss ytterligare dämpning av den inhemska efterfrågan, något som dock skulle mildras, dels av hushållens ränteavdrag vid beskattningen, dels genom att finanspolitiken bör vara relativt lätt. 

Det finns enligt min mening ingen anledning att fortsätta att minska statsskulden ytterligare från dagens låga nivå, givet de stora offentliga utgiftsbehov som finns, bland annat för att förstärka försvaret. Årliga offentliga underskott på 1,5 procent av BNP skulle leda till att den offentliga skuldkvoten på 40 procent förblir oförändrad vid 2 procents real tillväxt och 2 procents inflation.

Jag är, i ett mer långsiktigt perspektiv, för att Sverige byter kronan mot euron och att ränteavdragen i skattesystemet minskas. Men i detta läge ger den egna valutan och avdragen utrymme för en avvikande politik, som skulle underlätta hanteringen av det omedelbara inflationsproblemet och förbättra tillväxtförutsättningarna på längre sikt. 

Den ökade globala inflationen är ytterst en följd, dels av att världens inkomster under en period överstigit världens produktion, dels av att producentländerna av olja och andra råvaror begränsat utbudet och höjt priserna, en form av ”beskattning” av världens konsumenter. För ingen av dessa effekter kan vi kompensera oss, men vi kan hantera effekterna på ett rimligt sätt ur både tillväxt- och fördelningssynpunkt. Fördelningsmässigt drabbar de negativa realinkomsterna 2022 i första hand löntagare, pensionärer med flera grupper, medan den ökade inflationen ökat vinsterna i företagen. En revalvering skulle sänka företagens vinstnivåer och öka inkomsternas köpkraft, samtidigt som den skulle förhindra att en löne- och prisspiral tar fart.  

Sven Hegelund 

F.d. statssekreterare i finansdepartementet och tidigare ekonom på LO och TCO. Författare till boken ”Intressanta tider. Ekonomi och Geopolitik i det 21:a århundradet”. 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?