ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS
Valet 2018

Underskatta inte Annie Lööfs politiska omdöme

  • Foto: Claudio Bresciani

DEBATT. På fredagen röstar riksdagen sannolikt nej till att Stefan Löfven i statsministeromröstningen. Missnöjet med den segdragna regeringsbildningen är utbrett och det politiska systemet är på väg att haverera, skriver Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

På fredag kommer riksdagen av allt att döma för andra gången rösta ned en föreslagen statsministerkandidat. Det betyder att det nu finns följande scenarier.

Det första är att talmannen höjer insatserna och bestämmer sig för att sätta högsta möjliga press på partierna genom att genomföra ytterligare en omröstning där det på förhand framstår som sannolikt att den föreslagna kandidaten ratas. Såväl Jimmie Åkesson som Annie Lööf vore möjliga att motivera som kandidater rent formellt: den förre leder det tredje största partiet och den senare har haft nyckelrollen under höstens maktspel och dessutom fått ett sonderingsuppdrag.

Därefter är det ett skarpt läge och samtliga partier som vill undvika extraval måste då vara beredda att ompröva sina positioner i grunden.

Ett sådant agerande från talmannen skulle kunna motiveras av ett fortsatt låst läge. Men det är riskfyllt eftersom det naturligtvis inte finns några garantier för att dramats centrala aktörer verkligen klarar av att få med sig sina partier på en lösning.

Kanske det inte behöver gå så långt. Eftersom Sverigedemokraterna vill ha extraval kommer det sannolikt att i en fjärde och avgörande omröstning att rösta nej även om det är Ulf Kristersson som föreslås. Medvetenheten om detta gör att de grupperingar inom Centern och Liberalerna som vill släppa fram Kristersson, och som redan nu är starka, får gehör för sin linje.

Att Liberalerna till varje pris vill undvika extraval är uppenbart av lätt insedda skäl. Rent mandatmässigt är det mindre intressant hur partiet gör, men en omsvängning påverkar rimligen dynamiken också inom Centern vars mandat är avgörande för utgången.

Det andra scenariot är således att trycket på dessa båda partier gör det möjligt med en ny regering, ledd av Ulf Kristersson, redan innan jul. En sådan utgång av det segdragna regeringsbildningsdramat framstod som helt osannolik efter de röstförklaringar som avgavs när riksdagen röstade om Kristersson första gången. Då inte bara stängdes dörren, den låstes och nyckeln kastades bort.

Hur ska mot den bakgrunden en omsvängning kunna motiveras? Lätt blir det inte att förklara varför någonting man tidigare har förkastat eftersom det då handlade om den liberala demokratins fortlevnad. Om den tidigare alliansbaserade lösningen överges och Centern och Liberalerna därigenom inte behöver känna sig moraliskt förpliktade att agera stödpartier kanske det skulle gå lättare. Då behöver inte några utfästelser göras från den föreslagna regeringsbildaren vilket i sin tur underlättar för Sverigedemokraterna att släppa fram en sådan regering (vilket är en förutsättning).

Möjligen skulle mot den bakgrunden en ren Moderatregering vara lättare för Centern och Liberalerna att acceptera i och med att det då blir tydligare att det tidigare konceptet övergivits. Men då kommer man också längre ifrån Sverigedemokraternas önskescenario. Och att Moderaterna i det här läget skulle koppla sig loss från Kristdemokraterna, som varit en lojal vapendragare både i regeringsförhandlingarna och i budgetbeslutet, är svårt att föreställa sig.

Ett tredje scenario är att Socialdemokraterna lyckas locka tillbaka Centern till förhandlingsbordet genom att göra ännu mer långtgående eftergifter än de som gjordes under förra helgens förhandlingar. Det framstår – som så mycket annat under denna höst – som mindre troligt.

Bland de mest yviga spekulationerna nämns också ett fjärde scenario: att Annie Lööf blir statsminister i en regering bestående av Centern och Liberalerna (och möjligen Miljöpartiet). Det förutsätter i praktiken att Socialdemokraterna släpper fram henne, vilket knappast kommer att ske. Och skulle det ändå ske vore det sensationellt om en sådan regering inte blir en av våra mest kortlivade. Risken är stor att landets första kvinnliga statsminister skulle bli den mest misslyckade.

En del är dock övertygade om att det är detta som är Annie Lööfs stora plan och att det är denna plan som förklarar hennes minst sagt svårförklarliga agerande denna höst. Jag tror – notera ordet tror – det är att kraftigt underskatta hennes politiska omdöme.

Så vem blir det som får leda landet?

Om premissen för det andra scenariot – att Centern svänger – håller blir Ulf Kristersson statsminister i den tredje omröstningen. Gör den inte det återstår den ödesmättade slutomröstningen när riksdagen återsamlas efter julhelgen. En hel del kan då ha hänt som förändrar förutsättningarna.

I det läget är det sannolikt svårt för Kristersson att bli vald. Sverigedemokraterna vill ha extraval och kommer av allt att döma att rösta nej. Det är således för sent för Centern och Liberalerna att då krypa till korset. Men Sverigedemokraterna äger ju inte frågan om extraval fullt ut. Kanske är dessa båda partier i det läget, om inga andra alternativ längre finns, beredda att släppa fram Löfven?

Eller är vi till slut framme vid en tysk lösning, med en regering bestående av Socialdemokraterna och Moderaterna? Missnöjet med den segdragna regeringsbildningen är utbrett och det politiska systemet är på väg att haverera. Kanske är det omöjliga möjligt i detta läge.

Argumenten mot en sådan regering är väl kända. Inom de två partierna finns en ömsesidigt nedärvd antagonism; de är varandras ideologiska arvfiender. De som bär upp partierna på olika nivåer har sedan de gick på sitt första partimöte fått lära sig att huvuduppgiften är att bekriga det andra partiet.

Även om många inom de båda partierna håller med om att en sådan regering skulle kunna få åtskilligt uträttat är risken överhängande att partierna kommer att förlora väljare. Det vanligaste och mest anslående argumentet är att det parlamentariska ansvarsutkrävandet försvåras.

Så blir det naturligtvis, men hur ser det ut i dag? Hur ska missnöjda väljare utkräva ansvar när möjligheterna aldrig har varit större än nu för de styrande att ägna sig åt det som i den statsvetenskapliga litteraturen kallas blame avoidance?

Demokratin behöver förvisso tydliga alternativ, men den behöver också en fungerande exekutivmakt. Och vad är det som säger att väljarna nödvändigtvis kommer att bestraffa partier som är beredda att se till att en sådan kommer på plats och därmed tar ansvar för att det parlamentariska systemet inte imploderar fullständigt?

 

Tommy Möller, professor i statsvetenskap, Stockholms universitet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer