ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Ulf Kristersson: Nu krävs enad europeisk front mot Kina

DEBATT. Kina kopplar greppet om Hongkong och gör utfall mot den svenska regeringen. Politiken och näringslivet står inför ett val: ska Kina tillåtas diktera villkoren för handel och demokrati? Nu krävs ett enat europeiskt agerande som bygger på insikten att Kina inte är vilket land som helst, utan världens första framgångsrika statskapitalistiska enpartistat, skriver Ulf Kristersson, partiledare för Moderaterna.

Förfärliga scener utspelar sig i Hongkong. Skottlossning, tårgas och brandbomber. En man sattes i brand med bensin under en pågående och hetsig diskussion. Poliser som med precision kör på demonstranter med motorcykel. En ung student dog efter ett högt fall, som många menar orsakades av polis. Flera studenter har rapporterats försvunna.

Eftersom jag i över 20 år har intresserat mig för Kinas politiska och ekonomiska utveckling, ville jag själv och på plats skaffa mig en egen bild av vad som nu händer i Hongkong.

Under några intensiva dygn träffade jag därför dem alla. Oppositionen och regeringen; affärsliv och medier; akademiker och studenter. Eldsjälar som arbetar för mänskliga rättigheter i både Hongkong och Kina.

Och demonstranter, inklusive en av de få som gett protesterna ett ansikte, Joshua Wong och hans parti Demosisto, som nyligen förbjöds ställa upp i val, anklagade för att vilja se Hongkongs självständighet.

Demonstrationerna som startade för fem månader sedan är resultatet av en successivt stegrande förtroendekris. Försöket att göra det möjligt att lämna ut brottsmisstänkta från Hongkong till Kina tände gnistan. Inflytelserika affärsmagnater som mer än just demokrati värnar rättsstaten i Hongkong, förenades i protester med studenter och demokratiaktivister som inte alls vill se sig som ”kineser”.

Regeringens – och Pekings – tondöva agerande väckte enorm ilska. Hongkong som rättsstat var hotat. När regeringen började retirera var det för sent. Kraven på att dra tillbaka lagen kompletterades med ytterligare krav, framför allt på en oberoende kommission för att utreda det polisiära våldet.

Utlämningsförslaget har nu dragits tillbaka, men Hongkongs ledare Carrie Lam och den övriga regeringen saknar den folkliga legitimitet som krävs för ny dialog.

Hemma igen är jag mer pessimistisk om Hongkongs framtid än någon gång sedan Xi Jinping tog över makten 2012. Mycket lite talar för att Kina kommer att byta kurs. Peking kanske inte kommer krossa demokratirörelsen med hjälp av den kinesiska armén, som på Himmelska Fridens Torg 1989. Utan genom att systematiskt se till att de individer som organiserar och inspirerar försvinner eller fängslas.

Om utvecklingen fortsätter i tangentens riktning kommer Hongkong bli en provins bland andra kinesiska provinser. För Hongkongbor utan andra medborgarskap är detta en mardröm.

Det kommer dessutom förändra maktbalansen i hela regionen. Först genom en övertydlig signal till Taiwan att aldrig låta sig bli en del av Fastlandskina. Redan där prövas maktbalansen. Därefter till alla närliggande länder att Kinas oblyga geopolitiska anspråk är en fara för nationellt självbestämmande. Singapore vet det redan.

Det väcker en mycket större fråga: Är Syd- och Nordostasien på väg att bli en kinesisk intressesfär, med ett allt mindre engagerat USA på allt större avstånd? Eller kommer långsiktig och trovärdig amerikansk närvaro i regionen fortsätta göra priset alltför högt för Kina?

Den internationella regelbaserade världsordningen är sedan länge fundamental för Europas säkerhet och demokrati. Och i princip varje utvecklat land i världen är till del beroende av den kinesiska ekonomin och den kinesiska marknaden.

Därför krävs nu ett gemensamt europeiskt agerande som bygger på insikten att Kina inte är vilket land som helst, utan världens första framgångsrika statskapitalistiska enpartistat.

Det är också ett land med mycket stora teknologiska muskler och uttalade ambitioner att bli en global maktfaktor.

Det är i det ljuset man ska se den breda amerikanska oviljan att fortsätta acceptera handel med Kina på ojämlika villkor och det starka motståndet mot kinesisk teknik inom framför allt telekommunikation. Men också den ökande skepsisen mot stora och statsunderstödda kinesiska investeringar i västlig infrastruktur, liksom riskerna som ”Den nya sidenvägen” medför i fattigare länder.

Den 24 november ska det hållas distriktsval i Hongkong. En demokratisk seger skulle kunna förändra den politiska dynamiken inför nästa års val av ny regering. Det skulle pröva Kina på allvar. Men risken är naturligtvis stor att valen inte blir av.

En av få saker som skulle kunna återskapa någon form av dialog är en oberoende kommission om polisiärt och annat våld. Därför borde EU tillsammans med USA kräva just detta och att principen om ”ett land, två system” – som garanterar Hongkongs oberoende till 2047 – fullt ut respekteras av Kina.

Försöket att lagstifta om utlämning är bara sista droppen. Det samlade budskapet från tankesmedjor, journalister och MR-experter är att det sedan länge pågår en målmedveten uppluckring av Hongkongs politiska fri- och rättigheter.

Situationen i Hongkong är nu akut. Men Hongkong är ändå bara ett av flera tecken på den större frågan om Kinas inflytande i världen.

Just det blixtbelystes häromkvällen i vårt eget land. Den kinesiska ambassadören Gui Congyou gjorde ett häpnadsväckande utfall mot Sverige, för att en svensk kulturminister uppmärksammar och hedrar den fängslade svensken Gui Minhai.

Kulturministern agerade naturligtvis helt rätt och har Moderaternas helhjärtade stöd.

På ett sätt är det djupt ironiskt att svensk yttrandefrihet även gäller kinesiska ambassadörer i Sverige. I Stockholm kan Gui Congyou säga saker han skulle ha fängslats för i Peking.

Här kan han polemisera mot journalister, forskare och politiker, och köpa egna helsidor i tidningen om han inte är nöjd. Hans landsmän i Kina vet inte ens vad som händer i Hongkong. Än mindre vad som hände i Peking 1989.

Kina har agerat på liknande vis i andra länder. Det behövs därför en gemensam strategi och ett gemensamt europeiskt agerande visavi Kina. Det är bara tillsammans med EU som ett litet land som Sverige framgångsrikt kan höja rösten. Och det arbetet måste ytterst ske tillsammans med USA.

Många i Europa trodde länge och felaktigt att USA:s kärvare attityd bara var ännu ett utslag av oförutsägbar amerikansk utrikespolitik eller nygammal protektionism. Det finns också, men misstron mot Kinas ökade inflytande går djupare än så.

Europeisk och amerikansk oenighet i frihandelsfrågor får nu inte äventyra något som är större: Att värna frihetens och demokratins ideal i hela världen, inte minst där det är som svårast.

Min slutsats blir att det alltmer är i politiken som det är i affärslivet: Den fria världen kan inte tillåta att Kina dikterar villkoren. Varken för vår handel eller för vår demokrati. Här har Sverige, EU och USA gemensamma intressen att försvara.

Ulf Kristersson, partiledare för Moderaterna

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer