ANNONS:
Till Di.se

Tommy Möller: Bara SD tjänar på den förvirrade debatten

  • 27 DAGAR KVAR. Det är lätt att förstå att det öppnas ett utrymme för frågor med anledning av Moderaternas skiftande svar om SD, anser Tommy Möller. Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

DEBATT. Debatten om regeringsfrågan fick nytt bränsle av förra veckans Di-intervju med Tobias Billström (M). Moderaterna befinner sig i en kommunikativ återvändsgränd. Den förvirrade diskussionen om hur nästa regering ska se ut är föga uppbygglig och gynnar mest SD, skriver statsvetaren Tommy Möller.

Valrörelsen domineras som väntat av regeringsfrågan. Det är rimligt: vem som ska styra landet och hur är ju en fråga som väljarna bör ta ställning till när det är val. Hur ser då alternativen ut?

1. En Löfven-regering, med eller utan MP? Allianspartierna och SD motsätter sig en sådan.

2. En alliansregering? Även om alliansen blir större än de rödgröna kommer inte SD att villkorslöst släppa fram en sådan regering. Det betyder att C och L måste frångå de kategoriska utfästelser som gjorts när det gäller att inte förhandla med – eller ens samtala med – SD. I synnerhet inte eftersom SD kommer att ställa krav på en restriktiv migrationspolitik.
Återstår möjligheten att S skulle släppa fram en alliansregering. Knappast sannolikt efter en hätsk valrörelse.

3. I detta låsta läge har en enpartiregering förts fram som ett alternativ. Beroende på hur valvindarna blåser skulle antingen en ren M-regering eller en S-regering med hjälp av hoppande majoriteter styra landet.
En enpartiregering har ju en fördel jämfört med en koalitionsregering: den behöver inte ägna lika mycket tid åt interna förhandlingar. En koalitionsregering som saknar majoritet är den svagaste regeringstypen: den måste förankra redan färdiga kompromisser hos andra partier i riksdagen.
En effektiv regering behöver dock ett tillräckligt parlamentariskt underlag för att propositionerna inte ska röstas bort innan huvudvoteringen, ett öde som ofta drabbade den lilla folkpartiregering som regerade landet i slutet av 1970-talet. Om M skulle förlora positionen som näst största parti blir således en M-regering i praktiken otänkbar.

4. Ekots Tomas Ramberg har pekat på en annan lösning vid ett parlamentariskt dödläge: en C–L-regering. En sådan regering skulle åtminstone i teorin kunna bildas, även om de båda partierna inte är större än M. För att säkerställa att SD:s isolering befästs – och för att spräcka alliansen – skulle de rödgröna kunna släppa fram en sådan. Men att få till stånd en sådan regering är, som Ramberg själv påpekar, den enkla delen av operationen. En sådan regerings möjligheter att regera effektivt skulle vara ytterst begränsade.

Kanske bollen till slut hamnar hos Stefan Löfven, trots allt.

Den förvirrade diskussionen om hur nästa regering ska se ut är föga uppbygglig och riskerar att leda till minskat förtroende för våra politiker. Men det finns ett parti som tjänar på debatten, nämligen SD. Utgångspunkten för hela diskussionen är ju hur partiet ska hållas borta från inflytande, vilket bidragit till SD:s växande stöd.

Moderaterna befinner sig i en kommunikativ återvändsgränd när det gäller SD. Som nyvald partiledare meddelade Ulf Kristersson följande: ”Jag tänker inte samtala eller förhandla eller kompromissa med SD” (1 nov. 2017). Ett halvår senare föreslog M-ledaren partiledaröverläggningar om migrationsfrågan och på frågan om även SD-ledaren ska bjudas in svarade han: ”Jag tänker inte börja med att utesluta partier från samtalen” (6 maj 2018).

Å ena sidan vill man genomföra sin politik ”ända in i kaklet”, alltså utifrån det parlamentariska läget utnyttja möjligheterna att få genomslag för den egna politiken. Men samtidigt aldrig ”samarbeta” med detta pariaparti.

Det är lätt att förstå att det öppnas ett utrymme för frågor. Tobias Billströms uppmärksammade Di-intervju bär syn för sägen. Billström påpekade, fullt rimligt, att en minoritetsregering bör förankra sina beslut i riksdagen bland de övriga partierna. Det implicerade rimligen SD, men M kommer aldrig att samarbeta eller förhandla med detta parti, förtydligades det senare från moderathåll. Således är det fortfarande oklart vad ”ända in i kaklet” innebär.

Inte heller Centerpartiets och Liberalernas hållning är egentligen särskilt mycket tydligare. Att aldrig ingå i regering som är beroende av SD låter förvisso tydligt, liksom att aldrig regera med stöd av detta parti. Men vad betyder det egentligen?

Under alliansregeringens sista mandatperiod röstade SD i 57 procent av riksdagens samtliga voteringar med alliansen. Den senaste mandatperioden har SD röstat med den rödgröna regeringen i 46 procent av voteringarna och runt 30 procent med de olika allianspartierna.

Låt vara att varken Reinfeldts eller Löfvens regering förhandlat med SD. Men det är knappast att begå begreppslig stretching att påstå att de i viss utsträckning regerat med stöd av SD. I någon mening var ju regeringen Reinfeldt även beroende av SD eftersom SD hade kunnat avsätta regeringen tillsammans med de rödgröna partierna, om detta hade blivit aktuellt.

SD beskrivs ofta som ett vågmästarparti. Det är fel: vågmästarpartier styr skeendet utifrån en minoritetsposition med hoppande majoriteter. SD har dock ett betydande inflytande genom att partiet i många frågor har en vetoposition. Det kan stoppa och fälla förslag, eller stödja dem och därigenom bidra till att de går igenom.

Parlamentariskt ”stöd” kan betyda olika saker. När riksdagen utser statsminister är det ingen skillnad mellan aktivt stöd (rösta för) eller passivt stöd (avstå). Samma sak gäller vid en förtroendeomröstning: det viktiga är att statsministern (och därmed regeringen) inte har en majoritet emot sig, att den tolereras. Men för att få igenom sin politik måste regeringen ha en (relativ) majoritet av ledamöterna bakom sig. Skillnaden mellan aktivt och passivt stöd är stor när det gäller lagstiftning och budget.

Annie Lööf har berört distinktionen i Ekots lördagsintervju. ”Jag sätter mig inte i en regering som kräver ett aktivt stöd från Sverigedemokraterna” (24 feb. 2018). Kan det tolkas som att hon accepterar ett passivt SD-stöd i form av nedlagda röster vid statsministeromröstningen? Troligen inte, och SD har som framhållits meddelat att det finns villkor för att släppa fram en alliansregering.

De närmaste veckorna kommer att domineras av regeringsfrågan, med ty åtföljande förvirring och frustration över glidningar, motsägelser och oklarheter. Det finns en överhängande risk att detta får allvarliga konsekvenser när gäller förtroendet för våra politiker och för vårt politiska system.

Vi har under senare år sett åtskilliga exempel i andra länder på vad som händer när ”maktspelet” tar överhanden. Och risken är att en utdragen period av parlamentariskt kaos ytterligare underminerar förtroendet.

Våra politiker bör erinra sig Birger Normans dikt Renhännren, som var ledstjärna för en av våra pragmatiska statsministrar:

Den som int lägg sä i
ha inge å dra sä ur.
Å inge hänner å tvätte.

Den som ta i
jett fo en del dynje
på fingra.

Men når allt
komma tell allt,
va ha renhännren
uträtte i väla?

En ansvarsfull politiker tar tag i saker och ting även om fingrarna blir lite smutsiga.

Tommy Möller, professor i statsvetenskap, Stockholms universitet

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies