1515
Annons

Tidigare försvarsministern: S struntade i Lundin Oil när händelserna pågick

DEBATT. Socialdemokraterna ignorerade Lundin Oils förehavanden i Sudan i regeringsställning 1997-2003 men började göra stor sak av dem i opposition. Men är det rimligt att kräva ett kraftfullare politiskt agerande av ett företag än en regering? frågar sig tidigare försvarsminister Mikael Odenberg (M).

Topparna i Lundin Petroleum (tidigare Lundin Oil), som riskerar åtal för folkrättsbrott, anklagade nyligen ministrar i regeringen för jäv och förföljelser mot bolaget. Jag har svårt att se grunden för jävsanklagelserna och saknar uppfattning i skuldfrågan, men att ärendet länge haft politiska aspekter är uppenbart. 

Regeringen gav i oktober 2018 åklagaren tillstånd att åtala, vilket ska ske efter ”en lämplighetsavvägning utifrån omständigheter i det enskilda fallet … Vidare kan regeringen vid prövningen av frågan behöva göra folkrättsliga eller utrikespolitiska överväganden”. 

Frågan är hur denna lämplighetsavvägning har skett och vilka utrikespolitiska överväganden som gjorts? 

Ett eventuellt åtal kommer att omfatta 1997-2003, då vi hade en socialdemokratisk regering. Den förhöll sig passiv och tyst i frågan, till skillnad från Lundin Oil. 

Tvärtom skrev dåvarande styrelseordföranden Adolf Lundin i mars 2001 ett brev till utrikesminister Anna Lindh och sökte vägledning. Han hoppades att ”den svenska regeringen vill skaffa sig en uppfattning om de frågor som aktualiserats av Sudans framväxt som oljenation” och skrev att bolaget ”välkomnar ett aktivt svenskt och europeiskt engagemang både när det gäller humanitära insatser i landet och när det gäller att åstadkomma en stabil fred.” 

Avslutningsvis efterlyste Adolf Lundin ett engagemang från regeringens sida och framhöll att man ”skulle sätta stort värde på om Sveriges ambassadör till Sudan också skulle kunna besöka området nu för att på det sättet direkt kunna bedöma situationen.” 

Lundin fick nobben. Några råd var inte regeringens sak att ge. 

Desto större blev den socialdemokratiska aktiviteten när man förlorat regeringsmakten och Alliansen tillträtt med Carl Bildt som utrikesminister. Bildt hade nämligen varit styrelseledamot i Lundin Oil 2000-2006.

Dåvarande riksdagsledamoten Morgan Johansson skrev i maj 2007 en debattartikel i Sydsvenskan, där han hävdade att Lundin var ett företag med ”ytterst dåligt rykte när det gäller mänskliga rättigheter” och kopplade detta rykte till Bildts engagemang i styrelsen.

Och dåvarande riksdagsledamoten Peter Hultqvist skrev en debattartikel i Aftonbladet i juli 2010, där han kritiserade alliansregeringen för att inte ha utrett ”frågor som om Lundin Petroleum haft hjälp av sudanesiska militären eller om bönder drivits bort för att ge plats åt Lundins verksamhet” – en pikant anklagelse mot bakgrund av S-regeringarnas egen passivitet 1997-2003.

Ett av målsägarbiträdena i en eventuell rättegång är Thomas Bodström, socialdemokratisk justitieminister 2000–2006 och även han passiv när Adolf Lundin sökte stöd och råd. I dag är han arvoderad för att fälla de rådfrågande i den fråga där de utan framgång vände sig till regeringen för att få vägledning. 

I maj 2001 besökte EU:s ambassadörer i Sudan oljeområdena i landets södra delar (sedan 2011 Sydsudan). I en UD-promemoria den 23 maj 2001 redovisades slutsatserna, bland dem följande:

- ”Inga bevis kan läggas fram (för) att sudanesiska regeringstrupper tvingat människor att lämna sina byar i oljeområdena eller att Sudans regering söker genomföra en brända jordens taktik för att bereda väg för oljeindustrin.

- Flertalet av de anklagelser som gjorts av olika grupper och individer tycks således vara felaktiga och baseras på hörsägen snarare än oberoende och objektiva observationer.

- Oljebolagen har förbättrat infrastrukturen (framför allt vägar) i området, vilket i sin tur förbättrat lokalbefolkningens tillgång till marknadsplatser och hälsovård/vatten.

- Oljebolagen uppmanar regeringen att inte använda denna infrastruktur i militära syften, men inga garantier finns.”

När den här 18 år gamla promemorian nyligen begärdes ut från UD hemligstämplades den omedelbart. I den handling som gavs ut maskades den ovan citerade texten tillsammans med all text utom rubriken, ingressen och promemorians sista mening. Total mörkläggning alltså. Man kan fråga sig varför? Vilka skadas av att promemorian kommer fram? Såvitt jag kan förstå bara de som anser att rapporten är felaktig. Och dem hittar vi tydligen i Sveriges nuvarande regering.

Brott mot folkrätten ska beivras. Samtidigt måste man fråga sig om ett enskilt bolag ska känna till mer om utvecklingen i ett främmande land än regeringen? Är det rimligt att kräva ett kraftfullare politiskt agerande av ett företag än en regering?

I detta ärende har det funnits politiska och partipolitiska aspekter från början. Och det finns skäl att misstänka att den politiska dimensionen fortfarande påverkar ärendet. Den insikten fyller mig med obehag. 

Mikael Odenberg, tidigare försvarsminister (M)


Debatt: För lite och för sent

Nyligen fattade regeringen beslut om ”satsningar på det civila försvaret och krisberedskapen”. Det är bra och helt nödvändigt eftersom myndigheterna till stor del har varit handlingsförlamade så länge som förutsättningar för ansvar, ledning och samordningar varit oklara, skriver den strategiska rådgivaren Freddy Jönsson Hanberg.

Foto:jack Mikrut

Ansvarsprincipen har länge varit kritiserad, främst för att den skapar svåra gränsdragningar, något som blev övertydligt under pandemins inledning 2020. Närhetsprincipen innebär också gränsdragningsproblematik, vilket blev särskilt tydligt under skogsbränderna 2014, men fungerade lite bättre under bränderna 2018. Likhetsprincipen har hittills endast prövats i små, lokala och regionala kriser, och här kommer den viktigaste utmaningen – ingen vet hur dessa principer fungerar vid större nationella kriser eller krig. 

Mitt under pågående pandemi utredde Barbro Holmberg just dessa frågor och fick möjligheten att i realtid följa de svåra utmaningar som ansvariga myndigheter ställdes inför. Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och MSB skulle sinsemellan hitta samverkansformer, samtidigt som de skulle samverka med länsstyrelser, regioner, kommuner och även Försvarsmakten. Och utan stöd från det privata näringslivet gick det inte att få tag på skyddsutrustning. Den som undrar hur det gick kan läsa rapporterna från Corona-kommissionen.

När Barbro Holmberg utredde dessa frågor var dock inte direktivet att hantera stora nationella kriser i fred utan att organisera civilt försvar. Det finns dock en tydlig styrning från regeringen att använda krisberedskapen där det är tillämpligt för att etablera det civila försvaret.

Den 24 februari i år anföll Ryssland Ukraina i ett fullskaligt väpnat angrepp. Trots att rysk upprustning pågått sedan början av 2000-talet, Ryssland angrep Georgien 2008, annekterade Krim 2014 och har ägnat sig åt lågintensiv konflikt i östra Ukraina sedan dess – har regeringen inte agerat på det här viktiga området förrän nu. Det är bra att det görs ”under galgen” men har man någon som helst grundläggande kunskap om det aktuella området så vet man att det tar många, många år att bygga upp försvarsförmåga. Det underlättas inte av det sätt man nu agerar. Jag ser tre stora utmaningar i spåren efter regeringsbeslutet:

Beslutet omfattar perioden fram till och med 2025 och omfattar drygt 4 miljarder. Fördelar man pengarna på 290 kommuner, 21 regioner, 21 länsstyrelser, 60 beredskapsmyndigheter och 10 sektorsmyndigheter så blir det 10 miljoner per myndighet. Jag har då inte räknat med näringslivets stöd – jag återkommer till det nedan. Inte heller har jag räknat med frivilligrörelserna och övriga civilsamhället.

Som jämförelse kan nämnas att Stockholms stad årligen betalar 123 miljoner till Stockholm Business Region AB. Siffran ovan är alltså för hela försvarsbeslutsperioden. Inget ont om Stockholm Business Region AB, bara som jämförelse och för att visa att det finns pengar om man vill och om man prioriterar. Som Morgan Johansson sade, om civilt försvar, på presskonferensen nyligen: ”Det är faktiskt en av statens mest grundläggande uppgifter. Vad skall man annars med en stat till om den inte finns där när invånarna faktiskt behöver den?”

Beslutet som fattats träder i kraft 1 oktober. Statsrådet var tydlig med att arbetet skall påbörjas omgående. I realiteten kommer det dock avvaktas av rädsla för att göra fel, en mycket vanlig åkomma i offentlig förvaltning. Räkna inte med att arbetet på allvar börjar förrän 2023. Då genomförs också en övning i civilt försvar, SAMÖ 23, det torde bli den praktiska utgångspunkten.

Att myndighetsstrukturen är på plats har inget att göra med förmåga, det är först när intressekonflikter uppstår och man tvingas prioritera som förmågan sakta börjar byggas upp. Det kräver i sin tur övning, övning och åter övning. 

Vad händer till exempel om ett behov överlappar mellan sektorer och civilområden samtidigt som det krockar med Försvarsmaktens behov? Vem dömer av? Vem prioriterar? Det finns säkert svar på dessa frågor men man kan inte säkert veta förrän man prövat systemet.

Ett annat statsråd, jordbruksminister Sätherberg, sade nyligen i en intervju att vi kan räkna med att försörjningsberedskapen är på en rimlig nivå 2025. I det fallet finns ju alla aktörer (näringslivet) redan. I fallet med civilt försvar skall det mesta byggas upp nu och framåt. Det finns i dag inga civilområdeschefer, deras staber skall etableras. Beredskapsmyndigheterna, sektorsmyndigheternas, länsstyrelsernas, regionernas och kommunernas staber skall byggas upp (de är gravt underbemannade i dag) och alla dessa skall kunna kommunicera säkert och dela lägesbilder.

Det är också oklart när det omtalade näringslivsrådet skall inrättas och det tycks också som att man avvaktar Birgitta Böhlins utredning om försörjningsberedskapen. Räkna inte med att näringslivets roll klarläggs och kan omsättas i praktiken förrän tidigast 2025. 10 år efter att totalförsvarsplaneringen återupptogs. Anmärkningsvärt.

Det refereras ständigt till Finland i de här sammanhangen men tyvärr haltar den jämförelsen betänkligt. Finland har aldrig avvecklat sitt civila försvar, de har en helt annan lagstiftning till exempel undantagstillstånd, de har ett samarbete mellan näringsliv och stat som vi skulle benämna korporativism och inte konkurrensneutralt enligt vår definition, staten har ägaroptioner in i nyckelföretag. Finland har inte alls i samma grad som Sverige ett internationaliserat ägande. Det är en nostalgisk dröm att tro att vi kan kopiera Finland.

Det för mig till Morgan Johansson mest anmärkningsvärda ståndpunkt, nämligen att det är ”dags för företagen att göra sin värnplikt”. Har statsrådet missat att riskkapitalbolag köper svenska vårdföretag där stora sjukhus ingår? Johansson riskerar att få ytterligare en nostalgisk flashback när han ungefär som Göran Persson i början av 1990-talet fick stå till svars inför ”flinande finansvalpar”. Regeringen lider av okunnighet eller ointresse av ägarförhållanden i det svenska näringslivet. 

Morgan Johansson avslutade med att citera JFK: ”fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land”. Samtidigt ser vi nu i Ukraina att krig inte behöver innebära att hela landet är involverat i det som under 1900-talet benämndes ”totalt krig”. Så även om vi har ett totalförsvar så är det mycket sannolikt att endast delar av det är engagerat i kriget. Det är dessutom än mer sannolikt att ett angrepp på Sverige snarare handlar om ett hybridangrepp där endast en mindre del av angreppsformerna är militära. Det innebär business as usual för de flesta företagen i ett land som är i krig. Hur ser Johansson på det? Hur skall dessa företag kunna verka så att samhället som är beroende av dem inte kollapsar? Skall de verkligen själva betala för den beredskapen?

Att med hjälp av Kalla kriget-romantik försöka skjuta över betalningsansvar på privata företag som inte ens är inbjudna till samtal är magstarkt. Men inte bara det, det är okunnigt och arrogant mot dem som faktiskt sitter på hela lösningen.

Freddy Jönsson Hanberg, Strategisk rådgivare


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?