1515

Tidigare ambassadören: Avsluta insatsen i Mali

Det enda skälet till att fortsätta insatsen i Mali är Sveriges relation till Frankrike. I övrigt finns bara goda anledningar att omedelbart dra tillbaka de svenska trupperna från landet, skriver tidigare ambassadören Diana Janse.

MILITÄRT SAMARBETE. Under de nio år som det internationella samfundet har engagerat sig i Mali på bred front har säkerhetssituationen ständigt försämrats vad gäller till exempel brottslighet, religiös jihadism och terrorism, skriver Diana Janse.
MILITÄRT SAMARBETE. Under de nio år som det internationella samfundet har engagerat sig i Mali på bred front har säkerhetssituationen ständigt försämrats vad gäller till exempel brottslighet, religiös jihadism och terrorism, skriver Diana Janse.Foto:Alexander Gustavsson/Försvarsmakten

 

I en intervju i SvD (25:e september) lägger försvarsminister Peter Hultqvist ut texten om bland annat Sveriges militära engagemang i Mali. Försvarsministern ser inga skäl att ompröva Mali-insatsen. Det är i stället ”helt nödvändigt” att stanna kvar. Om inte det internationella samfundet engagerar sig i Mali, så skulle vi, enligt Hultqvist, ”få problem med brottslighet, trafficking, drogsmuggling, religiös jihadism och terrorism.”

Nu är det tråkigt att vara en petit-maître, men det förtjänar ändå att påpekas att Mali redan har alla dessa nämnda problem i riklig mängd. Under de nio år som det internationella samfundet har engagerat sig i Mali på bred front, inklusive med militär närvaro både under fransk flagg för att stävja terrorism och med en av de största FN-insatserna i världen, har säkerhetssituationen ständigt försämrats vad gäller till exempel brottslighet, religiös jihadism och terrorism. Så vad får försvarsministern att vara så tvärsäker på att more of the same biter?

Där försvarsministern inte ser några skäl att ta hem den svenska truppen, är det i själva verket lätt att se sex skäl för just detta.

För det första: Dagens styre – som vi med vår insats stöttar – saknar legitimitet. Sedan Sverige förberedde och beslutade om sin insats har ännu en militärkupp ägt rum. Den civilledda, juntastyrda regim som ersatte president Keita efter en militärkupp i augusti 2020 har ersatts med en regim med juntaledaren själv, överste Goïta, på presidentposten efter kupp nummer två. För vår regering med globalt demokratifrämjande som en av sina prioriteringar får man anta att åtminstone ett uns av demokratisk legitimitet spelade roll. Det borde det göra.

För det andra: Det kommer sannolikt inte att bli en återgång till demokrati som utlovats i början på nästa år. Det avtal som den regionala samarbetsorganisationen ECOWAS pressade fram med hjälp av sanktioner och hårda förhandlingar med juntaledarna efter den första kuppen, i augusti 2020, stipulerade att övergångsstyret skulle organisera fria, rättvisa och inkluderande parlaments- och presidentval inom 18 månader. Det innebär val innan utgången av februari 2022. Avtalet har redan brutits på flera punkter – bland annat är övergångsstyret inte längre lett av en civil president, utan av juntaledaren själv – och nu tyder allt mer på att det också kommer att brytas vad avser tidtabellen. För varje vecka som går utan att den sittande regimen gör sitt yttersta för att konkret inleda valförberedelserna minskar utsikterna för val och en återgång till demokrati som avtalat. Undanflykterna, rationaliserandet, förhalandet – alla tecknen finns där.

För det tredje: Mali är av allt att döma på väg att släppa in ryska legoknektar från ”Wagner Group” i landet. Frankrike försöker få malierna att avstå. Estland har redan sagt att man då tänker lämna sitt engagemang i Task Force Takuba. Flera signaler från malisk sida under FN:s högnivåvecka tyder dock på att de ryska legoknektarna på malisk mark bara är en tidsfråga. Av detta kommer inget gott – och för svensk del borde detta vara en hygienfaktor att inte acceptera.

För det fjärde: Det är inte rimligt att Sverige tränar en juntas soldater. Svenska soldater på plats gör ett fantastiskt jobb, och insatsen är kanske den farligaste vi deltagit i. Det fanns inledningsvis skäl till att delta, men vi måste förmå att fatta nya beslut utifrån nya realiteter.

För det femte: Att överge demokratin måste få konsekvenser. EU-kollektivet beslutade efter den första kuppen att vi skulle bli bättre på att villkora och kravställa vårt stöd som har den maliska staten som mottagare. Vi skickar fel signaler om vi nu, när regimen slirar på sina åtaganden, fortsätter vårt samarbete som inget hänt. Risken att militärkupperna sprids vidare i den volatila regionen är inte heller försumbar – sist ut var grannlandet Guinea med en militärkupp i september i år.

För det sjätte: Vi lovade bort oss för ett år, inte mer. Ett skäl var att uthålligheten i att försörja en insats av detta slag är begränsade, och insatsen sliter hårt på både soldater och materiel. Sedan dess har också Riksrevisionen i sin rapport ”Att bygga nationell försvarsförmåga” konstaterat att Försvarsmaktens deltagande i internationella insatser sker på bekostnaden av uppbyggnaden av ett nationellt försvar. Givet de uppenbara bristerna i det senare, och då takten går långsammare än planerat, bör all kraft som går att uppbåda fokusera på det nationella uppdraget med mindre än att någon utifrån svenska intressen verkligt viktig internationell insats dyker upp.

Att påstå att det inte finns några skäl att diskutera huruvida vi ska ha en fortsatt svensk militär närvaro i Mali, det är direkt ohederligt.”

Det enda verkliga skäl som står att finna för en fortsatt insats är vår relation till Frankrike. Frankrikes växande roll i EU, och våra så här långt positiva erfarenheter av militärt samarbete med Frankrike är tveklöst en viktig faktor i Mali-ekvationen, och ett tungt skäl till att vi inledningsvis tackade ja till att delta i Task Force Takuba.

För den franska regeringen är insatsen i den forna kolonin högt prioriterad, samtidigt som det franska stödet för den sjunker. Samtidigt vankas det val. Från franskt håll vill den franska regeringen därför dra ned antalet fransmän och dela bördan med andra. Och den franska regeringen vet hur en slipsten ska dras. Det är lätt att se hur Sveriges försvarsminister blivit ett enkelt bondeoffer i den skickliga franska försvarsministerns charmoffensiv.

Men att påstå att det inte finns några skäl att diskutera huruvida vi ska ha en fortsatt svensk militär närvaro i Mali, det är direkt ohederligt.

Diana Janse, Senior fellow, Frivärld, riksdagskandidat (M) och före detta ambassadör i Mali.

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?