EU:s taxonomi för miljömässigt hållbara investeringar är efterlängtad. Sverige och Frankrike har varit drivande i arbetet med att ta fram ett system för att säkerställa gemensamma riktlinjer för finanssektorn när det gäller att definiera och klassificera vilka aktiviteter som ska klassas som gröna.
Den kompassen kommer att vara avgörande när EU-kommissionens ”Green Deal” ska genomföras, främst genom att det hjälper privata investerare att placera sitt kapital i hållbara företag och kommer ligga till grund för standarder och märkningar av finansiella produkter.
Det kommer att göra det enklare för kapitalet att hitta rätt i omställningsarbetet, vilket underlättar finansiering i flera viktiga projekt för fossilfrihet och ökar transparensen för konsumenter.
Taxonomin är ett enormt kraftfullt instrument och därför är det så viktigt att det blir rätt. Liggande förslag kommer dessvärre snarast att sätta käppar i hjulet för ett land som Sverige som har ett av EU:s mest ambitiösa klimatmål. När EU-kommissionens utkast för klimatrelaterade aktiviteter presenterades i november innehöll det bedömningar som går på tvärs mot tidigare direktiv, framför allt när det gäller synen på biobränslen. Det omkullkastar den tidigare politiska processen och riskerar att i förlängningen underminera förtroendet för EU hos medlemsstaterna.
Det är obegripligt att EU-kommissionen väljer att lägga fram ett förslag som hindrar istället för accelererar den svenska industrins möjligheter att genomföra de färdplaner för fossilfri konkurrenskraft som tagits fram inom ramen för Fossilfritt Sverige.
Bioenergi är en viktig pusselbit i den svenska omställningen. Att Sverige minskat utsläppen med 29 procent sedan 1990 bygger mycket på hur en snabbt växande marknad för biobränsle i värmeverken växte fram efter införandet av den svenska koldioxidskatten 1991.
När vi blickar framåt ser vi också att målet om att minska utsläppen från inrikes transporter med 70 procent till 2030 blir möjligt att nå genom reduktionsplikten, där mer och mer biodrivmedel ska blandas i all bensin och diesel. Reduktionsplikt föreslås också för flyget där branschens mål är att all inrikestrafik ska vara fossilfri 2030.
Med hjälp av biodrivmedel kör den lokala och regionala busstrafiken redan i dag på 90 procent förnybart. Många andra företag, kommuner och regioner har skrivit på Fossilfritt Sveriges utmaning om att helt gå över till fossilfria transporter före 2030. Även om transporterna till stor del kommer att elektrifieras kommer det inte vara möjligt att nå målen till 2030 utan biodrivmedel.
Men nu riskerar alla dessa satsningar att bromsas eller förhindras eftersom bioenergi på en rad olika sätt nedvärderas i förslaget till taxonomi:
• Genom att inte se till livscykelperspektivet utan enbart vad som kommer ut genom avgasröret vid persontransporter kommer biodrivmedel inte att klassas som förnybara – trots att produktionen är hållbar och blir koldioxidneutral i ett systemperspektiv. Detta riskerar att i praktiken rycka undan mattan för företag som är föregångare inom transportsektor. Det kan leda till att det skatteundantag för biodiesel och etanol som Sverige haft sedan EU-inträdet försvinner.
• För att skogsbruk ska klassas som hållbart måste man kunna visa ”additionalitet”, alltså att nya åtgärder för ökad hållbarhet sätts in. Även om det naturligtvis är bra att premiera utveckling innebär det att det blir svårare för skogsbruk som redan utfört åtgärder att klassificeras som hållbart. De som springer först får alltså en nackdel, vilket ger felaktiga incitament i en tid då omställningen ska gå fortare.
• I taxonomin bedöms heller inte drivmedelsproduktion från foder- eller livsmedelsgrödor som hållbar eftersom den riskerar att leda till förändring av markanvändning och kan konkurrera med matproduktion. I Sverige har vi dock ett överskott på åkermark. Energigrödor skulle bidra till att hålla markerna öppna så att de snabbt kan ställas om till matproduktion ifall det skulle behövas. Beslutet är också ett avsteg från EU:s förnybarhetsdirektiv (REDII). Det sätter till exempel käppar i hjulen för svensk etanolproduktion från energigrödor som spannmål, vars etanol har 95 procent lägre klimatpåverkan än vanlig bensin.
Utvecklingen av mer hållbara biodrivmedel från det svenska jord- och skogsbruket skulle kunna bidra till att utveckla mer hållbara drivmedel globalt genom ny teknik och nya odlingskoncept. Flera företag står i begrepp att genomföra stora investeringar i bland annat bioraffinaderier – investeringar som hotas om de inte längre anses hållbara.
Taxonomin riskerar även att bli kontraproduktiv på andra områden. Genom att inte ta hänsyn till hela livscykeln för produkter som fordon och bostäder missar taxonomin en chans att skapa marknader för hållbart producerade basmaterial som till exempel fossilfritt stål.
Ett annat problem gäller nyckeltal för bostäder, som gör att det i dag klassas som mer grönt att bygga nytt istället för att renovera, vilket kortsluter det cirkulära tänkandet.
Det är viktigt att taxonomin sätter upp stränga hållbarhetskrav, men som utformningen nu ser ut missar den att ta in hela systemperspektivet. Genom att klassa ut förnybara alternativ kan det leda till en ökning av det fossila.
Taxonomin är en chans att verkligen flytta kapital dit det gör stor nytta i omställningsarbetet. Den kan bli en nödvändig grundbult för att få fart på de investeringar som Europa behöver för att leda världen bort från fossilsamhället och samtidigt stärka konkurrenskraften hos hela unionen. Men utan de förändringar som föreslås ovan riskerar taxonomin att bli kontraproduktiv och istället begränsa stora delar av det svenska klimatarbetet.
Svante Axelsson
Nationell samordnare, Fossilfritt Sverige
