1515
Annons

Ta mer skog i bruk

DEBATT. För att möta klimatförändringarna krävs att Sverige ökar sin skogsproduktion – både för att binda koldioxid och för att ersätta fossilbaserade produkter med biobaserade, skriver Björn Hägglund, tidigare generaldirektör för Skogsstyrelsen och vice koncernchef Stora Enso.

Skogspolitiken har sedan 1980-talet allt mer kommit att handla om att bevara den biologiska mångfalden, allt mindre om att producera skog.

När denna omorientering kom var den väl motiverad, men som så ofta i skogsbruket svänger pendeln gärna för långt när den kommit i rörelse. Och nu står vi inför nya problem som kräver nya attityder och lösningar.

Klimatförändringarna och deras effekter är de mest uppenbara. Och visst har de uppmärksammats, men än så länge handlar det mest om läpparnas bekännelse. Det är svårt att se något konkret skogspolitiskt initiativ som tydligt fokuserar på skogsproduktionens betydelse för att motverka klimatförändringarna.

Förra årets heta sommar ökade verkligen engagemanget i klimatfrågan. De flesta är överens om att vi måste göra vad vi kan för att bromsa uppvärmningen av jorden.

För oss i Sverige spelar skogen en viktig roll i det arbetet. Vi ska bygga fler trähus, köra bilar och flygplan på biobränsle, byta oljebaserad plast mot biobaserad, bygga biokraftverk och så vidare. Det finns dock ett problem: Den svenska skogen är redan nu nästan fullt utnyttjad.

En grundbult i ansvarsfullt skogsbruk är att inte avverka mer i dag än att våra efterkommande har minst samma tillgång till skog som vi. Så har svenskt skogsbruk drivits i över 100 år, och så bör vi agera också i framtiden. Och därmed har vi nu slagit i taket för hur mycket som kan avverkas.

Hur kommer då detta sig? En viktig orsak är att vi tagit så mycket skog ur produktion. Av Sveriges drygt 28 miljoner hektar skogsmark brukas i dag cirka 19 miljoner hektar. De cirka 9 miljoner hektar som inte brukas är till drygt hälften lågproduktiva så kallade ”impediment”, medan den andra hälften är produktiv mark som inte brukas av naturvårdsskäl.

Här ingår nationalparker, reservat, frivilliga avsättningar, så kallade nyckelbiotoper (delvis) och skog som sparas vid avverkning, med mera.

Tillväxten i den svenska skogen jämförs ofta med avverkningen. Då ter det sig som om tillväxten är cirka 120 miljoner kubikmeter medan avverkningen bara är omkring 90 miljoner. Men tillväxten mäts på 27 miljoner hektar, avverkningen på 19. Så siffrorna är inte jämförbara.

Mertillväxten återfinns till stor del på mark som tagits ur produktion. Även om denna mertillväxt innebär kollagring så avtar den när skogen blir äldre. Och mycket virke som kunde ha använts för att ersätta fossilbaserade produkter ruttnar bort.

Det pågår en ganska förvirrad, för att inte säga tendentiös, debatt om hur mycket mark som egentligen är ”skyddad” från skogsbruk. Det framförs ofta att mark inte har ett tillfredsställande skydd om den inte överförts till statlig ägo.

Jag blandar mig inte i den diskussionen utan konstaterar bara att förutom impediment är drygt 4 miljoner hektar eller 18 procent av den produktiva skogsmarken tagen ur produktion.

En konservativ värdering av denna skog landar på 200–300 miljarder kronor. Rimligen beror kvarstående behov av att säkra den biologiska mångfalden inte på resursbrist. Det handlar om brist på kunskap, svag styrning av var mark tas ur produktion, oklara prioriteringar med mera.

För att möta klimatförändringen krävs att vi ökar skogsproduktionen för att lagra in mer kol i ved och därmed också byta ut större volymer fossilbaserade produkter mot biobaserade.

Men vi måste också lära oss att anpassa skogsbruket till ett successivt varmare klimat. Vi tar sakerna i tur och ordning. För att producera mer skog kan vi:

Öppna för mer produktionshöjande åtgärder i skogsbruket. Gödsling, bättre skogsvård, mer utnyttjande av förädlade träd är uppenbara möjligheter.

Ta tillvara mer av träden och stabilisera marknaden för grenar och toppar. Men en hel del av detta material måste lämnas i skogen så att marken inte utarmas.

Utnyttja nedlagd jordbruksmark för produktion av biomassa med snabbväxande trädslag som förädlad björk, poppel och hybridasp.

Prioritera om inom ramen för de resurser som nu tagits ur produktion för att bevara den biologiska mångfalden. I bästa fall leder detta både till att man bevarar mångfalden bättre och att man höjer skogsproduktionen.

Den andra frågan, hur man säkrar skogens framtida utveckling i ett successivt varmare klimat, har hittills fått alltför liten uppmärksamhet. Själv vandrar jag nu i min skog som stormen Alfrida fällt och går också över mina skogsplanteringar som torkade ihjäl i somras.

Dessa två händelser är indicier bland många på att de skogar som nu planteras och ska leva en mansålder kommer att möta nya omständigheter som vi på allvar måste ta hänsyn till.

Vi måste öka skogens produktion och bevara den biologiska mångfalden i ett varmare och våldsammare klimat. Detta är en utmaning av rang som kräver positiv samverkan mellan samhälle och näringsliv.

Regeringsförklaringen innehöll lovande formuleringar vad gäller skogsägarnas rätt att bruka sin egen skog, en förutsättning för att man ska våga göra de investeringar, till exempel i bättre skogsvård, som krävs.

Den uttryckte också en positiv syn på skogsproduktionens betydelse för välfärd och miljö, en viktig politisk signal. Det är bara att hoppas att dessa formuleringar omsätts i praktisk politik, inte bara i riksdagen utan hela vägen ut i myndigheterna.

Att investera i grundläggande biologisk forskning är en viktig del av att rusta sig för framtiden. Men minst lika viktigt är täppa till gapet mellan forskningens resultat och tillämpningen av dem. Här krävs utvecklingsarbete och försöksverksamhet där skogsnäringen själv spelar en viktig roll.

Näringen måste också ta tag i en hel del praktiska frågor. Man har talat mycket om mer skonsamma skogsmaskiner, men när får vi se dem i stor skala? Är året runt-drift med minimala lager en hållbar arbetsmodell om vintrarna blir en enda lång tjällossning? Är de skogsbestånd vi anlägger tillräckligt tåliga mot vind, brand och skadegörare?

Till slut: Flera av de verktyg som vi förmodligen måste använda i framtiden är i dag kontroversiella, exempelvis gödsling, förädling med moderna genetiska metoder, kloning, och så vidare. Vi måste göra en saklig analys av metoderna, klarlägga var eventuella risker finns och minimera dem. Men den största risk vi kan ta är att tåga in i framtiden utan att rusta oss på bästa sätt för den.

Björn Hägglund, tidigare generaldirektör för Skogsstyrelsen och vice koncernchef Stora Enso STE R +1,55% Dagens utveckling

Innehåll från AccentureAnnons

Bransch i omvandling: Det här krävs för partnerskap med den nya elkunden

Vinterns elpriser har, minst sagt, fått konsumenterna att lägga märke till sin elräkning. Nu måste elbolagen visa kunderna att de erbjuder något mer än bara en faktura, och det finns framförallt fem områden som krävs för att skapa partnerskap med den nya elkunden.

Läs mer om vad som krävs för att bli framtidens elleverantör 

Det är mycket el på agendan just nu. Efter en vinter med rekordhöga elpriser har Rysslands invasion av Ukraina satt kniven mot strupen på den europeiska energianvändningen, samtidigt som klimatkrisen kräver en omställning från fossila bränslen i varenda bransch, från transport till ståltillverkning.

– Energi är verkligen en bransch under stark omvandling, och det sker brett i hela samhället, konstaterar Fredrik Engdar, ansvarig för affärsområde energi på Accenture.

– Framförallt ser vi att kunderna, oavsett om det är privatkunder eller företagskunder, i dag ställer helt andra krav på sin elleverantör än vad de har gjort tidigare.

Fredrik Engdar, ansvarig för affärsområde energi på Accenture.
Fredrik Engdar, ansvarig för affärsområde energi på Accenture.

Rapporten ”The New Energy Consumer” från Accenture konstaterar att relationen mellan kund och elleverantör tidigare var i princip transaktionsbaserad. El kom ur två hål i väggen, räkningen betalades, ingen tänkte mer på det än så.

– Men både det höga elpris vi ser nu och den höga medvetenhet som finns kring hållbarhet har ändrat det här markant. Slutkunden idag vill vara med och bidra till energi-omställningen genom att köpa grönare el, men de vill också ha hjälp från elbolagen med att effektivisera sin egen elkonsumtion.

Perspektivskifte av stora mått

Och det här ställer elbolagen inför ett perspektivskifte av stora mått. Inte minst kräver det en ny syn på vad som egentligen skapar värde för både dem själva, och för kunden. Enligt rapporten är det framförallt fem områden som elbolagen behöver fundera över för att skapa en känslomässig, snarare än transaktionsbaserad, relation med sina kunder: Syfte, Produkter, Teknikplattformar, Talang och Partnerskap.

– Alla de här fem är lika viktiga, men att ha ett ambitiöst och genuint syfte som fylls med reellt innehåll snarare än floskler är grunden. Syftet skall sedan driva åtgärder, för det är utan tvekan så att kunder och företag vill köpa tjänster och produkter från företag som bidrar till omställningen kring hållbarhet.

Det är med ett tydligt syfte företagen kan hitta riktningen för att utveckla nya produkter och tekniska plattformar, det är med ett tydligt syfte de kan attrahera anställda och kunder, och det är med ett tydligt syfte de hittar de partnerskap som blir avgörande för att kunna bli en viktig spelare, inte bara på elmarknaden, utan i den energiomställning som nu sker inom hela samhället. Och här ser Fredrik Engdar att de svenska bolagen ligger bra till.

– Många svenska elbolag ligger redan långt framme, för de vet vad de vill åstadkomma och de verkar vara genuina i sin önskan att nå dit. Nu gäller det att ta nästa steg och fortsätta driva omvandlingen mot ett hållbart samhälle.

Rapporten visar även att konsumenterna vill ha hjälp att själva ställa om sin energikonsumtion. Dels via råd och tips, dels också via nya produkter och miljövänliga alternativ. 

– De svenska bolagen ligger bra till när det gäller att erbjuda grön el, men sen behöver de hjälpa kunderna i deras omställning och effektivisera elanvändningen. För att åstadkomma detta behövs både större insikt i kunders beteende och behov, samt nya typer av produkter. 

Nya former av partnerskap

En annan viktig aspekt av omställningen är nya former av partnerskap för att i nära samarbete med företagskunder och andra aktörer på marknaden förändra energianvändningen. 

– Partnerskap är en hjärtefråga för mig. Energiomställningen har redan lett till helt nya sorters gränsöverskridande samarbeten mellan branscher som vi inte har sett så ofta tidigare.

Till exempel möbelföretag som säljer solpaneler, snabbmatskedjor som blir laddstationer för elbilar, oljebolag som köper kraftbolag – kombinationerna är många, ibland överraskande och uppstår överallt.

– Det är den ökande kundinsikten, och självinsikten, som ligger bakom. Företagen inser att de inte kan göra allt själv, utan att de måste ingå partnerskap både med aktörer i andra branscher och med snabba, digitala startups som kan hjälpa till att utveckla nya förmågor och snabba på energiomställningen. De här konstellationerna kommer att vara avgörande för att klara av att vara relevant på den nya energimarknaden.

Läs mer om elbranschens omställning 

 

Mer från Accenture

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Accenture och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera