1515
Annons

Sverige måste öka sin digitala suveränitet

När digitala tekniska plattformar för kommunikation kraschar visar det hur sårbara vi är för den tekniska infrastrukturen. Det har blivit uppenbart de senaste två veckorna när jättar som Slack, Facebook, Instagram och Whatsapp kraschat, skriver doktor Fredrik Blix.

VISADE LUCKA. ”Facebook påminde oss i början av veckan – genom att försvinna från nätet i sex timmar – om att vi är sårbara”, skriver doktor och universitetslektor Fredrik Blix.
VISADE LUCKA. ”Facebook påminde oss i början av veckan – genom att försvinna från nätet i sex timmar – om att vi är sårbara”, skriver doktor och universitetslektor Fredrik Blix.Foto:Christine Olsson/TT

Facebook påminde oss i nyligen – genom att försvinna från nätet i sex timmar – om att vi är sårbara. I Sverige råder vi inte ens över de grundläggande delarna som behövs för att upprätthålla den digitala kommunikation som de flesta av oss ser som en del av vår vardag. I Sverige kan vi inte garantera att ens samhällsviktiga tjänster alltid kommer att kunna levereras som avsett eftersom aktörer – företag, myndigheter och politiker – i andra länder med en underskrift och en knapptryckning kan stänga av en del av tjänsterna. I Sverige är vi beroende av omvärlden. Sverige är sårbart digitalt.

Det finns de som tycker att vi ska återta kontrollen och minska sårbarheten genom att vi ska använda svenska eller europeiska it-tjänster, i vart fall inom den offentliga sektorn.

Dessa ”Molntalibaner” motarbetar varje myndighets, regions och kommuns användning av ledande it-tjänster med hänvisning till ofta vantolkade rättsliga krav och ”lämplighet”. Kommunerna har under många år stått och stampat och väntat på svar:

”Får vi eller får vi inte använda de ledande tjänsterna”.

Vissa myndigheter planerar nu slänga ut grundläggande vedertagna verktyg för ordbehandling och samarbete online – för att ersätta dem med förvisso erkänt sämre och osäkrare verktyg, men som är ”Europeiska”. Vad ska allt detta leda till? Sveriges offentliga sektor tar nu en stor kostnad för att bättra på vår digitala suveränitet och minska vår digitala sårbarhet. Men kommer det att ge önskad effekt?

Jag önskar att jag vaknade i morgon och Sverige var basen för ett av de ledande molntjänsteföretagen. Företaget var extremt bra och ingen fick köpa det så att det skulle förbli svenskt. Ägarna tackade nej till alla bud från Kina, Ryssland, USA. Allt för vår digitala suveränitets skull.

Men det var bara en dröm – även Svenska molntjänster som haft som hela sitt fokus att påtala att tjänster ägda utanför EU är olagliga att använda ägs i dag – efter en snabb underskrift – av ägare i ”tredje land” – utanför EU. Det förefaller vara utsiktslöst att öka vår digitala suveränitet genom den inslagna strategin.

Debatten har under ge gångna åren haft en enorm slagsida mot sekretess och rädslan att personuppgifter ska läcka ut till andra länders myndigheter. Det är inte här den stora risken ligger. Det är dags att vi börjar fokusera på en annan del av cybersäkerheten – tillgänglighet. Det är långt viktigare att vi tillser att samhällsviktiga tjänster alltid kan levereras – även om vi har en angripare som vill stänga av dem. Detta gör vi inte genom att sluta oss som land och använda bara ”svenska” tjänster, utan det måste ske genom en rad tekniska, organisatoriska och rättsliga insatser.

Inte minst behöver myndigheter ha teknisk beredskap att snabbt flytta it-drift av viktiga tjänster från en leverantör till en annan. Detta kan i dag mer eller mindre automatiseras genom nya tekniker som molntjänsterna är beskaffade med.

Om Sverige vill bidra till att lägga grunden för en ”svensk”, snabb, ledande, säker och innovativ molnindustri, så är det bra. Men låt inte Sveriges offentliga sektor och deras anställda få ta kostnaden genom att ge dem dåliga alternativ och verktyg. Detta är en strategi och en kostnad som i så fall måste tas på europeisk nivå.

Fredrik Blix

Doktor och universitetslektor i cybersäkerhet vid Institutionen för data- och systemvetenskap, Stockholms universitet

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Hög tid satsa på tåg i tid

Det är dags för en nationell samling med målet att få ordning på spåren, tåg i tid och mer tågtrafik, skriver företrädare för tågtrafiken. 

Svenska folket har röstat med fötterna – och valt tåget! Sedan början av 90-talet har resandet med tåg ökat stadigt och har mer än dubblerats. Återgången efter pandemin gick snabbare än vad de flesta trodde. Sedan i början av sommaren är resandet tillbaka på rekordnivåerna från 2019 och alla prognoser visar på en fortsatt ökad efterfrågan. Nytt är också att efterfrågan på godstrafik på järnväg stiger kraftigt i kölvattnet av chaufförsbrist och stigande drivmedelspriser. Så långt allt väl.

Haken är att den klimatsmarta och energisnåla järnvägen redan används över sin kapacitet. Det får inte plats fler tåg på spåren. Trängseln tillsammans med det eftersatta underhållet är också grundläggande orsaker till de förseningar som drabbar resenärer och företag.

I dessa oroliga tider är det extra viktigt att fundera på vilken framtid olika investeringar bäddar för. Liksom de första stambanorna knöt ihop Sverige och blev en hävstång från fattigdom till välfärdsland har järnvägen i dag möjlighet att ta oss bort från beroende av importerad fossilenergi och stärka vår internationella konkurrenskraft. Sverige är ett avlångt export- och handelsberoende land i Europas utkant med långa transportavstånd både inom landet och till våra stora handelspartners. Sedan 2000-talets början har Sveriges befolkning ökat med nästan 1,6 miljoner till 10,5 miljoner invånare och om ytterligare 20 år kommer vi att vara 11,5 miljoner enligt SCB. Till detta kan läggas stigande bränslepriser, chaufförsbrist och en akut klimatutmaning.

För att möta alla människor som vill resa hållbart och alla företag som vill bidra till klimatmålen måste transportsystemet ställas om. Genom att på ett smart sätt kombinera de olika transportslagens fördelar och med digital teknik kan det bli en effektiv helhet. En målbild och genomförandestrategi för detta behöver tas fram som vägledning för kommande investeringsbeslut i transportsystemet.

Tåget kan transportera stora volymer gods och stora mängder passagerare på liten yta och med låg energiåtgång. Motsvarande transportarbete med en eldriven bil eller lastbil behöver 2-3 gånger så mycket energi. Ju fler resor och transporter som kan göras på järnväg desto mer el frigörs till andra angelägna behov. 

Det snabba tåget gynnar också regionutvecklingen och kan dessutom lösa industrins transportbehov på ett energieffektivt sätt. Fossilfritt stål och andra produkter från de nya stora industrisatsningarna i Norrland kommer inte att stanna i Sverige utan behöver transporteras till Göteborgs hamn eller över Öresundsbron till de väntande kunderna.

Decennier av underinvesteringar har resulterat i att järnvägskostymen är både tunnsliten och urvuxen. Och när man kör fler tåg än vad systemet är byggt för, ofta på utslitna spår, och växlar och kontaktledningar går sönder då blir fler tåg försenade. Det är ständig kapacitetsbrist, tågen pressas in på spåren med förseningar som följd. Ett konkret bevis för detta är att när det under pandemin trängdes färre tåg på spåren fick vi den högsta punktligheten på decennier.

Men så kan och behöver det inte vara. Varför skulle Sverige inte kunna vara lika bra som de bästa? I Europa är Schweiz tågtrafikens okrönta drottning. Tågen går ofta och banutnyttjandet är dubbelt så stort som i Sverige. I Schweiz finns en blocköverskridande uppfattning att fungerande tågtrafik är mycket viktigt för nationen som helhet. Tågtidtabeller bestäms långt i förväg och går att lita på.

I Japan finns över 50 års erfarenhet av höghastighetståg. Dessa tåg har en punktlighet på 99 procent och i princip inga olyckstillbud. Det finns en stor uppslutning kring detta bekväma transportmedel som har lett till att tåget har en marknadsandel på 30 procent av personresorna. I Sverige reste 1950 fler med tåg än på väg. En målmedveten anpassning av samhället till bilen medförde att tågets andel av resandet i Sverige länge låg under 10 procent men har under 2000- talet ökat till 12 procent. Många företag och enskilda vill bli mindre beroende av klimatpåverkande transporter. Nya snabba spår – som dessutom är billigare att bygga än konventionella spår – är en förutsättning för att kunna möta dessa önskemål.

Mellan 2001 och 2019 ökade antalet persontåg på de slitna svenska järnvägarna från 700 000 till 1 00 000 per år. Trots den kraftiga trafikökningen är det färre än någonsin som arbetar med att ta hand om anläggningen. 1998 arbetade 7 257 järnvägstekniker med underhåll. 2020 hade det minskat till cirka 3 800. Situationen är kritisk. Det är mycket angeläget att staten genom Trafikverket antar ett drivande och uthålligt ledarskap för att kompetensförsörja järnvägen.

Ökad miljömedvetenhet och snabbt stigande kostnader för andra transportslag gör att efterfrågan på tåg nu ökar kraftigt. Men för att tåget verkligen skall kunna leva upp till sin fulla potential måste man kunna lita fullt ut på att komma fram i tid och då behöver huvudorsakerna till dagens förseningar åtgärdas: bristande kapacitet och akuta störningar när gammal utrustning går sönder. Erfarenheter från andra länder visar att med god koll på anläggningen och ett systematiskt förebyggande underhåll baserat på järnvägsmässig kompetens och en nationell underhållsplan så kan haverier i anläggningen som leder till förseningar näst intill elimineras.

Aldrig tidigare har så många åkt tåg i Sverige och efterfrågan på mer och pålitligare tågtrafik är väldigt stark. Det finns en mycket berättigad irritation över allt tågstrul. För att ge resenärer och transportköpare den tågtrafik de förtjänar behöver järnvägskostymen sys ut rejält samtidigt som den lagas. En tydlig målbild för järnvägens och transportsystemets utveckling som kan styra investeringarna behöver också tas fram. Järnvägsinvesteringarna behöver genomföras i sammanhållna projekt så att hela stråk kan färdigställas. Ett halvt spår ger inte så stor effekt. Det är först när en hel sträcka är färdig som den fulla nyttan av investeringen kan realiseras. 

Nu behövs samma målmedvetenhet som när samhället ställdes om till massbilism. Då kan tåget bli den energieffektiva, snabba, tillförlitliga och kapacitetsstarka ryggraden i framtidens transportsystem. Den nya regeringen behöver visa handlingskraft och skapa förutsättningar för en snabb utbyggnad genom att besluta om ett förenklat regelverk och effektivare tillståndsprocesser samt öppna för att de stora projekten får egna skräddarsydda organisationer och en egen finansiering utanför den nationella planen. Med industrialiserad byggteknik kan då nya banor längs norrlandskusten, de nya stambanorna i Götaland, Stockholm-Oslo och andra angelägna projekt kunna genomföras på mindre än halva tiden än nuvarande planering, arbetssätt och finansiering medger. 

Det är dags för en nationell samling med målet att få ordning på spåren, tåg i tid och mer tågtrafik.

Johan Trouvé, vd Västsvenska Handelskammaren

Jonas Friberg, ordförande Resenärerna

Karin Svensson Smith, tidigare ordförande riksdagens trafikutskott

Pär Helgesson, ansvarig strategisk infrastruktur SJ

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera