ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

IS-jihadisterna måste få komma hem

  • KONSEKVENSER. Signalen att Sverige inte har ansvar för de svenskar som har radikaliserats här sticker i ögonen på ledare och befolkningar i länder där de begått terrorhandlingar och krigsbrott. I förlängningen kan det påverka respekten för Sverige som internationell aktör, skriver Malena Rembe. Bilden är från SVT:s intervju med en IS-svensk i kurdiskt fängelse. Foto: SVT

DEBATT. Regeringen har gjort klart att IS-jihadister som vill återvända till Sverige inte kan räkna med konsulär hjälp. Om vi vill stå upp för offren på plats och bidra till återuppbyggnad och säkerhet, bör vi tvärtom aktivt arbeta för att återföra förbrytarna, skriver Malena Rembe, tidigare chefsanalytiker för kontraterrorism på Säpo.

De senaste veckorna har journalister tagit sig in i områden i Syrien som tidigare kontrollerades av IS och vi har fått del av intervjuer med IS anhängare bland annat på svenska. Vi har chockerats över bristen på ånger över de brott som begåtts. Vi har upprörts över att de själva inte ser att svälten och bristen på mediciner är en konsekvens av IS brutala styre och att just deras stöd banat vägen för tyranni, brutaliteter och övergrepp. Från svenskt officiellt håll har det igen och igen understrukits att det inte kommer att läggas resurser på att få hem de svenska stridande eller deras anhöriga. Det har hävdats att de måste stanna kvar av säkerhetsskäl, att de har förverkat sin rätt att bo i Sverige och att det är bättre att etablera domstolar på plats.

Hållbar säkerhet är en global fråga som måste bygga på samverkan, gemensamt ansvar och perspektiv som går utöver den egna statens territoriella gränser och förbi känslostyrda beslut. Att tro att stater som försöker resa sig från åratal eller i vissa fall årtionden av väpnad konflikt, med sönderslagen infrastruktur, trauman, polarisering och starkt begränsade ekonomiska resurser som följd samtidigt ska kunna fokusera på krigsbrott, rättssäkerhet och avradikalisering är naivt.

Att lämna svenskar som ingått i den så kallade Islamiska Staten kvar i svaga stater med hänvisning till Sveriges säkerhet är ett cyniskt erkännande av att hot och risk kan accepteras där men inte här. Bara den som aldrig har varit i ett land under återhämtning efter väpnad konflikt tror att det är där man bäst kan motverka svenskars radikalisering, eller bryta svenskars deltagande i den globala våldsspiralen.

Barn som tagits med till konfliktområden, eller fötts på plats, kan aldrig hållas ansvariga för föräldrarnas handlingar och beslut. Sverige kan med hänvisning till FN:s barnrättskonvention ta hem barnen och deras mammor. Stater förväntas vidta åtgärder för att säkerställa att barn skyddas mot diskriminering eller bestraffning på grund av vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro. Denna konvention gäller oavsett om föräldrarna uttrycker ånger, likgiltighet eller stolthet över sina handlingar. Barn har rätt till särskilt skydd, och barn kan inte lastas för sina föräldrars gärningar.

Det finns troligtvis bland några av dem som vill återvända till Sverige en avsikt och förmåga att fortsätta på den våldsbejakande väg som de valt och då utgör de självklart ett säkerhetshot. Men att de kan utgöra ett säkerhetshot är inte skäl nog att hävda att de bör stanna i sköra – eller som i det kurdiska fallet inte fullt ut internationellt erkända – stater, hellre än tas till Sverige. I det här sammanhanget kan det vara värt att betänka att det genom årens lopp återvänt runt 150 personer som misstänkts ha tillhört IS till Sverige, och att det i dagsläget inte finns analyser över vilket hot de utgör i dag. Alla som återvänder måste självklart utredas och om möjligt åtalas. Familjerna bör ingå i rehabiliteringsprogram.

Under arbete i Irak, Syrien, Jemen och Afghanistan har jag sett nöden och lidandet. Jag har sett hur människor försöker förlåta varandra i ett klimat av hat och polarisering. Jag vet att knappa resurser i första hand måste gå till mat, vatten och akutsjukvård. Därefter kan resurser läggas på återuppbyggnad. Rättssäkerhet, brottsutredningar och reform av säkerhetssektorn ligger inte högst upp på dagordningen.

Underrättelseläget i relation till IS är relativt gott, inte minst därför att förövarna själva har dokumenterat sina brott och lagt ut på sociala medier. Det kan därtill finnas arkiv, register, vittnesmål med mera som kan nyttjas vid framtida rättegångar. Men det kommer att ta år, kanske årtionden, innan vi ser resultaten. Inte menar väl Sverige att kurdiska, syriska eller irakiska myndigheter ska ansvara för att driva processerna och samtidigt skydda medborgarna från de eventuella hot som de svenska jihadisterna utgör?

Bättre vore om de får lägga fokus på att säkra bevis i stället. Jag har utrett krigsbrott i forna Jugoslavien för FN och vet hur tidsödande, komplext och politiskt känsligt det arbetet är. För offren är det centralt att förövarna inte går ostraffade. Men rättsprocesser måste ske långsamt och objektivt för att garantera rättssäkerheten.

I den bästa av världar kan utredningarna för brott som begåtts i exempelvis Irak, Syrien och Afghanistan ske mer samlat i en internationellt erkänd domstol. Internationella Brottmålsdomstolen, ICC, finns redan för att göra just detta, men har än så länge inte givits mandat att öppna utredningar. I stället för att söka skapa parallella strukturer med fokus endast på brott begångna i IS namn måste man sätta tryck i FN:s säkerhetsråd så att ett sådant mandat ges. Till det sker måste Sverige ta fortsatt ansvar för utreda krigsbrott begångna i dessa länder.

Signalen att Sverige inte har ansvar för de hundratals svenskar som har radikaliserats här i Sverige och rest på svenska pass till konfliktområden sticker i ögonen på ledare och befolkningar i länder där dessa svenskar begått mord, våldtäkter, terrorhandlingar och krigsbrott. I förlängningen kan det påverka respekten för Sverige som ansvarstagande internationell aktör.

Om Sverige vill stå upp för offren och stötta återuppbyggnad och hållbar global säkerhet så bör vi aktivt arbeta för att få hem svenska jihadister med familjer till Sverige. Naturligtvis utan att ta ifrån dem individuellt ansvar för beslut och handlingar. Utred och åtala de vuxna misstänkta för brott. Men stötta, skydda och rehabilitera barnen.

Slutligen måste myndigheter ta fram en nationell handlingsplan som tydligt visar hur man avser att gå från kunskapsbyggande och koordinering till genomförande och uppföljning. Vikten av förebyggande arbete kan inte nog understrykas. Det krävs en rejäl satsning på trygghetsskapande och integrerande verksamhet för att inte historien ska upprepa sig. Här måste staten, civilsamhälle och näringsliv samarbeta.

 

Malena Rembe, tidigare chefsanalytiker för kontraterrorism, Säpo

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer