1515
Annons

Sverige måste agera mot Huawei

DEBATT. Flera länder, bland annat USA, tillåter inte kinesiska bolag som Huawei och ZTE att leverera telekomutrustning av säkerhetsskäl. När Sverige auktionerar ut tillstånden för frekvensutrymmen tar svenska myndigheter inga sådana hänsyn, skriver Christofer Fjellner, Europaparlamentariker (M).

Cybersäkerhet blir viktigare i en värld som är mer integrerad. När 5g-näten byggs ut stoppar både USA och Australien kinesiska leverantörer. Nyligen blev det känt att kanadensisk polis på USA:s begäran har gripit telekomföretaget Huaweis finanschef för brott mot amerikanska sanktioner. Häromveckan uppmanade USA “vänligt sinnade” länder att bojkotta företaget.

Men när Sverige nu auktionerar ut tillstånden för frekvensutrymmen tar svenska myndigheter inga sådana hänsyn och Huaweis Sverigechef är inte orolig för att möta hinder när 5g-nätet byggs ut i Sverige.

På samma gång som vi rustar upp det militära försvaret måste vi vara vaksamma på hotet från utländskt cyberspionage. Det krävs en genomtänkt strategi på såväl svensk som EU-nivå för att skydda våra stats- och företagshemligheter, våra personliga data samt funktionen för kritisk infrastruktur. Sverige som har långtgående kompetens inom området bör gå i bräschen för det arbetet.

Den digitala revolutionen och den tekniska utvecklingen är i grund och botten fantastiska. Det är enklare och billigare än någonsin tidigare för människor, företag och stater att kommunicera och utbyta tankar och idéer. Men digitaliseringen medför också nya hot.

På samma sätt som människor lever stora delar av sina liv digitalt, flyttar stater och företag sina verksamheter ut på nätet. Sverige ska vara öppet för omvärlden och uppmuntra utländska investeringar och innovationer. Men vi får inte vara naiva. Massövervakning och cyberspionage är en del av den nya verkligheten och Europa måste rusta sig för att minska sårbarheten.

Cyberhotet handlar inte om spekulationer om framtiden, utan är redan ett faktum. Mycket tyder på att den kinesiska staten under flera års tid har utsatt Sverige och ett tiotal andra länder i västvärlden för det mest omfattande cyberattacken någonsin, kallad Cloud Hopper.

Känslig och hemlig data från svenska industrier stals utan att svenska myndigheter och underrättelseverksamheter fick vetskap om det.

Flera andra länder har redan vidtagit åtgärder för att stärka sin cybersäkerhet. Särskilt Huawei, med nära kopplingar till det kinesiska kommunistpartiet, bedöms av många regeringar utgöra ett reellt hot. I USA är företaget föremål för granskning och kontroll av ett särskilt underrättelseutskott sedan många år. Nyligen vidtog USA ytterligare säkerhetsåtgärder.

Myndigheter och företag som har kontrakt med Huawei eller ZTE, ett annat kinesiskt telekomföretag, förbjuds använda deras teknik. Australien och Nya Zeeland har förbjudit Huawei och ZTE från att delta i utbyggnaden av landets 5g-nätverk.

Vanligtvis brukar stater som hindrar utländska aktörer från att verka i landet drivas av protektionistiska motiv. Men varken USA eller Australien har någon större inhemsk telekomindustri att skydda. Skälen är helt och hållet säkerhetsmässiga. Men trots de omfattande åtgärderna avslöjades nyligen ett massivt kinesiskt industrispionage mot 30 amerikanska företag, inklusive Apple och Amazon.

I EU är det Storbritannien som tar frågan på störst tar allvar och behovet av att EU trappar upp sitt arbete blir således ännu viktigare när landet lämnar EU. Storbritanniens underrättelse- och cybersäkerhetsmyndigheter granskar all Huaweis utrustning innan den används. Resten av EU framstår dock som aningslöst. Det illustreras kanske tydligast av att hela det belgiska mobilnätet är byggt av Huawei och att EU-kommissionen låter företaget tillhandahålla det interna nätverket.

EU har nyligen infört regler för dataskydd och för att kontrollera utländska direktinvesteringar. Det pågår diskussioner om att införa nya regler som förbjuder export av utrustning för cyberövervakning till stater som använder det till sin egen befolkning.

Det är bra och nödvändiga åtgärder, som emellertid måste kompletteras med en strategi som skyddar Europa från cyberspionage. Det bör fungera som en väckarklocka att våra vänner i USA, Australien och Storbritannien vidtar långtgående åtgärder för att skydda sig mot cyberspionage, och till och med uppmanar andra göra samma sak.

I en uppkopplad värld är hoten mot den enskilda människan, staten och företag komplicerade och mångfacetterade. Cyberspionage är det kanske största hotet just nu. Sverige och Europa är särskilt utsatta och det är en verklighet som vi måste förhålla oss till.

Men med vår kompetens om cybersäkerhet och telekommunikation måste Sverige ta ledartröjan för att utveckla en strategi för att möta hotet. Allra helst på EU-nivå, men i väntan på att det sker måste vi få på plats en egen nationell strategi med åtminstone samma ambitionsnivå som Storbritannien. Fortsatt ointresse och godtrogenhet från regeringen riskerar att stå oss dyrt.

 

Christofer Fjellner, Europaparlamentariker (M)

Debatt: Riksbanken fastnar i snäva perspektiv

Det finns en likriktning i både Riksbankens och många ekonomers tänkande som kan ha en logisk förklaring men som tyvärr riskerar skadliga utfall. Det är dags att vi pratar mer om detta, skriver Martin Enlund, tidigare valutachefstrateg.

Foto:Jesper Frisk
Foto:Jesper Frisk
Foto:Julia Hoff

Efter september månads räntebesked fick riksbankschefen frågan varför Riksbanken inte kunde ha höjt räntorna tidigare. Då svarade Ingves att ”...då ska man se någonting i kristallkulan som inget annan har sett”. 

Detta är en sanning med modifikation. Det fanns faktiskt de som varnade både för hög inflation, ”grön stagflation”, galopperande matpriser och förhöjda geopolitiska risker redan under fjolåret.

Sådana individer återfinns i åtminstone två grupper: fondförvaltare och marknadsstrateger. Det är nog inte en slump att dessa grupper även i viss mån har ”skin in the game”, för att låna ett begrepp från Nassim Nicholas Taleb. Inom dessa grupper tenderas även kreativitet och utanför boxen-tänkande premieras. Tyvärr är det min erfarenhet att ekonomer ofta är ointresserade av att lyssna på dessa gruppers idéer. En märklig värdehierarki tycks råda.

Några förslag inför framtiden:

Sluta krama modeller - givet hur fel de riskerar att leda oss - och även använda andra bevekelsegrunder i våra beslut.

Fundera mer på konsekvenser av händelser snarare än på sannolikheten för händelser.

Låt fler heterodoxa perspektiv få synas och höras, kanske rentav lyssnas på. Det är dags att vidga den penningpolitiska åsiktskorridoren.

Om ovanstående är för mycket begärt, kan vi åtminstone få se en gnutta mer epistemisk ödmjukhet från berörda parter?

För dryga tio år sedan förklarade riksbankschefen att räntan kan hamna ”var som helst mellan noll och sju procent”. Den hamnade på -0,5 procent.

Och när man sedan står där med skägget i brevlådan så väljer man att skruva på en parameter i arket och låtsas om som att ingenting har hänt. Men det går faktiskt att tänka sig att man istället skulle kunna dra slutsatsen att modellerna faktiskt är otillförlitliga och att man i högre grad därför bör använda sig även av andra bevekelsegrunder vid sina beslut - till exempel sitt omdöme, eller etik och moral. Jag påminns om Friedrich Nietzsche i Sålunda talade Zarathustra:

”Men folket sade mig att det stora örat icke blott var en människa, utan en stor människa, ett geni. Men jag har aldrig trott folket när det har talat om stora människor och bibehöll min tro att det var en omvänd krympling, som hade för litet av allt och för mycket av ett enda.”

Nu vill jag förstås inte anklaga någon enskild individ för att ha särdeles stora öron, utan istället konstatera att Riksbanken ibland verkar fastna i för snäva perspektiv – man har ”för mycket av ett enda. Mellan skål och vägg i finansstockholm talas det under stundom även om en bunkermentalitet.

Världen kanske behöver ekonomie doktorer, men för många kan vara skadligt. Nyligen gick det även att läsa att Dagens industris skuggdirektion inför Riksbankens septembermöte spådde en slutpunkt för den nyligen omdöpta styrräntan någonstans mellan 2,25 procent och 2,75 procent. Samma skuggäng var dock lika eniga för ett år sedan, då var det bara en som ville höja räntan under prognoshorisonten. Och då med magra 0,25 procent.

Men kan man här inte fråga sig om det egentligen är rimligt att dessa olika individer, eller företrädare för olika analyshus, fortfarande hamnar i nästan exakt samma prognoser? Var inte mångfald en dygd? Och detta trots de senaste tre årens extrema ekonomiska svängningar? Kanske är man helt enkelt lite för bekväm i sitt prognostiserande, det är trots allt skönt att ha fel tillsammans. Då riskerar man ingenting. (Efter 17 år på banker skulle jag kunna hålla en hel föreläsning om dylika incitamentsstrukturer.)

”Man kan inte köra rally med penningpolitiken”, fick jag för en tid sedan höra på ett möte med en av Riksbankens direktionsmedlemmar. Detta blev svaret på ett förslag att Riksbanken i högre grad skulle kunna använda sig av sitt omdöme och förlita sig litet mindre på sina modeller vid sina beslut. Svaret gick inte att tolka på något annat sätt än att direktionsmedlemmen i fråga satte ett likhetstecken mellan att ”köra rally” och att använda sitt eget omdöme.

Jag håller dock fortfarande inte med, utan skulle istället påstå att vi efter september månads massiva räntehöjning kan konstatera att köra rally är just det man har gjort. Det är ett historiskt lappkast vi har bevittnat. För ett år sedan prognostiserade Riksbanken att nollräntan skulle vara med oss till hösten 2024. Nu tror man sig ha höjt styrräntan till cirka 2,5 procent redan nästa sommar.

Det jag menade vid mötet ovan var att Riksbankens tro på modeller verkade ha gått för långt. Gång efter annan försöker man reducera en komplex, icke-reducerbar verklighet till att få plats i ett Excelark. Det är inget fel med detta i sig, felet sker när man baserar sina beslut enkom på samma arks resultat.

Min tidigare kund, Erik Thedéen, blir ny riksbankschef den första januari. I hans imponerande CV kan vi utläsa att han i sin karriär även har hunnit med en bakgrund som risktagare och strateg, samma två grupper som berömdes inledningsvis. 

Jag hoppas att han inte glömt bort sina erfarenheter från den tiden. För att åter citera Nietzsche: ”man måste ännu hava kaos inom sig för att kunna föda en dansande stjärna”. Med det sagt så tycker jag mig minnas att det var just ett par Excelark jag en gång hjälpte honom med. Lycka till Erik!

Martin Enlund

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera