Sverige har inte råd med Hamnarbetarförbundets oresonliga agerande

DEBATT. Medlarna har bett oss och Hamnarbetarförbundet att på onsdag svara på ett nytt förslag till lösning på hamnkonflikten. För att vi båda parter ska få bästa tänkbara möjlighet att överväga budet har vi ensidigt och villkorslöst återkallat alla våra lockouter, skriver Transportföretagens vd Mattias Dahl.

Publicerad: 18 februari 2019, 15:05

Debattredaktionen

Text

NYA BUD. Vi kommer analysera medlarnas nya förslag till lösning. För att underlätta vår och Hamnarbetarförbundets process har vi ensidigt och villkorslöst återkallat alla våra lockouter. Vi vill ge möjlighet att i lugn och ro överväga budet, skriver Transportföretagens vd Mattias Dahl.Foto:Johan Nilsson/TT

Hamnarbetarförbundet började sin senaste strejkvåg mot Sveriges Hamnar den 23 januari. Hittills har vi drabbats av knappt 100-strejktillfällen i ett 15-tal hamnar. Strejkerna har lett till stora samhällskostnader. De urholkar svenska företags konkurrenskraft, hotar svenska jobb samt skadar miljön när gods inte längre kan gå sjövägen. Ytterst skadar Hamnarbetarförbundets agerande förtroendet för Sverige som handelsnation.

Vi har hela tiden varit beredda att ge Hamnarbetarförbundet i princip allt de begär. Framförallt handlar det om att vi accepterar att ingå ett eget självständigt kollektivavtal med Hamnarbetarförbundet. Eftersom vi sedan mycket lång tid redan har ett kollektivavtal för hamnarbete med det största fackförbundet i hamnarna, Transportarbetarförbundet, blir vårt avtal med Hamnarbetarförbundet ett andrahandsavtal. Det är inte en fråga om tycke och smak utan ett faktum, det är helt enkelt det andra tecknade avtalet.

Vi noterar att medlarna i det bud vi nu ska ta ställning till skrivit ut en lång rad rättigheter som Hamnarbetarförbundet får genom att ingå ett andrahandsavtal med oss. Det är rättigheter som de påstått sig vilja ha men som de menar att de inte fått.

Av medlarnas bud framgår nu tydligt vad Hamnarbetarförbundet får och inte får. Det framgår till exempel att de får en förstärkt förhandlingsrätt, rätt att gå till domstol, rätt att utse skyddsombud samt ökad rätt till insyn och inflytande.

Samtidigt framgår att Hamnarbetarförbundet inte får möjlighet att skaffa sig andra villkor för sina medlemmar än vad som gäller för alla andra hamnarbetare. Skälet till det är enkelt, det är inget som Hamnarbetarförbundet kan få eftersom vi redan är bundna av ett avtal med Transportarbetarförbundet som reglerar alla villkorsfrågor.

Konflikten måste omgående få ett slut. Sverige har inte råd med Hamnarbetarförbundets oresonliga agerande. Konflikten i Göteborg kostade Sverige 4,5 miljarder 2017. En osannolikt hög siffra som Sverige inte har råd med. Allt sedan den 23 januari har Hamnarbetarförbundet slagit på räkningen igen. Frågan är hur dyrt det ska få bli denna gång?

Vi kommer analysera medlarnas nya förslag till lösning. För att underlätta vår och Hamnarbetarförbundets process har vi ensidigt och villkorslöst återkallat alla våra lockouter. Vi vill ge möjlighet att i lugn och ro överväga budet. Det finns ingen tid kvar för rökridåer och kompromisslöshet. Vår position är tydlig. Vi är beredda att ge Hamnarbetarförbundet i princip allt de vill. Det enda vi inte kan eller vill ge Hamnarbetarförbundet är egna villkor.

Är Hamnarbetarförbundets mål att skaffa sig egna löner, pensioner, anställningstider för sina medlemmar så är vårt svar nej. Det är dags för Hamnarbetarförbundet att bekänna färg, är de beredda att kompromissa, ta ansvar för hamnarna, hamnarnas kunder, den svenska modellen och ytterst vår välfärd eller kommer de fortsätta sitt oresonliga agerande där de har rätt och alla andra har fel?

Mattias Dahl, vd Transportföretagen

Debatt: Inga snabbspår in i Nato, vare sig nu eller då

Efter generalsekreterare Jens Stoltenberg besök i Helsingfors och Stockholm kan vi återigen konstatera: något snabbspår in i Nato blev det inte för Sverige och Finland. Och några sådana har det heller aldrig funnits i försvarsalliansens långa historia, skriver docenten Ann-Sofie Dahl.

Publicerad: 19 juni 2022, 19:30

Debattredaktionen

Text

Stoltenbergs löfte om ett snabbspår var förvisso välment, en välvillig gest för att visa de båda nordiska partnerländerna att de var varmt välkomna att ta det stora steget till medlemskap. Men något särskilt lyckat budskap har det inte varit. Framför allt som det lätt kunde missförstås som ett löfte om att Sverige och Finland skulle bli medlemmar mer eller mindre från en dag till en annan.

Att det som Stoltenberg avsåg var en raskt avklarad behandling av ansökningarna i Nato:s högsta beslutande organ, North Atlantic Council (Nac), och den Membership Action Plan som föregår ett sådant beslut, kunde ju knappast förmodas vara allmänt känt i folkdjupet.

Eller för den del att det beslutet följs av en ratificeringsprocess i samtliga medlemsländers parlament – 30 stycken – och att det är en process som tar den tid det tar, även för de mest kvalificerade kandidatländerna.

Den processen kan ingen, inte heller generalsekreteraren, snabba på, hur gärna han än vill.

Nu lär själva ratificeringen faktiskt ändå gå lite fortare än vanligt, när det väl är dags. Flera Natoländer har redan förberett ratificeringen i sina parlament så att det rätt omgående kan klaras av den dag beslutet att bjuda in Sverige och Finland är fattat i Bryssel.

Stoltenbergs tal om ett snabbspår var också olyckligt eftersom ett sådant löfte ju förutsätter en detaljerad insikt i ansökarländernas relationer till samtliga Natoländer. Och riktigt hur nära de svenska kontakterna med kurderna i verkligheten är lär inte ha varit allom bekant, inte ens här hemma.

Förutom i Ankara, vill säga.

Sverige får nu betala priset för den S-märkta ”moraliska stormaktens” gullande med allehanda revolutionära rörelser runt om i världen. Det förnyade avtalet med den kurdiska kommunistvilden, Amineh Kakabaveh, har förstås inte heller gjort det minsta för att underlätta den svenska ansökan.

Dessutom är det nu uppenbart att den svenska ansökan inte alls förberetts lika väl som den finländska. I Helsingfors rivstartade president Sauli Niinistö – sedan länge känd som en varm Natovän – närmandet till Nato redan vid nyår, efter den ryske presidentens ultimatum till västvärlden.

Tillsammans med statsminister Sanna Marin tog Niinistö därefter systematiskt kontakt med Natoländernas huvudstäder för att försäkra sig om stöd för en finländsk ansökan. I Stockholm började stats- och utrikesministern på allvar höra sig för om stödet hos kollegerna runt om i Europa och Nordamerika först rätt sent i processen.

Medan den finländska ansökan alltså var grundligt och väl förberedd blev den svenska därför mer av ett hastverk, med de följder och förseningar som vi ser i dag. En blick i historieboken avslöjar å andra sidan att det alltid brukar ta ett tag när Nato utvidgas, som har skett i flera omgångar under årens lopp.

De tolv grundarländer som samlades i den amerikanska huvudstaden en vårdag 1949 för att underteckna The Washington Treaty utökades redan tre år senare med ytterligare två medlemmar.

Med Grekland och Turkiet som nya medlemmar stärkte Nato den geostrategiskt viktiga sydöstra flanken och blockerade samtidigt den kommunistiska expansionen i södra Europa. Den strategiska nyckelpositionen är en avgörande förklaring till Turkiets ställning i försvarsalliansen, trots att Erdogan flyttat sitt land allt längre bort från Nato:s krav på demokrati och rättsstat.

Ytterligare tre år senare inkluderades även Västtyskland, på villkoret att landet aldrig någonsin skulle skaffa egna kärnvapen. Sen blev det en lång paus innan Spanien upptogs som ny medlem 1982, sju år efter att generalissimon Francisco Franco hade lämnat jordalivet.

Den ursprungliga kärntruppen på 12 länder – däribland våra nordiska grannar Danmark, Norge och Island – hade därmed utökats till 16. Det var så Nato:s medlemskrets såg ut när budet kom i november 1989 att Berlinmuren hade kollapsat.

Alla bedömare var dock inte lika övertygade om att Nato hade en roll att spela i denna nya fria värld utan det existentiella Sovjethotet. Och överraskningen var stor, milt sagt, när de forna Warszawapaktsländerna formligen rusade mot Nato:s dörr i hopp om att bli insläppta i värmen hos den tidigare fienden.

Det var vare sig Nato eller USA redo för. Den första lösningen blev därför Partnership for Peace (PfP) 1994, en elegant kringmanöver för att skjuta upp frågan om en utvidgning österut. De allra första att gå med i det nya samarbetet var faktiskt de allianslösa Sverige och Finland, dock utan några som helst ambitioner på medlemskap för egen del.

Fem år senare ägde den första utvidgningen efter kalla krigets slut rum när de tre Visegradstaterna– Polen, Ungern och Tjeckien – blev medlemmar. Det var en utvidgning som i första hand drevs av Tyskland, som gärna såg att Nato:s gräns flyttades österut.

Lika pigga på en fortsatt utvidgning var tyskarna däremot inte; tvärtom. Den stora big bang 2004 till hela sju nya länder drevs istället i stor grad av lilla Danmark, framför allt utvidgningen till de tre små sårbara baltiska länderna.

Att de blev medlemmar, tack vare de danska insatserna, ska vi vara tacksamma för i dag.

Därpå följde en ny runda 2009 till Kroatien och Albanien, följt av Montenegro 2017 – en utvidgning som bland annat föregicks av ett ryskt kuppförsök. Och så 2020 till det 30:e medlemslandet Nordmakedonien, vars medlemskap i åratal blockerats av Grekland som har en provins med just namnet Makedonien.

Bakom alla dessa utvidgningar ligger mycket svett och ofta tårar men till slut har det ändå lyckats.

Så blir det också så småningom när medlemskretsen utökas från 30 till 32 med Nato:s främsta partnerländer, Sverige och Finland, i den strategiskt centrala Östersjöregionen.

Men något snabbspår har det då inte varit frågan om.

Ann-Sofie Dahl

Docent i internationell politik och Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council (US). Senaste boken, ”Nato. Historien om en försvarsallians i förändring” utkom under våren i en ny och uppdaterad utgåva (Historiska Medias förlag, Lund).