1515
Annons

Sverige bör ompröva sin kärnkraftspolitik

DEBATT. Sverige har sakta men säkert raserat kärnan av det som på många sätt ger Sverige en konkurrensfördel på den globala arenan. Efter år av straffbeskattning och politiskt slagpåseri har vi sett fyra kärnreaktorer utsättas för onödiga och politiskt motiverade nedstängningar på mindre än fem år - och nu ser vi effekterna, skriver företrädare för World Nuclear Association.

KÄRNKRAFT. Med pensioneringen av Ringhals 1 och ankomsten av vad som brukade vara en normalsvensk vinter så ser vi hur det svenska elsystemet knakar i fogarna, skriver World Nuclear Association.
KÄRNKRAFT. Med pensioneringen av Ringhals 1 och ankomsten av vad som brukade vara en normalsvensk vinter så ser vi hur det svenska elsystemet knakar i fogarna, skriver World Nuclear Association.Foto:Björn Larsson Rosvall/TT

Fram till för ett par år sedan hade Sverige ett av världens tråkigaste elsystem – det var pålitligt, hade låg miljöpåverkan och genererade mängder av billig elektricitet för såväl hushåll som företag. Detta hjälpte svenska företag att förbli konkurrenskraftiga globalt, såg till att en hälsosam miljö kunde överlämnas till framtida generationer och folk slapp över lag att oroa sig för att inte kunna använda sina elektriska apparater hemma eller att inte kunna duscha – men detta förändrades förra helgen. Sveriges industrier behövde inte stänga ner sin produktion på grund av att elen var för dyr – men detta förändrades förra veckan. Sverige slapp importera stora mängder kolkraft från Tyskland, Danmark och Polen – men detta förändrades i år.

För inte så länge sedan så såg många av oss i omvärlden mot Sverige med vördnad för sin ingenjörsskicklighet, sin fyndighet och beslutet att våga gå sin egen väg. I mitten av 1980-talet hade detta lilla land i utkanterna av norra Europa bevisat för världen att det var möjligt att frigöra sig från fossila bränslen för elproduktion på mindre än ett decennium. Ett av världens billigaste och renaste elsystem levererades, samtidigt som Sveriges befolkning fick det allt bättre ställt och utan att offra vår gemensamma miljö på köpet.

Den hållbara utvecklingen var fortfarande i sin linda, när Sverige gick i bräschen och löste gåtan som fortsätter att spöka globalt: ekonomiskt-, socialt- och miljömässigt hållbar utfasning av fossila bränslen. Detta svenska ”mirakel” är en beundransvärd, men också ofta glömd, historia om mänsklig uppfinningsrikedom och det var atomen som var miraklets kärna.

Medan vissa länder, såsom Norge och Island, har välsignats med stora floder eller tillgång till jordens inre så har de allra flesta behövt hitta andra lösningar för att få tillgång till elektricitet, den kanske viktigaste av mänskliga uppfinningar. Historiskt sett har detta som regel inneburit att bränna saker – oavsett om det gällt trä, kol, olja, eller fossilgas.

Förbränning, vilket är enkelt och ofta billigt, har under de senaste drygt 150 åren medfört ett antal stora bördor, vare sig det är utbredd miljöförstöring, oräkneliga dödsfall på grund av luftföroreningar eller det ständigt ökande hoten mot mänsklighetens framtid som klimatförändringarna utgör. Kärnkraften gav oss möjligheten till en modern livsstil, men utan att behöva ingå det faustiska avtal som kommer med användandet av fossila bränslen.

Vi har med sorg i hjärtat sett hur Sverige, sakta men säkert, har raserat kärnan av det som på många sätt ger Sverige en konkurrensfördel på den globala arenan. Efter år av straffbeskattning och politiskt slagpåseri har vi sett fyra kärnreaktorer utsättas för onödiga och politiskt motiverade nedstängningar på mindre än fem år - och nu ser vi effekterna.

Med pensioneringen av Ringhals 1 och ankomsten av vad som brukade vara en normalsvensk vinter så ser vi hur det svenska elsystemet knakar i fogarna. De södra delarna av landet som tidigare huserade ytterligare sex reaktorer, tvingas nu importera fossil el – må den komma från kol i Polen eller Danmark, eller rysk gas som eldas i Tyskland. Vad skulle då ske om en riktig vargavinter kom i antågande? Du kan bara misshandla ett elsystem till en viss gräns innan det börjar falla sönder och Sverige befinner sig vid ett viktigt vägskäl.

Efter att ha de facto fasat ut fossila bränslen gör Sverige ett absurt drag från ett klimatförändrings- och miljöperspektiv – den svenska elen blir mer koldioxidintensiv då Sverige behöver importera mer och mer el för att möta sitt dagliga bruk. Detta är dock en oundviklig konsekvens av att stänga kärnkraftverk utan att ha ersatt den med ny, planerbar, elproduktion och vi har sett detta i bland annat Tyskland.

I år samlas världen i Glasgow för att försöka uppnå den ambitionsgrad som krävs för att lösa klimat- och hållbarhetskriserna vi står inför. Det svenska folket står inför frågan om vad som är viktigast: hålla fast vid världsfrånvända ideologier, eller bevisade och realistiska lösningar på de enorma utmaningar vi står inför?

Vi måste acceptera att vi står inför en obekväm sanning: hundratals miljoner människor har fortfarande inte tillgång till elektricitet. Nästan tio miljoner dödsfall – varje år – är kopplade till luftföroreningar orsakade av fossila bränslen. Medan Sverige och västvärlden må ha råd att spendera oräkneliga miljarder på förnybara energikällor – och dess ständige bundsförvant, fossilgasen – så är det uppenbart att de allra flesta inte kan. Sverige bör visa ledarskap och visa världen hur man kan fasa ut fossila bränslen på ett ansvarsfullt sätt med lösningar som inte lämnar hälften av världens befolkning därhän.

Frågan som återstår: vem skulle inte vilja bygga ett enklare elsystem, baserad på reaktorer som mycket väl kan vara i drift i 80–100 år, som producerar oerhörda mängder hållball el dygnet runt och oavsett väder och vind, till ett pris som vi kan bygga en global välfärd för och som dessutom ser efter sitt avfall, till skillnad från alla andra elproducenter? Flertalet rapporter från tunga instanser som det Internationella energirådet och OECD har visat gång efter gång att kärnkraften uppfyller dessa kriterier.

Sverige har på många vis varit ett föregångsland för kritiska frågor på global nivå – må det handla om miljö, kvinnors rättigheter eller fattigdomsbekämpning. Vi hoppas att Sverige inte kommer att abdikera från det moraliska ledarskap man länge haft, särskilt inte ett år som detta, då allas vår framtid står på spel.

Vi uppmanar att den svenska regeringen omprövar sin kärnkraftspolitik och bekräftar det som vetenskapen har sagt i decennier – kärnkraften har inte bara gjort Sverige till ett mycket framgångsrikt land, men också att kärnkraften kan tillföra ett enormt värde för varje del av vår planet. Omvärldens blickar är på Sverige, de nästkommande årens val kommer vara av största betydelse.

Dr Sama Bilbao y Léon, Generaldirektör, World Nuclear Association

John C.H. Lindberg, Public Affairs Manager, World Nuclear Association

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Den generösa flyktingpolitiken

HÄLLEFORSNÄS. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den tredje delen av Di Debatts sommarföljetong.

Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark

På golvet inne i det stängda kommunhuset i Hällefors står en lång målad fresk. När den gjordes i slutet av femtiotalet var den en tidsresa från de gamla hammarsmedjorna fram till rekordårens sagolika triumf. På de sista bilderna går de självmedvetna och välbetalda arbetarna till fabriken, samtidigt som deras barn tränar för nästa fotbolls VM. Det är en bild av gränslös framtidstro, gjord exakt i det ögonblick när efterkrigstidens svenska självbild av landet som inte kunde göra något fel kulminerade. Hur verkligheten skulle se ut kunde ingen föreställa sig. 

En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.
En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.Foto:Jan Jörnmark

Drömmen om framtiden gick mot sitt slut redan ett decennium efter att målningen sattes upp första gången. Sysselsättningen i Bergslagen kulminerade, och befolkningen började minska och åldras i ännu högre takt. Överallt i de svenska bruksbygderna, stod de nybildade storkommunerna uppenbart med en större kostym än de behövde. Till en början var överkapaciteten mest synlig i bostadshusen. Där fanns det larm om tomma lägenheter redan under sjuttiotalet, men trots det fortsatte subventionerna till nyproduktionen. Under åren efter 1985 intensifierades till och med byggandet, vilket skapade stora problem när nybyggena kom ut på marknaden. Under nittiotalet ledde det till att flera stödprogram för att klara kommunernas och de allmännyttiga bostadsbolagens problem skapades. Stödprogrammen gick under begreppen ”bostadsakuten” och ”kommunakuten”.  De bidrog till att cirka 20 000 lägenheter försvann, men det fanns absolut ingen övergripande planering av processen för att krympa bruksorterna.

Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.
Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.Foto:Jan Jörnmark

Men det fanns också ett annat sätt att lösa efterfrågeproblematiken på lägenheterna och redan 1992 skrev DN att… ”Det stora behovet av flyktingförläggningar, som nu gör att invandrarverket hyr över 1 000 tomma lägenheter av allmännyttan runt om i landet, förbättrar uthyrningssiffrorna väsentligt…” Fenomenet som DN tog upp var det som skulle bli början på en lång utveckling av flyktingmottagande. Den generösa migrationspolitiken blev ett strukturellt drag, där stora mängder tomma allmännyttiga lägenheter blev en starkt bidragande orsak till föreställningen om att det fanns gott om plats i landet. Mängder av politiker tog chansen att göra affär av dom tomma lägenheterna genom att hyra ut till migrationsverket samtidigt som man fick statliga etableringsstöd för flyktingarna.

Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.
Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.Foto:Jan Jörnmark

Den situationen var åtminstone kortsiktigt hållbar så länge antalet migranter till Sverige höll sig på en någorlunda stabil nivå, vilket den gjorde fram till den stora flyktingkrisen 2015-16. Då tredubblades på kort tid mängden människor som ansökte om asyl och som vanligt fanns möjligheterna att skaffa fram någon form av bostäder i de överdimensionerade bostadsbestånden i bruksbygderna. Som syns i figuren ledde det till att andelen av befolkningen med utländsk bakgrund ökade kontinuerligt i kommuner som Filipstad och Hällefors. Eftersom den svenskfödda befolkningen dessutom sedan länge åldrats var utvecklingen ännu starkare bland det yngre. I skolåldrarna sex till femton år gick andelen med utländsk bakgrund från cirka 5 procent år 2000 till en dryg tredjedel 2015-2016. 

Kombinationen av ett hårt tryck mot skolorna och en mycket stark ökning av försörjningsstöden gjorde slutligen situationen ohållbar i glesbygdskommunerna. Till sist hade de tomma bostäderna tagit slut och det som återstod var närmast olösbara integrationsproblem och jättelika kostnader. För att lätta på trycket i glesbygden genomfördes bosättningslagen och kommunkvoterna under 2016. I grunden var det en typisk svensk ”sopa under mattan lösning”. Genom att tvinga fram en fördelning av asylsökande och bostäder minskade de synliga svårigheterna. Men när de två åren som bosättningsgarantin gällde gick ut återkom problemen med ännu större kraft. 

På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.
På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.Foto:Jan Jörnmark

Det nya fenomen som snabbt växt fram under de tre senaste åren har fått namnet social dumpning. Det innebär att de starkare kommunerna i framför allt Stockholmsregionen aktivt letat efter tomma bostäder i glesbygden som man sedan försöker förmå sina ekonomiskt svagaste invånare att flytta till. Bland glesbygdskommunerna är bitterheten stark, men det som pågår är bara den logiska slutliga kollapsen för både den bostads- och migrationspolitik som bedrivits i Sverige alltsedan de tomma lägenheterna i glesbygden blev drivande för att ta emot tiotusentals nya invånare.

Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.
Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.Foto:Jan Jörnmark

I en rapport till kommunfullmäktige i Hällefors beskriver förvaltningen hur den sociala dumpningen slår, både ekonomiskt och genom att göra arbetssituationen ohanterlig:

”Det blev en stor skillnad efter flyktingvågen 2015. Det är inte ovanligt att nyinflyttade individer aktualiseras vid socialtjänsten kort efter inflyttning och att situationen då redan är så allvarlig att frågan om heldygnsvård aktualiseras kort därefter. Skulle inte inflyttningen ske på det sätt som sker i dag skulle kostnaderna för placeringar med största sannolikhet mer än halveras…. en inflyttad familj bestående av föräldrar och fem barn rendera kostnader för förvaltningen upp till 4,5 miljoner årligen... så kallad social dumping genererar hög arbetsbelastning och höga kostnader i förvaltningen. Den centrala konsekvensen för förvaltningen är dock att ökade vårdkostnader inom socialtjänsten i nuläget dels bedöms vara en utveckling som accelererar och dels att förutsägbarheten och förebyggande av dessa kostnader är i stort sett obefintlig.”

Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.
Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.Foto:Jan Jörnmark

Situationen har blivit ohållbar, och inflyttningen av socialt och ekonomiskt utarmade medborgare har det senaste året återigen fått fart på rivningarna runt om i landet. I kommuner som Hällefors, Filipstad, Säffle, Bengtsfors, Östra Göinge och många fler planeras det nu åter för att ta bort betydande mängder lägenheter. Den utvecklingen kommer att påskyndas av att många hyreshus som byggdes mellan 1955-1975 nu nått slutet på sin tekniska livslängd. Det var de lägenheterna som utgjorde motorn i det stora flyktingpolitiska experimentet, men nu räcker det ofta med att gå in i trappuppgångarna för att inse att de är stenhårt slitna och att bara rivning återstår. Glesbygdens allmännyttiga företag har inte ekonomiska resurser att genomföra renoveringar och alternativet att sälja till privata aktörer framstår som omöjligt på grund av risken för social dumpning. Det enda alternativ som återstår i de svenska småkommunerna är i dag uppenbart en planerad krympning av deras bostadsbestånd, vilket i bästa fall också kan göra dem attraktiva för både nya företag och resursstarkare medborgare.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera