Fram till för ett par år sedan hade Sverige ett av världens tråkigaste elsystem – det var pålitligt, hade låg miljöpåverkan och genererade mängder av billig elektricitet för såväl hushåll som företag. Detta hjälpte svenska företag att förbli konkurrenskraftiga globalt, såg till att en hälsosam miljö kunde överlämnas till framtida generationer och folk slapp över lag att oroa sig för att inte kunna använda sina elektriska apparater hemma eller att inte kunna duscha – men detta förändrades förra helgen. Sveriges industrier behövde inte stänga ner sin produktion på grund av att elen var för dyr – men detta förändrades förra veckan. Sverige slapp importera stora mängder kolkraft från Tyskland, Danmark och Polen – men detta förändrades i år.

För inte så länge sedan så såg många av oss i omvärlden mot Sverige med vördnad för sin ingenjörsskicklighet, sin fyndighet och beslutet att våga gå sin egen väg. I mitten av 1980-talet hade detta lilla land i utkanterna av norra Europa bevisat för världen att det var möjligt att frigöra sig från fossila bränslen för elproduktion på mindre än ett decennium. Ett av världens billigaste och renaste elsystem levererades, samtidigt som Sveriges befolkning fick det allt bättre ställt och utan att offra vår gemensamma miljö på köpet.

Den hållbara utvecklingen var fortfarande i sin linda, när Sverige gick i bräschen och löste gåtan som fortsätter att spöka globalt: ekonomiskt-, socialt- och miljömässigt hållbar utfasning av fossila bränslen. Detta svenska ”mirakel” är en beundransvärd, men också ofta glömd, historia om mänsklig uppfinningsrikedom och det var atomen som var miraklets kärna.

Medan vissa länder, såsom Norge och Island, har välsignats med stora floder eller tillgång till jordens inre så har de allra flesta behövt hitta andra lösningar för att få tillgång till elektricitet, den kanske viktigaste av mänskliga uppfinningar. Historiskt sett har detta som regel inneburit att bränna saker – oavsett om det gällt trä, kol, olja, eller fossilgas.

Förbränning, vilket är enkelt och ofta billigt, har under de senaste drygt 150 åren medfört ett antal stora bördor, vare sig det är utbredd miljöförstöring, oräkneliga dödsfall på grund av luftföroreningar eller det ständigt ökande hoten mot mänsklighetens framtid som klimatförändringarna utgör. Kärnkraften gav oss möjligheten till en modern livsstil, men utan att behöva ingå det faustiska avtal som kommer med användandet av fossila bränslen.

Vi har med sorg i hjärtat sett hur Sverige, sakta men säkert, har raserat kärnan av det som på många sätt ger Sverige en konkurrensfördel på den globala arenan. Efter år av straffbeskattning och politiskt slagpåseri har vi sett fyra kärnreaktorer utsättas för onödiga och politiskt motiverade nedstängningar på mindre än fem år - och nu ser vi effekterna.

Med pensioneringen av Ringhals 1 och ankomsten av vad som brukade vara en normalsvensk vinter så ser vi hur det svenska elsystemet knakar i fogarna. De södra delarna av landet som tidigare huserade ytterligare sex reaktorer, tvingas nu importera fossil el – må den komma från kol i Polen eller Danmark, eller rysk gas som eldas i Tyskland. Vad skulle då ske om en riktig vargavinter kom i antågande? Du kan bara misshandla ett elsystem till en viss gräns innan det börjar falla sönder och Sverige befinner sig vid ett viktigt vägskäl.

Efter att ha de facto fasat ut fossila bränslen gör Sverige ett absurt drag från ett klimatförändrings- och miljöperspektiv – den svenska elen blir mer koldioxidintensiv då Sverige behöver importera mer och mer el för att möta sitt dagliga bruk. Detta är dock en oundviklig konsekvens av att stänga kärnkraftverk utan att ha ersatt den med ny, planerbar, elproduktion och vi har sett detta i bland annat Tyskland.

I år samlas världen i Glasgow för att försöka uppnå den ambitionsgrad som krävs för att lösa klimat- och hållbarhetskriserna vi står inför. Det svenska folket står inför frågan om vad som är viktigast: hålla fast vid världsfrånvända ideologier, eller bevisade och realistiska lösningar på de enorma utmaningar vi står inför?

Vi måste acceptera att vi står inför en obekväm sanning: hundratals miljoner människor har fortfarande inte tillgång till elektricitet. Nästan tio miljoner dödsfall – varje år – är kopplade till luftföroreningar orsakade av fossila bränslen. Medan Sverige och västvärlden må ha råd att spendera oräkneliga miljarder på förnybara energikällor – och dess ständige bundsförvant, fossilgasen – så är det uppenbart att de allra flesta inte kan. Sverige bör visa ledarskap och visa världen hur man kan fasa ut fossila bränslen på ett ansvarsfullt sätt med lösningar som inte lämnar hälften av världens befolkning därhän.

Frågan som återstår: vem skulle inte vilja bygga ett enklare elsystem, baserad på reaktorer som mycket väl kan vara i drift i 80–100 år, som producerar oerhörda mängder hållball el dygnet runt och oavsett väder och vind, till ett pris som vi kan bygga en global välfärd för och som dessutom ser efter sitt avfall, till skillnad från alla andra elproducenter? Flertalet rapporter från tunga instanser som det Internationella energirådet och OECD har visat gång efter gång att kärnkraften uppfyller dessa kriterier.

Sverige har på många vis varit ett föregångsland för kritiska frågor på global nivå – må det handla om miljö, kvinnors rättigheter eller fattigdomsbekämpning. Vi hoppas att Sverige inte kommer att abdikera från det moraliska ledarskap man länge haft, särskilt inte ett år som detta, då allas vår framtid står på spel.

Vi uppmanar att den svenska regeringen omprövar sin kärnkraftspolitik och bekräftar det som vetenskapen har sagt i decennier – kärnkraften har inte bara gjort Sverige till ett mycket framgångsrikt land, men också att kärnkraften kan tillföra ett enormt värde för varje del av vår planet. Omvärldens blickar är på Sverige, de nästkommande årens val kommer vara av största betydelse.

Dr Sama Bilbao y Léon, Generaldirektör, World Nuclear Association

John C.H. Lindberg, Public Affairs Manager, World Nuclear Association