Annons

Sverige bör gå med i EU:s bankunion 2020

DEBATT. Storbritanniens utträde ur EU innebär nya förutsättningar för Sverige inom unionen. För att inte förlora inflytande bör Sveriges beslutsfattare samla sig och ta steget att gå med i EU:s bankunion, anser Carl B Hamilton, professor och tidigare riksdagsledamot.

BANKFLYKT. Nordeas dåvarande vd Casper von Koskull på en presskonferens 2017 efter att banken hade meddelat sin kommande flytt av huvudkontoret från Stockholm till Helsingfors, delvis på grund av Finlands medlemskap i EU:s bankunion.
BANKFLYKT. Nordeas dåvarande vd Casper von Koskull på en presskonferens 2017 efter att banken hade meddelat sin kommande flytt av huvudkontoret från Stockholm till Helsingfors, delvis på grund av Finlands medlemskap i EU:s bankunion.Foto:Martina Huber

Sommaren 2017 stod det klart att Nordea – Nordens största bank – planerade att flytta huvudkontoret från Sverige till Finland. Sverige dög inte. Oro och chock spred sig i Regeringskansliet, särskilt Finansdepartementet. Svensk fackföreningsrörelse rasade, finansministern pudlade, och hennes finske kollega hälsade banken välkommen till Finland och EU:s bankunion.

Motivet som angavs var instabila svenska spelregler för banker, manifesterat bland annat genom Anders Borgs och Sveriges nej till att ingå i EU:s bankunion – till skillnad mot Finlands ja till bankunionen.

Den första oktober 2018 gick sedan flyttlasset till Helsingfors. För att i möjligaste mån rädda ansiktet tillsatte Löfvenregeringen redan i december 2017 en utredning om Sverige och bankunionen. Utredningen skulle enligt direktiven enbart analysera fördelar och nackdelar, men inte lägga fram något förslag till ställningstagande om Sverige skulle gå med eller inte.

518 sidor, två år och nära åtta miljoner kronor utredningskostnad senare föreligger betänkandet, utan slutsatser (SOU 2019:52). I stället finns ett slutkapitel med den oklara titeln ”Särskilda överväganden”. Där framhålls att frågan om svenskt medlemskap i bankunionen ”behöver förhålla sig till fler aspekter utöver de rent ekonomiska”. Den för Sverige som land främsta aspekten framhålls i fetstil som ”Svensk banksektors utveckling och betydelse för näringslivet”. Utredningen betonar därmed att banker i Sverige skall ha så goda villkor att inte några fler efter Nordea får anledning att flytta utomlands.

Utredningen fokuserar på frågorna dels om Sveriges möjlighet att delta i EU:s ekonomiska samarbete på likvärdiga villkor, dels konsekvenserna för Sveriges inflytande över EU:s ekonomisk-politiska inriktning. Inställningen till bankunionen måste för Sveriges del bli ”en sammanvägning av både ekonomiska och politiska konsekvenser” (s 375).

Ingen bör missa att båda dessa aspekter blivit särskilt viktiga efter brexit den 31 januari 2020. För Sverige har EU-spelplanen för ekonomisk politik och finansmarknader i ett slag kraftigt förändrats. Vårt land har i årtionden kunnat luta sig mot det likasinnade Storbritannien i frågor som rört finansiella marknader, frihandel, konkurrens, budgetkontroll, rättsstat och öppenhet. Bortfallet nu av det ekonomiskt liberala Storbritannien bör rimligen medföra omprioriteringar av exempelvis resurserna i det ekonomisk-politiska europasamarbetet. Även näringslivet bör se över sin EU-orientering efter brexit. Ett delvis nytt ekonomisk-politiskt landskap beträds.

Jämfört med Storbritannien och Sverige har både Tyskland och Frankrike starkare statsdirigistiska än marknadsekonomiska böjelser. Sverige måste därtill öka inflytandet hos viktiga EU-länder som Polen, Österrike, Belgien, Italien, Spanien och Portugal. Likaså måste Sverige omsorgsfullt vårda samarbetet med våra i ekonomiska frågor likasinnade länder, främst de nordiska och baltiska grannarna, Nederländerna och Irland. Sverige har absurt nog inte ens en ambassad i Dublin.

Sverige bör lösa sina problem tillsammans med länder som Tyskland och Frankrike. Eller ska vi understryka för omvärlden att vi inte har något emot att vara en randstat i norr?

Ja, hänger Sveriges europapolitik egentligen ihop? Å ena sida har Sverige en högprofilerad ovilja att betala mer till EU:s budget och – å andra sidan – kräver Sverige samtidigt ökade EU-insatser beträffande flyktingar och skydd av EU:s yttre gränser, ökade EU-insatser för klimatet och miljön, mer resurser för att stoppa terrorism och gränsöverskridande brottslighet, med mera.

Är det klokt av Sverige – av mycket oklara skäl dessutom – att tacka nej till EU:s bankunion, som majoriteten av EU-länderna redan tillhör? Inte minst det mäktiga Tyskland vill gärna förbättra både bankunionen och arbetet mot penningtvätt i samarbete med Sverige. Så varför inte gå med och påverka?

Arbete mot penningtvätt och ekonomisk brottslighet inom EU och Europeiska Centralbankens (ECB) ansvarsområde intensifieras för närvarande. En särskild EU-myndighet för bekämpning av penningtvätt kommer med stor sannolikhet att inrättas 2020, och på ett eller annat sätt kommer den myndigheten att hänga ihop med bankunionen. Skulle Sverige välja att stå utanför väcker det antagligen ytterligare frågor om tillförlitligheten hos en redan skamfilad svensk banktillsyn.

Att Finland på sin tid gick med i EU, euron och bankunionen motiverades inte minst av att Finland vill ha en pålitlig och stark relation med länder som Tyskland och Frankrike för att balansera Ryssland. Är det någon som tror att samma ”närhets- och anslutningslogik” som gäller för Finland inte också gäller för Sverige?

Ensam är inte stark, utan obetänksam. Sveriges beslutsfattare bör samla sig och ta steget att gå med i EU:s bankunion år 2020. Den osäkerhet om framtiden som alltid finns, försvinner inte genom att Sverige väntar och ser. I stället tillkommer alltid nya aspekter, krav och målkonflikter.

Då är det bättre att sitta med vid borden, än att sitta utanför rummen. Sverige förlorar inflytande över sin egen framtid när vi inte deltar i de möten och de sammanhang där besluten tas.

Carl B Hamilton, Professor i internationell ekonomi och tidigare riksdagsledamot (L)


Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?