1515
Annons

Sverige bör gå med i EU:s bankunion 2020

DEBATT. Storbritanniens utträde ur EU innebär nya förutsättningar för Sverige inom unionen. För att inte förlora inflytande bör Sveriges beslutsfattare samla sig och ta steget att gå med i EU:s bankunion, anser Carl B Hamilton, professor och tidigare riksdagsledamot.

BANKFLYKT. Nordeas dåvarande vd Casper von Koskull på en presskonferens 2017 efter att banken hade meddelat sin kommande flytt av huvudkontoret från Stockholm till Helsingfors, delvis på grund av Finlands medlemskap i EU:s bankunion.
BANKFLYKT. Nordeas dåvarande vd Casper von Koskull på en presskonferens 2017 efter att banken hade meddelat sin kommande flytt av huvudkontoret från Stockholm till Helsingfors, delvis på grund av Finlands medlemskap i EU:s bankunion.Foto:Martina Huber

Sommaren 2017 stod det klart att Nordea – Nordens största bank – planerade att flytta huvudkontoret från Sverige till Finland. Sverige dög inte. Oro och chock spred sig i Regeringskansliet, särskilt Finansdepartementet. Svensk fackföreningsrörelse rasade, finansministern pudlade, och hennes finske kollega hälsade banken välkommen till Finland och EU:s bankunion.

Motivet som angavs var instabila svenska spelregler för banker, manifesterat bland annat genom Anders Borgs och Sveriges nej till att ingå i EU:s bankunion – till skillnad mot Finlands ja till bankunionen.

Den första oktober 2018 gick sedan flyttlasset till Helsingfors. För att i möjligaste mån rädda ansiktet tillsatte Löfvenregeringen redan i december 2017 en utredning om Sverige och bankunionen. Utredningen skulle enligt direktiven enbart analysera fördelar och nackdelar, men inte lägga fram något förslag till ställningstagande om Sverige skulle gå med eller inte.

518 sidor, två år och nära åtta miljoner kronor utredningskostnad senare föreligger betänkandet, utan slutsatser (SOU 2019:52). I stället finns ett slutkapitel med den oklara titeln ”Särskilda överväganden”. Där framhålls att frågan om svenskt medlemskap i bankunionen ”behöver förhålla sig till fler aspekter utöver de rent ekonomiska”. Den för Sverige som land främsta aspekten framhålls i fetstil som ”Svensk banksektors utveckling och betydelse för näringslivet”. Utredningen betonar därmed att banker i Sverige skall ha så goda villkor att inte några fler efter Nordea får anledning att flytta utomlands.

Utredningen fokuserar på frågorna dels om Sveriges möjlighet att delta i EU:s ekonomiska samarbete på likvärdiga villkor, dels konsekvenserna för Sveriges inflytande över EU:s ekonomisk-politiska inriktning. Inställningen till bankunionen måste för Sveriges del bli ”en sammanvägning av både ekonomiska och politiska konsekvenser” (s 375).

Ingen bör missa att båda dessa aspekter blivit särskilt viktiga efter brexit den 31 januari 2020. För Sverige har EU-spelplanen för ekonomisk politik och finansmarknader i ett slag kraftigt förändrats. Vårt land har i årtionden kunnat luta sig mot det likasinnade Storbritannien i frågor som rört finansiella marknader, frihandel, konkurrens, budgetkontroll, rättsstat och öppenhet. Bortfallet nu av det ekonomiskt liberala Storbritannien bör rimligen medföra omprioriteringar av exempelvis resurserna i det ekonomisk-politiska europasamarbetet. Även näringslivet bör se över sin EU-orientering efter brexit. Ett delvis nytt ekonomisk-politiskt landskap beträds.

Jämfört med Storbritannien och Sverige har både Tyskland och Frankrike starkare statsdirigistiska än marknadsekonomiska böjelser. Sverige måste därtill öka inflytandet hos viktiga EU-länder som Polen, Österrike, Belgien, Italien, Spanien och Portugal. Likaså måste Sverige omsorgsfullt vårda samarbetet med våra i ekonomiska frågor likasinnade länder, främst de nordiska och baltiska grannarna, Nederländerna och Irland. Sverige har absurt nog inte ens en ambassad i Dublin.

Sverige bör lösa sina problem tillsammans med länder som Tyskland och Frankrike. Eller ska vi understryka för omvärlden att vi inte har något emot att vara en randstat i norr?

Ja, hänger Sveriges europapolitik egentligen ihop? Å ena sida har Sverige en högprofilerad ovilja att betala mer till EU:s budget och – å andra sidan – kräver Sverige samtidigt ökade EU-insatser beträffande flyktingar och skydd av EU:s yttre gränser, ökade EU-insatser för klimatet och miljön, mer resurser för att stoppa terrorism och gränsöverskridande brottslighet, med mera.

Är det klokt av Sverige – av mycket oklara skäl dessutom – att tacka nej till EU:s bankunion, som majoriteten av EU-länderna redan tillhör? Inte minst det mäktiga Tyskland vill gärna förbättra både bankunionen och arbetet mot penningtvätt i samarbete med Sverige. Så varför inte gå med och påverka?

Arbete mot penningtvätt och ekonomisk brottslighet inom EU och Europeiska Centralbankens (ECB) ansvarsområde intensifieras för närvarande. En särskild EU-myndighet för bekämpning av penningtvätt kommer med stor sannolikhet att inrättas 2020, och på ett eller annat sätt kommer den myndigheten att hänga ihop med bankunionen. Skulle Sverige välja att stå utanför väcker det antagligen ytterligare frågor om tillförlitligheten hos en redan skamfilad svensk banktillsyn.

Att Finland på sin tid gick med i EU, euron och bankunionen motiverades inte minst av att Finland vill ha en pålitlig och stark relation med länder som Tyskland och Frankrike för att balansera Ryssland. Är det någon som tror att samma ”närhets- och anslutningslogik” som gäller för Finland inte också gäller för Sverige?

Ensam är inte stark, utan obetänksam. Sveriges beslutsfattare bör samla sig och ta steget att gå med i EU:s bankunion år 2020. Den osäkerhet om framtiden som alltid finns, försvinner inte genom att Sverige väntar och ser. I stället tillkommer alltid nya aspekter, krav och målkonflikter.

Då är det bättre att sitta med vid borden, än att sitta utanför rummen. Sverige förlorar inflytande över sin egen framtid när vi inte deltar i de möten och de sammanhang där besluten tas.

Carl B Hamilton, Professor i internationell ekonomi och tidigare riksdagsledamot (L)

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från KellerAnnons

Global styrka med lokal fokus för en hållbar grundläggning

För att skapa en långsiktig hållbarhet vid byggprojekt krävs rätt grundläggning. Som specialister på nordiska markförhållanden, ett komplett utbud av tekniker och med en världsledande styrka i ryggen ligger Keller Grundläggning i klar framkant. 

De senaste åren har varit framgångsrika för Keller Grundläggning och företaget har växt i takt med uppdragen. Samtidigt är man också med att driva på den geotekniska utvecklingen framåt, både med egen produktutveckling och genom medverkan i flera akademiska forskningsprojekt med miljörelaterad fokus.

Med en väl utvecklad maskinpark, en bred produktportfölj och en egen konstruktions- samt projekteringsavdelning levererar Keller Grundläggning optimala geotekniska lösningar över hela byggsektorn. Lång kännedom om de speciella svenska markförhållandena är en stark tillgång liksom fördelen med globala resurser.

Läs mer om Keller Grundläggnings tekniker här

– Det är förstås en extra styrka att vi kan ta in specialkompetens, en metod eller en teknik som inte är standard i Sverige från våra globala kollegor. Det ger oss ett bredare perspektiv som gör att vi kan presentera fler olika alternativ för våra kunder och även lyfta fram vilka som är särskilt miljösmarta, säger Robert Thurner, vd för Keller Grundläggning.

De markförstärkande tekniker som företaget erbjuder har ett brett spann, från de mer traditionella som kalkcementpelare till alternativa som exempelvis stenpelare. En lösning som använder sig av stenpelare i stället för kalkcementpelare kan spara upp till tio gånger så mycket koldioxid. 

Läs mer om Keller Grundläggnings projekt 

– Branschen kan inte bara fortsätta att bygga likadana infrastrukturprojekt som tidigare utan behöver utveckla såväl tekniker som hållbarhet och lönsamhet. Vi har alla ett ansvar och kompetensen finns i branschen. Tillsammans med våra kollegor bygger vi för våra medmänniskor med vår gemensamma framtid i fokus, avslutar Robert Thurner. 

Om Keller:
Keller Grundläggning är ett oberoende dotterbolag till Keller Group som med verksamhet på fem kontinenter är världens största geotekniska lösningsspecialist. För sina kunder utvecklar företaget såväl ekonomiska som alternativa miljövänliga lösningar och genom att koppla samman globala resurser och lokala kunskaper är Keller med på några av de största och mest utmanande projekten runt om i världen. I det dagliga arbetet genomför Keller runt 6 000 projekt varje år.

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Keller och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Den generösa flyktingpolitiken

HÄLLEFORSNÄS. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den tredje delen av Di Debatts sommarföljetong.

Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark

På golvet inne i det stängda kommunhuset i Hällefors står en lång målad fresk. När den gjordes i slutet av femtiotalet var den en tidsresa från de gamla hammarsmedjorna fram till rekordårens sagolika triumf. På de sista bilderna går de självmedvetna och välbetalda arbetarna till fabriken, samtidigt som deras barn tränar för nästa fotbolls VM. Det är en bild av gränslös framtidstro, gjord exakt i det ögonblick när efterkrigstidens svenska självbild av landet som inte kunde göra något fel kulminerade. Hur verkligheten skulle se ut kunde ingen föreställa sig. 

En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.
En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.Foto:Jan Jörnmark

Drömmen om framtiden gick mot sitt slut redan ett decennium efter att målningen sattes upp första gången. Sysselsättningen i Bergslagen kulminerade, och befolkningen började minska och åldras i ännu högre takt. Överallt i de svenska bruksbygderna, stod de nybildade storkommunerna uppenbart med en större kostym än de behövde. Till en början var överkapaciteten mest synlig i bostadshusen. Där fanns det larm om tomma lägenheter redan under sjuttiotalet, men trots det fortsatte subventionerna till nyproduktionen. Under åren efter 1985 intensifierades till och med byggandet, vilket skapade stora problem när nybyggena kom ut på marknaden. Under nittiotalet ledde det till att flera stödprogram för att klara kommunernas och de allmännyttiga bostadsbolagens problem skapades. Stödprogrammen gick under begreppen ”bostadsakuten” och ”kommunakuten”.  De bidrog till att cirka 20 000 lägenheter försvann, men det fanns absolut ingen övergripande planering av processen för att krympa bruksorterna.

Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.
Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.Foto:Jan Jörnmark

Men det fanns också ett annat sätt att lösa efterfrågeproblematiken på lägenheterna och redan 1992 skrev DN att… ”Det stora behovet av flyktingförläggningar, som nu gör att invandrarverket hyr över 1 000 tomma lägenheter av allmännyttan runt om i landet, förbättrar uthyrningssiffrorna väsentligt…” Fenomenet som DN tog upp var det som skulle bli början på en lång utveckling av flyktingmottagande. Den generösa migrationspolitiken blev ett strukturellt drag, där stora mängder tomma allmännyttiga lägenheter blev en starkt bidragande orsak till föreställningen om att det fanns gott om plats i landet. Mängder av politiker tog chansen att göra affär av dom tomma lägenheterna genom att hyra ut till migrationsverket samtidigt som man fick statliga etableringsstöd för flyktingarna.

Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.
Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.Foto:Jan Jörnmark

Den situationen var åtminstone kortsiktigt hållbar så länge antalet migranter till Sverige höll sig på en någorlunda stabil nivå, vilket den gjorde fram till den stora flyktingkrisen 2015-16. Då tredubblades på kort tid mängden människor som ansökte om asyl och som vanligt fanns möjligheterna att skaffa fram någon form av bostäder i de överdimensionerade bostadsbestånden i bruksbygderna. Som syns i figuren ledde det till att andelen av befolkningen med utländsk bakgrund ökade kontinuerligt i kommuner som Filipstad och Hällefors. Eftersom den svenskfödda befolkningen dessutom sedan länge åldrats var utvecklingen ännu starkare bland det yngre. I skolåldrarna sex till femton år gick andelen med utländsk bakgrund från cirka 5 procent år 2000 till en dryg tredjedel 2015-2016. 

Kombinationen av ett hårt tryck mot skolorna och en mycket stark ökning av försörjningsstöden gjorde slutligen situationen ohållbar i glesbygdskommunerna. Till sist hade de tomma bostäderna tagit slut och det som återstod var närmast olösbara integrationsproblem och jättelika kostnader. För att lätta på trycket i glesbygden genomfördes bosättningslagen och kommunkvoterna under 2016. I grunden var det en typisk svensk ”sopa under mattan lösning”. Genom att tvinga fram en fördelning av asylsökande och bostäder minskade de synliga svårigheterna. Men när de två åren som bosättningsgarantin gällde gick ut återkom problemen med ännu större kraft. 

På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.
På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.Foto:Jan Jörnmark

Det nya fenomen som snabbt växt fram under de tre senaste åren har fått namnet social dumpning. Det innebär att de starkare kommunerna i framför allt Stockholmsregionen aktivt letat efter tomma bostäder i glesbygden som man sedan försöker förmå sina ekonomiskt svagaste invånare att flytta till. Bland glesbygdskommunerna är bitterheten stark, men det som pågår är bara den logiska slutliga kollapsen för både den bostads- och migrationspolitik som bedrivits i Sverige alltsedan de tomma lägenheterna i glesbygden blev drivande för att ta emot tiotusentals nya invånare.

Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.
Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.Foto:Jan Jörnmark

I en rapport till kommunfullmäktige i Hällefors beskriver förvaltningen hur den sociala dumpningen slår, både ekonomiskt och genom att göra arbetssituationen ohanterlig:

”Det blev en stor skillnad efter flyktingvågen 2015. Det är inte ovanligt att nyinflyttade individer aktualiseras vid socialtjänsten kort efter inflyttning och att situationen då redan är så allvarlig att frågan om heldygnsvård aktualiseras kort därefter. Skulle inte inflyttningen ske på det sätt som sker i dag skulle kostnaderna för placeringar med största sannolikhet mer än halveras…. en inflyttad familj bestående av föräldrar och fem barn rendera kostnader för förvaltningen upp till 4,5 miljoner årligen... så kallad social dumping genererar hög arbetsbelastning och höga kostnader i förvaltningen. Den centrala konsekvensen för förvaltningen är dock att ökade vårdkostnader inom socialtjänsten i nuläget dels bedöms vara en utveckling som accelererar och dels att förutsägbarheten och förebyggande av dessa kostnader är i stort sett obefintlig.”

Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.
Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.Foto:Jan Jörnmark

Situationen har blivit ohållbar, och inflyttningen av socialt och ekonomiskt utarmade medborgare har det senaste året återigen fått fart på rivningarna runt om i landet. I kommuner som Hällefors, Filipstad, Säffle, Bengtsfors, Östra Göinge och många fler planeras det nu åter för att ta bort betydande mängder lägenheter. Den utvecklingen kommer att påskyndas av att många hyreshus som byggdes mellan 1955-1975 nu nått slutet på sin tekniska livslängd. Det var de lägenheterna som utgjorde motorn i det stora flyktingpolitiska experimentet, men nu räcker det ofta med att gå in i trappuppgångarna för att inse att de är stenhårt slitna och att bara rivning återstår. Glesbygdens allmännyttiga företag har inte ekonomiska resurser att genomföra renoveringar och alternativet att sälja till privata aktörer framstår som omöjligt på grund av risken för social dumpning. Det enda alternativ som återstår i de svenska småkommunerna är i dag uppenbart en planerad krympning av deras bostadsbestånd, vilket i bästa fall också kan göra dem attraktiva för både nya företag och resursstarkare medborgare.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera