1515
Annons

Sverige bör förbereda sig för digitala skatter

DEBATT. OECD och EU förbereder digitala skatter som kan införas redan nästa år. De missgynnar ofta svenska bolag, riksdagspolitikerna bör därför hårdare driva vårt perspektiv. Det skriver Kim Jokinen, partner och skatterådgivare på PwC.

Foto:FOTOGRAF PETER JOENSSON

2021 blir sannolikt ett ödesår för globala skattefrågor kopplade till den digitala utvecklingen. När finansministrarna inom G20 möttes i höstas så gav de sitt stöd till OECD:s plan för framtida digitala skatter. Förslaget har nu gått ut på remiss och dagarna innan jul så offentliggjorde OECD remissvaren. Bland de svarande finns bland annat digitala tungviktare som Amazon och Google. I mitten av januari togs nästa steg genom ett så kallat konsulterande möte inom OECD. 

 

Även om det ännu återstår politiska och tekniska utmaningar, så närmar sig nu målsnöret i snabb takt. OECD har målet att ett färdigt resultat ska finnas på bordet till mitten av 2021. Pressen har varit stor och vi vet att EU ligger i startgroparna för att agera om OECD misslyckas. Ursula von der Leyen har till exempel varit tydlig med att EU kommer att påbörja införandet av en digital skatt under 2021 och det oavsett om det blir en global överenskommelse eller inte. En alltför långsam process innebär sannolikt även att fler enskilda länder tar fram egna lösningar likt Storbritannien som införde en lösning för digital skatt under våren 2020.  

Enligt OECD kan ett implementerat förslag ge 100 miljarder dollar i ytterligare skatteintäkter globalt. Intäkter som självklart välkomnas av många länder då behovet av nya skatter väntas öka i spåren av pandemins effekter. OECD menar även att risken för kommande handelskrig ökar markant om en gemensam global lösning inte nås. Till exempel så står EU och USA i olika ringhörnor i den här frågan. USA värnar de stora inhemska techbolagen och Europa har en stor befolkning som konsumerar dessa jättars tjänster, men utan några egna större spelare inom området. Det läget lär knappast heller förändras efter presidentskiftet i USA. 

För länder med stora konsumentbaser och lägre digital andel av näringslivet, finns stora fördelar att hämta. Samtidigt hamnar ett land som Sverige i kläm, med relativt låg befolkningsmängd och en stor andel innovations- och start up-företag. Dels blir statskassans intäkter lägre om beskattning förskjuts från landet där hemvisten finns till länder där digital konsumtionen sker. Dels riskerar svenska innovationsföretag ökad skattebelastning då de beskattas utefter användarens tillhörighet istället för egen hemvist. 

Risken är nu överhängande för att svenskt företagande och innovation blir lidande av de nya regler för digital skatt som är på ingång. Frågan är bara hur pass hårt den här förändringen kommer att slå. Därför måste våra beslutsfattare nu fokusera betydligt mer på att driva det svenska perspektivet  inom EU-samarbetet. Gärna då tillsammans med andra länder som befinner sig i samma utsatta situation. Samtidigt behöver den inhemska skattepolitiken reformeras utefter de väntade globala förändringarna när det gäller digital skatt. Det är av yttersta vikt att frågorna kopplade till digitaliseringen och den nya digitala näringslivet får en framskjuten plats i debatten. 

Våra politiska beslutstfattare måste göra sitt yttersta för att svensk innovationskraft och företagande inte blir lidande av en kommande global skatteförändringg inom det digitala området. Tyvärr är det oroväckande tyst från politikerhåll både kring en skattereform och de digitala skattefrågorna. Därför uppmanar vi nu våra riksdagspartier att agera. Nu är tiden för att ta ansvar för näringslivets utveckling i en värld där den digitala spelplanen för skatteintäkter förändras radikalt. 

Kim Jokinen, partner och skatterådgivare på PwC

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från SEK Svensk ElstandardAnnons

Bakom kulisserna i det uppkopplade samhället

Thomas Korssell, vd på SEK Svensk Elstandard.
Thomas Korssell, vd på SEK Svensk Elstandard.

Framtidens standardisering stavas elbilar och smarta kläder. Den fossilfria omställningen väntar runt hörnet – och det är standarder som gör den möjlig.

 – Vi kommer prata betydligt mer om standarder i framtiden. Det blir ännu viktigare när vi ska ställa om till solceller, vindkraft och batterier, säger Thomas Korssell, vd på SEK Svensk Elstandard.

Alla kommer i kontakt med standarder – men få vet om det. Idag tar vi knappar, larmsystem, automatiska belysningssystem och självkörande vattenspridare för givet. Enligt Thomas Korssell är det tack vare standarder vi kan göra det.

– Det finns en anledning till att du kan starta din elvisp hemma när du sitter i bilen och ha sockerkakan färdig när du kommer hem, skrattar han.

Ett ännu mer uppkopplat samhälle

Enligt Thomas Korssell behöver inte alla förstå de bakomliggande orsakerna till varför saker fungerar som de gör, eftersom han tror att standarder i framtiden allt mer kommer paketeras som färdiga lösningar.

– Snart kommer fler vara sina egna elproducenter, utan att man för den sakens skull måste vara en expert i frågan. Produkterna och tjänsterna räknar exempelvis ut energianvändning, energislag och vädertecken – för att man enklare ska kunna optimera sin egen energiförbrukning, säger han.

Vidare menar Thomas Korssell att bilpooler och laddstationer i förlängningen är standarder. Likaså smarta klockor och andra ”wearables”. Det finns många faktorer som spelar in för att olika smarta system ska kunna kommunicera med varandra – allt från cybersäkerhet till funktion och design.

– Man kan säga att standarder egentligen är tekniska regler för samverkan – både mellan varandra och i olika system. Men det är nog lite enklare att förklara det som anledningen till att man kan fjärrstyra sitt sockerkaksbak, säger Thomas Korssell.

Läs det senaste från SEK Svensk Elstandard här.  

Högaktuellt engagemang

Även om inte alla behöver förstå de bakomliggande principerna, är det desto viktigare att engagera sig tidigt i standardiseringsarbetet om man arbetar i branschen. För att Sverige ska kunna fortsätta vara ett framgångsrikt innovationsland krävs det att man har koll på omvärlden så att man kan attrahera rätt sorts kompetens.

– Dessutom skapar det förutsättningar för ett stort nätverk, som i sin tur leder till en bättre förståelse för energisituationen i världen.

Nyfiken på att påverka elstandarder? Anmäl dig här.  

Fakta:
SEK Svensk Elstandard är en ideell organisation, utsedd av regeringen att ansvara för all elektroteknisk standardisering i Sverige. SEK är svensk nationalkommitté i IEC och alla svenska företag, myndigheter, organisationer, högskolor och universitet kan delta i standardiseringsarbetet.

Besök SEK Svensk Elstandards hemsida.  

Mer från SEK Svensk Elstandard

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med SEK Svensk Elstandard och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera