1515
Annons

Sverige behöver euron

DEBATT. Utan Storbritannien i EU är det formellt sett bara Sverige kvar utanför eurosamarbetet. Paradoxen är att vi är det land som uppfyller kriterierna för euron allra mest, skriver Gunnar Hökmark, tidigare Europaparlamentariker (M).

För 16 år sedan i dag hölls folkomröstningen om euron. Det nej som blev resultatet har gjort frågan om Sveriges deltagande i euron till den ständiga elefanten i rummet för diskussioner om vår framtida roll i Europa.

Det är obegripligt och oacceptabelt. Det finns nämligen i dag, inte minst efter Storbritanniens beslut om utträde ur EU, ingen fråga som är mer avgörande för Sveriges roll i EU än hur vi förhåller oss till den gemensamma valutan.

Frågan om euron är sedan länge inte en valutafråga utan en fråga om ekonomisk, politisk och institutionell samverkan i centrum för EU:s beslutsprocesser. Den avgör hur vi utvecklar lagstiftningen om de finansiella marknaderna och har central betydelse för utvecklingen av den inre marknaden. Den skapar en gemensam bas för beslutsfattande i tider av ekonomisk kris eller inför utmaningar som rysk penningtvätt. Den formar den penningpolitik som skapar förutsättningarna för den svenska riksbanken liksom för svensk ekonomisk politik.

Utan Storbritannien i EU är det formellt sett bara Sverige kvar utanför eurosamarbetet. Danmark har ett fördragsreglerat undantag men har likväl knutit sin krona till euron. Samtliga andra länder är med eller på väg in förutsatt att de uppfyller kraven.

Paradoxen är att Sverige är det land som uppfyller kriterierna för euron allra mest, mer än euroländerna själva, och likväl står vi utanför. Det måste bli slut på att detta utanförskap fortsätter utan debatt och utan reflektion.

Att låta just euron stå utanför debatten om hur Sverige ska forma sin framtid i Europa är demokratiskt tvivelaktigt. Inte minst saknar de 16 årskullar väljare som tillkommit sedan 2003 röst i en avgörande fråga för Sveriges framtid.

Det finns ett antal myter som sägs rättfärdiga det svenska utanförskapet.

- Myt 1: Kriserna i flera euroländer visade att det är rätt att stå utanför. Den förbiser helt att Storbritannien drabbades hårdast efter Grekland, Spanien och Portugal under finanskrisen, och att även Sverige drabbades hårt under krisens mer akuta år. Den bortser också från att flera av de länder som klarade krisen bäst var euroländer, liksom att det var euron som gav en möjlighet att genom samarbete stabilisera södra Europas krisekonomier. Estland, Lettland och Litauen som tillhör de mest framgångsrika ekonomierna i EU valde under denna tid att gå med i euron. Därmed har de fått en ekonomisk och politisk stabilitet som de aldrig kunnat uppnå på egen hand.

- Myt 2: Det har gynnat Sverige att stå utanför. Men ingen kan säga att det missgynnat Finland eller Tyskland att vara med. Sverige hade precis som andra välskötta ekonomier gynnats av euromedlemskap. I stället har vi under lång tid haft en övervärderad valuta – vilket motverkade exporten – och nu en undervärderad valuta, vilket underminerar produktivitet och långsiktig konkurrenskraft. Osäkerheterna i sig sätter en större risk för långsiktiga investeringar i Sverige och försvårar handel, framför allt för mindre företag. En osäker och instabil valuta är inte till fördel för något land, allra minst ett litet land med en stor exportsektor.

- Myt 3: Eurozonen är inget ”optimalt valutaområde”. Men i verkligheten existerar få sådana, ens i enskilda länder. Handel i sig handlar ju just om att utjämna skilda produktionsförutsättningar och ekonomiska villkor. 

Därutöver träder nu EU:s bankunion fram som en allt viktigare bottenplatta för europeisk ekonomisk politik och finanspolitik liksom för den inre marknaden, från finansiella marknader till energi.

Jag tillhör en av de få som har företrätt ett land utanför eurozonen när det gällt att ansvara för en betydande del av den lagstiftning som nu ligger till grund för Bankunionen. Det är något som jag är övertygad om inte kommer att hända igen. Tvärtom är risken nu stor att eurozonens länder utvecklar sin egen parlamentariska process, egna euroutskott och egna institutioner, inklusive en egen budget med ett utanförskap för Sveriges del som drabbar både vår ekonomi och vårt inflytande över Europa och oss själva.

Konsekvenserna är en instabil valuta, ett utanförskap från den valuta som formar vår ekonomi och som är basen för europeisk lagstiftning. En ensamhet som kostar politiskt inflytande både över den normala lagstiftningen och i mer akuta situationer.

När Sverige nu liksom andra länder träder in i en lågkonjunktur, med högre arbetslöshet än genomsnittet, en försvagad konkurrenskraft och den lägsta tillväxten i Europa per capita, är det hög tid att återigen ta debatten om euron.

Gunnar Hökmark (M), Europaparlamentariker 2005–2019

Debatt: Alla borgerliga regeringar har mött ekonomisk kris

En regering måste göra vad den måste, innan den kan göra vad den vill. Om en kris slår till för landet, hjälper det inte mycket att svara att man är i färd med att genomföra partiprogrammen. Verkligheten måste hanteras, och på detta döms en regering, mer än på något annat, skriver debattören Hans Bergström.

Forskningen visar entydigt att partier har som ambition att stå för sina vallöften, om de vinner väljarnas förtroende. Men program inför val kommer från det förflutnas erfarenheter och processer. Kriser slår till från sidan, i nuet. Regeringsbildande partier behöver kalibrera sin aktuella verklighetsbild innan de tar över. Det gäller framför allt ifråga om ekonomin. Viktigt är att den som ska bli finansminister ligger ett par veckor före de blivande fackministrarna i sin orientering. Vi kan utgå ifrån att tjänstemännen på Finansdepartementet har mandat att vara behjälpliga. 

Konjunkturinstitutet, Riksbanken och Ekonomistyrningsverket har uppdaterade beräkningar för ekonomin. Dock visar erfarenheten att deras modeller är dåliga på att fånga dynamiska processer, där en negativ faktor förstärker en annan. Ekonometri kan inte ersätta gott omdöme och nära verklighetskontakt. Viktigare än de precisa siffrorna är att kunna rätt bedöma karaktären av den kris som möjligen väntar.

Vid fyra tidigare tillfällen har borgerliga koalitioner tagit över regeringsmakten efter val. I alla dessa fall har till synes unika kriser slagit till och fått avgörande inverkan på utövandet av regeringsmakten.

1976, när Thorbjörn Fälldins första regerings tillträdde, var den gängse bilden att Sverige gick mot högkonjunktur. De flesta ekonomer trodde så, och alla partier. Snart nog efter valet stod det klart att ”överbryggningspolitiken” bara hade fördröjt effekterna av löneexplosionen åren innan. I stället för högkonjunktur blev det företagskriser på löpande band samt stora underskott i både statsbudget och bytesbalans. Våren 1977 tvingades regeringen vända och pröva besparingsprogram i stället för utgiftsökningar. ”Vi har väl alla blivit klokare”, sa statsministern på allmän beredning. Fälldin, särskilt, trodde inte på devalvering av kronan efter vad han hört från finska centern.

1979, när Fälldin bildade sin andra regering, hade ekonomin fått lite fart igen. Men så kom andra oljekrisen, Opec II, och sänkte åter den då oljeberoende svenska ekonomin. Regeringen tvingades så småningom till devalvering av kronan. Bilden av ekonomiskt misslyckande var satt och de borgerliga förlorade 1982 års val.

1991 var regeringen Bildt bestämt inriktad på strukturreformer och avregleringar. Dess verklighet kom i stället att bestämmas av akut realräntekris i förening med en europeisk valutakris. Situationen tolkades som brist på förtroende på grund av budgetunderskott, när dess grundorsaker i stället var omställningen från höginflation till låginflation – med skattereformen som viktigt element – i förening med en ackumulerad kostnadsutveckling som var oförenlig med fast valutakurs. Partierna, med ansvarsfull medverkan från S-ledaren Ingvar Carlsson. överlade om budgetbesparingar, och Riksbanken höjde styrräntan till 500 procent. Men svensk ekonomi räddades långsiktigt av att kronan släpptes att flyta, varpå den föll som en sten. Detta, tillsammans med strukturreformerna, bäddade för en stark återhämtning i svensk ekonomi under många år framåt, dock inte i tid för att hindra borgerlig förlust i valet 1994.

Det är värt att notera att de skickliga prognosmakarna på Riksbanken, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet gav den tillträdande regeringen bedömningar i september 1991 som var uppåt väggarna fel. Deras modeller kunde inte hantera en dynamisk verklighet, med också fastighetskris och bankkris.

2006 var det dags igen för en borgerlig regering. Dess stora projekt var ”arbetslinjen”, med jobbskatteavdrag och bidragsbegränsningar för att göra det mer lönande att arbeta. Så kom Lehman Brother-krisen 2008 och hela världens finanser skakade. Riksbanken och finansministern hanterade krisen skickligt, och finansminister Anders Borg var pragmatisk nog att förstå att det nu gällde att värna efterfrågan i ekonomin, inte att strama åt. En korrekt analys gav resultat och förtroende. Regeringen valdes om 2010.

Exemplen visar att det inte är undantag utan vanligt att nya regeringar måste hantera verkligheter som den inte är beredd för. Öppen och ärlig analys är då viktigare än att vara låst vid ideologiska blockeringar. Det är kritiskt att komma till en korrekt slutsats om krisens grundläggande karaktär.

Hösten 2022 tillträder en femte borgerlig koalitionsregering efter val. Den har fördelen att dess två huvudprojekt från valrörelsen är relaterade till pockande realiteter: att återupprätta rättsstaten och ett fungerande svenskt energisystem. Men vad med ekonomin?

Här gäller det att identifiera huvudproblemen rätt. Alla kan se att inflationen måste ner. Men vad är karaktären av det som behöver åtgärdas? Det rör sig den här gången inte om ett kostnadsproblem i förhållande till omvärlden, som 1976 och delvis 1991. Kronan har på ett år devalverats med ca 30 procent mot dollarn och med nära tio procent mot euron. Svensk exportindustri har goda förutsättningar, om än till priset av importerad inflation.

Man kan knappast heller säga att vi är på väg mot överefterfrågan och överhettning i ekonomin. Arbetslösheten spås bli åtta procent nästa år. Den privata konsumtionsökningen går mot noll och den offentliga konsumtionen mot minustal 2023. Tillgångsvärden faller med börser och fastigheter. Penningmängden i ekonomin minskar nu månad för månad. Den offentliga skulden är låg och alltjämt fallande, vilket ger en betydande frihetsgrad för rationellt handlande.

Impulsen att strama åt efterfrågan för att inflationen är hög, bara för att inge förtroende hos Riksbanken, kan leda helt fel. Mycket talar för att vad som behövs är åtgärder för att höja produktiviteten, vidga flaskhalsar, avreglera en alltmer byråkratisk ekonomi och få betydligt fler av senare års invandrare i arbete – kort sagt, att främja tillväxten, som nu spås bli noll 2023. Rättsstaten och energiförsörjningen är också viktiga realiteter för ekonomin. Att återetablera bilden av Sverige som ett tryggt och attraktivt land att leva i är centralt för att internationell talang ska vilja komma hit.

Men jämsides med ett sådant fokus behöver den nya regeringen vara varse att summan av dynamiska effekter är svår att kalkylera. Utgiftssidan får inte spinna ur kontroll, så att den i sig bidrar till oro. Försvarsutgifterna ska upp med 40 miljarder kronor på ett par år för att möta Natos norm. Pensionerna stiger med en inflation som var nära tio procent i augusti, andra utgifter likaså. Statlig upplåning börjar kosta i räntor. Elprisstöden till hushållen är redan utlovade. Upprustningen av polis och rättsstat måste få kosta. Kommunsektorn har haft ett stort finansiellt sparande, men som nu vänds i sin motsats, särskilt om sysselsättningsgraden skulle börja falla med en världsvid recession. Samtidigt får staten in mindre på kapitalskatter när börs och fastigheter faller i värde.

Det är viktigt att finansministern tar kommandot och att partierna bakom den nya regeringen gör sig mer inriktade på dess reella uppgifter i en orolig tid än på egna fixeringar. Hamnar man snett 2023 i fråga om ekonomin kommer alla att förlora.

Hans Bergström är docent i statsvetenskap och tidigare chefredaktör på DN. Hans doktorsavhandling, ”Rivstart?” (Tidens förlag 1987) handlade om övergången från opposition till regering. Han skrev senare också en studie om flerpartiregerandets villkor, baserad på regeringen Bildt (publicerad i ”Politikens väsen – en vänbok till Olof Ruin”, Tiden 1993).

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera