1515
Annons

Sverige behöver en ny försörjningsberedskap

Regeringen behöver ge anvisningar om hur Sverige ska klara en större eller längre kris för livsmedelsförsörjningen. Att enbart förlita sig på marknad och köpkraft räcker inte, menar Freddy Jönsson Hanberg, grundare av Totalförsvarsstiftelsen.

ENERGI. Det är alldeles uppenbart att den nuvarande ordningen inte är tillräcklig. Det beror på den aktuella pandemin, den åtföljande ekonomiska krisen, på att oljemarknaden förändrats i grunden och nya geopolitiska risker inklusive handelskrig, skriver Freddy Jönsson Hanberg.
ENERGI. Det är alldeles uppenbart att den nuvarande ordningen inte är tillräcklig. Det beror på den aktuella pandemin, den åtföljande ekonomiska krisen, på att oljemarknaden förändrats i grunden och nya geopolitiska risker inklusive handelskrig, skriver Freddy Jönsson Hanberg.Foto:Claudio Bresciani / TT

Debatten om svensk livsmedelberedskap har åter hamnat i fokus sedan de upparbetade imperfektionerna i amerikansk livsmedelsindustri lett till att delar av landet drabbats av brist samtidigt som producenter kasserat livsmedel i andra delar av landet. 

I samband med att WHO gav Covid19-epidemin status som pandemi träffade den svenska regeringen representanter för livsmedelsindustrin och gav även sin syn på riskerna i livsmedelsförsörjningens leveranskedjor. 

I den vevan nämnde landsbygdsminister Jennie Nilsson i en tidningsintervju att hushållen bör överväga att ha ett matförråd motsvarande 1–2 veckor hemma. Detta uttalande avviker kraftigt från det som myndigheterna hittills har rekommenderat. Till dags dato finns endast en officiell rekommendation från myndighetshåll och det är MSB:s rekommendation att hushåll skall klara upp till 72 timmar utan stöd från samhället. Med det avses utöver mat även vatten, värme, ljus och möjligheten att inhämta myndighetsinformation (till exempel via en batteridriven radio).

Försvarsberedningen föreslog i rapporten ”Motståndskraft” i december 2017 att hushållen skulle behöva klara sig i en vecka och att Sverige bör klara en total avspärrning under tre månader. Detta är än så länge bara förslag, ett beslut därom skulle kunna ingå i försvarsbeslutet som fattas i december i år.

Med anledning av den aktuella pandemin har landsbygdsministern åter nyligen låtit sig intervjuas och refererar då intressant nog till regeringens livsmedelsstrategi som publicerades i februari 2017. Den enda tidsram som anges där är att livsmedelsförsörjningen baseras på att möjliggöra att lösa uppgifter i krig under 5–10 dagar. Resten av texten är mycket löst hållen och ger inga inriktningar för att styra ekonomi och resurser. Det har därefter publicerats fler dokument inom ramen för livsmedelsstrategin men de innehåller inga inriktningar avseende beredskap.

I en av intervjuerna talar ministern och hennes medarbetare om ransonering och att Sverige saknar system för det. I samma artikel förs det resonemang om landets självförsörjningsförmåga. Det verkar över lag som att det saknas insikt om hur de olika åtgärderna samspelar i praktiken. Det beror sannolikt på att det är mycket länge sedan det var aktuellt att fundera över begreppens innebörd.

Förbrukningsdämpning används främst inom energiområdet men också på läkemedelsområdet. Det är en fullt möjlig metod även på livsmedelsområdet. Förbrukningsdämpning handlar om att få konsumenten (privatpersoner eller företag) att förbruka mindre än normalt. Det sker i första hand genom informationskampanjer som riktar sig mot konsumenter men också distributörer och återförsäljare. Det finns inga förbud eller restriktioner utan man manar till förändrat beteende. Det påminner om förhållningssättet under den aktuella corona-krisen.

Ransonering däremot innebär att myndigheterna stryper utbudet och fördelar förnödenheter enligt fastställda regelverk. Livsmedel ransonerades under perioden 1940–1951 och oljeprodukter ransonerades under oljekrisen 1973. Även el ransonerades under 1970-talet. Vid vattenbrist kan bevattningsförbud införas.

Beredskapslagring innebär att förnödenheter lagras av staten i särskilda utrymmen. Lagren bekostas och omsätts genom statens försorg. Lager för såväl olja som läkemedel och livsmedel är sedan 2009 helt avvecklade i Sverige. Att återuppbygga dem skulle bli mycket kostsamt. Tanken har sedan 1995 varit att behovet av beredskapslager hanteras av marknaden i kombination med EU-mekanismer.

Det är alldeles uppenbart att den nuvarande ordningen inte är tillräcklig. Det beror på den aktuella pandemin, den åtföljande ekonomiska krisen, på att oljemarknaden förändrats i grunden och nya geopolitiska risker inklusive handelskrig. Världen har förändrats i grunden på några år och systemet måste uppdateras.

Inhemsk produktion kan leda till högre självförsörjningsgrad. Den 16 mars i år fattade regeringen beslut i syfte att säkra tillgången på skyddsutrustning till sjukvården med anledning av corona-pandemin. I det beslutet ges Socialstyrelsen uppdraget att se över och främja förutsättningarna att skyndsamt få igång produktion av material inom Sverige för att på kort och lång sikt säkra tillräcklig produktionskapacitet. Detta är ett bra exempel på hur regeringen kan stimulera inhemsk produktion för att säkerställa tillgång på kritiska förnödenheter. I det fallet handlar det om skyddsmaterial och det är ont om tid men det finns möjlighet att göra samma sak med livsmedelsproduktion – gärna innan det blir ont om tid.

Självförsörjningsgraden av livsmedel är låg; cirka hälften av de livsmedel som konsumeras, produceras i Sverige. Men siffran bygger på att vi fortsätter att i kris äta som vi gör när det inte är kris. Det kan ju vara så att vi i händelse av importstopp på grund av kris kan avstå italiensk skinka eller ananas. Därmed ökar självförsörjningsgraden i procent. Ett bättre begrepp för att mäta robusthet är ”försörjningsförmåga” som Livsmedelsverket föreslog för regeringen nyligen.

Det är också så att svensk livsmedelsproduktion är beroende av import för att kunna producera. Det handlar om till exempel diesel, utsäde, konstgödsel eller andra insatsvaror som krävs för att kunna bedriva ett modernt och produktivt jordbruk. Det är i sin tur produkter som lämpar sig bättre för lagring. Det krävs alltså en mix av åtgärder som kan sättas in vid en mildare kris, andra åtgärder och verktyg som kan användas vid en allvarlig kris och krig.

Sverige bör införa en särskild försörjningsberedskap som är skild från begreppet ”höjd beredskap”. Försörjningsberedskapsgraden skall kunna höjas utan att det föreligger hot mot Sverige. Försörjningsberedskapsgraderna skall kopplas till uppbyggnad av lager men också vägas mot hur produktionen ser ut när kris inte föreligger. 

Om den normala beredskapstrappan kan anses ha 2 eller 3 beredskapsgrader så kan försörjningsberedskapen behöva ha 5 eller 7 grader. Detta för att ge politikerna större handlingsutrymme samtidigt som riskerna, främst de ekonomiska, reduceras.

Vid lägre beredskapsgrader bör främst tillfälliga beredskapslager etableras genom att en viss procentandel av kritiska varor avdelas - högre procentandel vid högre beredskapsgrad. Samtidigt skall krisavtal kunna utlösas där i förväg identifierade företag ställer om produktion. Det finns också goda möjligheter att använda sig av stödbrev där staten ger utfästelser om särskild ersättning mot att företag upprätthåller produktion utöver normal nivå i kris och krig. Slutligen kan lager- och transportfrågor i dag lösas synnerligen kostnadsrationellt genom att utrymmen delas vilket gör beredskapslösningar ekonomiskt försvarbara.

Staten måste bygga upp en verktygslåda för försörjningsberedskapen som nyttjar samtliga verktyg: beredskapslagring, självförsörjning, förbrukningsdämpning och ransonering och som är flexibel längs hela krisskalan. 

Freddy Jönsson Hanberg

Försvarslogistiker, strategisk rådgivare och grundare av Totalförsvarsstiftelsen.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Farliga argument i valrörelsen

Sverige är beroende av engagerade entreprenörer. Vi är tillgångar och inte mjölkkossor eller problem, skriver entreprenörerna Thomas Sonesson och Pigge Werkelin.

Foto:Pax Engström Nyström för Dagens Industri

När man lyssnar på den politiska debatten är det svårt att som entreprenör att inte reagera. Vi ska tydligen lösa alla samhällsutmaningar själva. Vi ska ansvara för vår egen säkerhet – justitieministern tycker till exempel att företagen själva skall skydda sig bättre mot kriminella. Vi ska finansiera försvaret med beredskapsskatt. Vi ska ansvara för att integrera nyanlända (vilket statsministern nämnt om en lösning på integrationsutmaningarna) och många andra pålagor i en ständigt växande karta av administrativa och tvingande regler. I vår vardag ska vi dessutom vara statens ständigt skattebetalande mjölkkossa för att finansiera välfärden och skapa arbeten. 

Det klart att man då funderar på vad som sägs och hur det påverkar mitt företagande och andras vilja att starta företag. Signalerna är frekventa när det pratas om vad vi som entreprenörer skall ansvara för - men regeringen lyfter inte så mycket vad vi skapar. 

Vi som företagare har naturligtvis ett stort ansvar att vara förebilder och visa vägen framåt genom att skapa arbeten, ha schyssta villkor och driva innovation. De flesta entreprenörer använder dessutom sin drivkraft till ideella uppdrag och blir otroligt stolta om de kan bidra till samhällsnytta oavsett var det är. Vi ser entreprenörskapet som kittet i samhället eftersom det har både närheten till de anställdas vardag och drivkraften mot att bygga vidare. Som entreprenör är man en del av samhällets alla olikheter. Något som torde vara unikt i dagens samhälle. 

Entreprenörer älskar utmaningar. Framför allt går vi i gång på att skapa konkreta och handlingskraftiga lösningar. Det kan vara allt från att ideella initiativ som gratis aktiviteter för barn i utsatta områden till kommersiella företag som tjänar pengar på att stärka tryggheten i samma område.  

Men vi entreprenörer ogillar omotiverad byråkrati, orimliga skatter och en företagarfientlig attityd.  Därför är det bekymmersamt att den nuvarande regeringen verkar gå till val på populistiska vallöften som beredskapsskatt och att bekämpa vinster företag. Som entreprenör är man aldrig populist – för då försvinner kunderna. Just nu verkar dock väldigt många politiker vara det. När man hör statsministerns hårda kommunikation och sätt att angripa motståndare är det väl populism om något. 

Som entreprenör lyssnar man inte så mycket på ideologi som på sakfrågor. Vi är mer hands-on och funderar på hur vi skall lösa ett problem än att fundera på vems fel är. Där är vi entreprenörer långt mer tränade än många politiker. Samtidigt hoppas och tror vi att det finns de politiker som jobbar med att få saker och ting gjorda på riktigt. Vi tror de allra flesta väljare vill ha politiker som är genomförare i stället för att de driver plakatpolitik, har högt tonläge eller har målat in sig i ett hörn. 

I dagens samhälle får man inte heller missa att entreprenörer också är mobila. Vårt arbetsfält och kontaktnät är internationellt. Vi kan arbeta från ett kontor i New York, en co-working i Uppsala eller en strand i Thailand. Något som allt fler väljer att göra. Det betyder också att vi är känsliga för politisk klåfingrighet och en attityd där man vill straffa entreprenörerna. Känner vi oss inte välkomna här i Sverige är det lätt att låta flyttlasset gå till mer företagsvänliga länder. Vi har sett det förr. Socialdemokraterna lyckades få framgångsrika entreprenörer som Kamprad och Rausing att lämna landet. Nu är det lättare än någonsin att lämna Sverige och med den retorik som statsministern och hennes kollegor bedriver är risken stor att vi hamnar i samma läge som vi en gång var. Det vore förödande för landets utveckling.

Sverige behöver nyfikna, kunskapssökande och kreativa människor som ser möjligheter när andra ser problem. Kort och gott – vi behöver entreprenörer och företagare som är risktagare, innovatörer och samhällsbyggare. Att samtidigt vilja sitt eget, medarbetarnas och Sveriges bästa är inget motsägelsefullt utan en unik kombination som är värd att värna. Om Sverige bara skulle ha politiker skulle inget skapas, om vi bara hade entreprenörer skulle det bli rörigt. Vi behöver varandra, men då måste statsministern och hennes allierade se oss som tillgångar och inte som mjölkkossor eller problem. 

Thomas Sonesson, entreprenör och under många år vd för Gallerix

Pigge Werkelin, entreprenör och initiativtagare till bland annat Gotlandsflyg 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera