1515
Annons

Svenskt euromedlemskap hade hållit nere tillväxten

DEBATT. 20 år efter eurons införande höjs återigen röster för svenskt medlemskap. Men en analys i nya numret av Ekonomisk Debatt finner att den svenska tillväxttakten hade blivit klart lägre under euron än med kronan, skriver nationalekonomen Björn Olsson.

SAMHÄLLSVINST. Sammantaget har BNP-tillväxten varit omkring 4 460 miljarder kronor större i Sverige jämfört med om landet hade ersatt kronan med euron. Det motsvarar ett helt års bruttonationalproduktion, skriver Björn Olsson.
SAMHÄLLSVINST. Sammantaget har BNP-tillväxten varit omkring 4 460 miljarder kronor större i Sverige jämfört med om landet hade ersatt kronan med euron. Det motsvarar ett helt års bruttonationalproduktion, skriver Björn Olsson.Foto:Hasse Holmberg, Hasse Holmberg, Hasse Holmberg

Samtidigt som euron firar 20-årsjubileum präglas valutasamarbetet fortfarande av den senaste finans- och skuldkrisen.

I en ny analys publicerad i sin helhet i det senaste numret av Ekonomisk Debatt jämför jag därför Sveriges faktiska ekonomiska utveckling med en simulerad kontrafaktisk utveckling, i vilken det antagits att Sverige införde euron som valuta i samband med folkomröstningen 2003.

Studiens undersöker BNP, BNP per capita samt arbetsproduktivitet. Det kontrafaktiska scenariot skapas genom att jämföra med trenden i länder som introducerade euron och vars ekonomier åren dessförinnan utvecklades snarlikt Sveriges.

För att optimera jämförelsegruppen används en algoritm som ålägger en specifik vikt till varje land i kontrollgruppen. Ländernas vikter väljs så att den totala sammanviktade kontrollgruppen återspeglar Sveriges ekonomiska utveckling under åren före eurons införande.

Slutsatserna är robusta och tydliga:

- Finanskrisen skulle drabbat Sverige hårdare med euron. Resultaten visar att sammantaget under perioden 2003 till 2017 har BNP-tillväxten varit omkring 4 460 miljarder kronor större i Sverige jämfört med om landet hade ersatt kronan med euron. Det motsvarar ett helt års bruttonationalproduktion.

Tillväxttakten i det kontrafaktiska scenariot är i genomsnitt 0,7 procent mellan åren 2003 och 2017. Det innebär en tredjedel så hög som den faktiska genomsnittliga tillväxttakten i ekonomin på 2,2 procent.

Grekland ger i den första modellen hög vikt, varför ytterligare en modell skattas där Grekland exkluderas, med liknande resultat.

- Sämre återhämtning sett till BNP per capita med euron. Även sett till BNP per capita visar resultaten på en samhällsvinst av att ha stått utanför samarbetet. Utan euron uppnås ett överskott på omkring 150 000 kronor per invånare, motsvarande drygt en tredjedel av 2017 års faktiska nivå.

Tillväxttakten i det kontrafaktiska scenariot per capita är i genomsnitt 0,9 procent mellan åren 2003 och 2017 att jämföra med den faktiska genomsnittliga tillväxttakten i BNP per capita på 1,4 procent.

Särskilt stor avvikelse sker efter finanskrisen då tillväxttakten med euron hade varit påtagligt lägre.

- Högre produktivitetstillväxt utan euron. Även resultaten för arbetsproduktiviteten tyder på att svensk ekonomi har presterat bättre än om euron hade införts. År 2017 var den faktiska arbetsproduktiviteten per timme omkring 12 procent högre jämfört med den simulerade.

Den genomsnittliga produktivitetstillväxten under simuleringsperioden med euron var ungefär hälften så hög, med 0,8 procent i årlig produktivitetsökning, som den faktiska utvecklingen på 1,3 procent.

Sammantaget har således BNP-tillväxten varit mellan en och en halv till upp till tre gånger så hög än om Sverige infört euron. Effekterna är påfallande stora, men så undersöks också ekonomiska utfall under en exceptionell tidsperiod.

Efter den senaste krisen har en rad regelförändringar kommit på plats som kan anses ha förbättrat euroområdets finansiella stabilitet. Dessa förändringar är dock ännu oprövade i en finansiell kris. Kriterierna för ett optimalt valutaområde förblir ouppfyllda.

Ekonomisk empiri och teori talar därför för att Sverige har gynnats av att stå utanför valutasamarbetet och att landet har goda skäl att invänta såväl det fortsatta arbetet med att integrera euroländernas finanspolitik som nästa ekonomiska nedgång.

Björn Olsson, nationalekonom på Svenska Bankföreningen

Åsikterna i artikeln är författarens egna och speglar inte nödvändigtvis arbetsgivarens.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera