I år är det 30 år sedan arbetet med att reparera och återförena Europa på allvar inleddes. Jubileet av järnridåns fall fick viss uppmärksamhet förra året. Men tiden efter sammanbrottet var faktiskt mer formativ än sammanbrottet i sig.
Omvandlingen förändrade i grunden förutsättningarna för Sverige och svenskt näringsliv. En pånyttfödd utåtvändhet blev en svensk konkurrensfördel på den globala marknaden. EU-medlemskapet var en tidig manifestation av denna utveckling.
Sveriges realpolitiska agerande under kalla kriget kompenserades genom att civilsamhälle och offentlig förvaltning starkt engagerade sig i uppbyggnaden av det östra Europa. Vi delade med oss av demokratisk och byråkratisk mogenhet.
Inom det så kallade suveränitetsstödet sändes under 1990-talet experter på alltifrån skatteindrivning till minröjning för att träffa kollegor på andra sidan Östersjön. Kunskapsutbytet byggde nya statsbildningar.
Särskilt stor betydelse hade de svenska investeringarna i olika former av samhällsinfrastruktur.
Svenska banker satsade på framför allt de baltiska marknaderna. De var avgörande i att utveckla ett banksystem för företag och privatpersoner i samhällen där planekonomin hade dödat alla incitament till hushållande och långsiktighet.
Handelshögskolan i Stockholm öppnade filialer i Riga, Sankt Petersburg och Moskva. Skolorna försåg de nya marknadsekonomierna med utbildade ekonomer.
Svenska medieföretag startade tidningar och tv-kanaler. En svensk koncern drev rent av tidning i Estland – tryckt i Stockholm – för att stödja demokratirörelsen innan den hade segrat. Satsningarna bidrog till att etablera och utveckla en oberoende press som sedan blev en ansvarsutkrävande motvikt till de nya demokratiska regeringarna.
Svenska telekomföretag bidrog till att bygga ut kommunikationsnätverken och göra de baltiska samhällena till några av världens mest uppkopplade.
Industriföretag köpte nedgångna motsvarigheter och renoverade både affärsidéer och produktutbud. Andra skapade nya entreprenörskap när kvinnor tog för sig av möjligheterna på nya marknader.
Stora och små svenska företag flyttade också tillverkning till framför allt Baltikum, Polen och Ungern. Dessa investeringar bidrog med know-how och spelade stor roll för ländernas ekonomiska återhämtning.
För några svenska arbetstagare innebar detta stora uppoffringar, men omställningen säkrade svensk konkurrenskraft och därmed många arbetstillfällen på lång sikt. Den tillverkning som hölls kvar i Sverige kunde ta ett steg upp i förädlingskedjan.
Det var inga enkla samhällen som företagen gav sig in i. De var moraliskt körda i botten av politisk misskötsel och repression. Självklart blev inte alla satsningar fel- eller friktionsfria, hur genomtänkta de än var.
I några fall blev dessa problem uppenbara. Därför har på senare år – i takt med att minnet av befrielsen bleknat – ett narrativ spridits i svensk debatt och affärsrapportering. Det hävdas då att de svenska företagens engagemang – till exempel att svenska banker gick in i Baltikum – var ett misstag.
Det stämmer inte. Öppnandet av östra Europa var en möjlighet som många svenska företag tog. Kanske var det viktigaste skälet att tjäna pengar, vilket de också gjorde och inte har någon anledning att skämmas för. Företagen hade mycket goda skäl moraliskt, finansiellt och strategiskt.
Besluten att gå in på östmarknaderna drevs av resonemang om att vara aktiva deltagare i ett gemensamt Europa. Det borde ge företag kraft, kunskap och inspiration att tackla dagens utmaningar. Därför borde de prata oftare om vad de gjorde med början den där hösten för 30 år sedan.
Alexander Husebye, vd, Centrum för Näringslivshistoria
Erik Zsiga, kommunikationsrådgivare, JKL Kekst CNC
