Svårare för näringslivet att opinionsbilda utan en radikal arbetarrörelse

Hotet mot den privata äganderätten drev svenska näringslivsintressen att bygga upp sin opinionsbildande kapacitet under det förra seklet. Frågan är hur dagens organiserade näringsliv ska mobilisera för politisk påverkan när socialiseringshotet sedan länge är överspelat, skriver Rikard Westerberg, doktorand i ekonomisk historia vid Handelshögskolan i Stockholm.

Även om vår tids debatt om vinster i välfärden delvis har berört frågan om privat ägande så dog den reella idén om socialism i Sverige med löntagarfonderna, skriver Rikard Westerberg. Till vänster Sture Eskilsson, 1988.
Även om vår tids debatt om vinster i välfärden delvis har berört frågan om privat ägande så dog den reella idén om socialism i Sverige med löntagarfonderna, skriver Rikard Westerberg. Till vänster Sture Eskilsson, 1988.

På torsdagen försvarar jag min doktorsavhandling ”Socialists at the Gate – Swedish Business and the Defense of Free Enterprise 1940-1985”. Studien baseras på ett tidigare outforskat arkivmaterial och undersöker hur det organiserade näringslivet i Sverige försökt påverka den allmänna opinionen till förmån för fritt näringsliv och privat ägande samt hur näringslivet stöttade de borgerliga partierna under kalla krigsdecennierna. Resultaten ger oss en ökad förståelse för hur idéer om valfrihet, avreglering och konkurrens fick fotfäste i ett land som till så stor grad i övrigt präglats av socialdemokrati.

Den övergripande slutsatsen är att näringslivets opinionsbildning under 1900-talets andra hälft till stor del var en reaktion på graden av radikalitet inom den internationellt sett unikt starka svenska arbetarrörelsen. Mobilisering skedde framför allt under perioder då rätten till privat ägande ansågs hotad. Detta är särskilt tydligt vid två tillfällen; 1940-talets planhushållningsdebatt och 1970-talets löntagarfondsdebatt. 

Vidare bidrar avhandlingen med ny kunskap om näringslivets finansiella bidrag till de borgerliga partierna (fram till 1965 års reform om offentligt partistöd) samt hur svenska näringslivsorganisationer och deras PR-experter tog intryck av liknande organisationer utomlands, särskilt i Storbritannien och USA. I avhandlingen analyseras tidigare okända kopplingar till the Mont Pelerin Society och andra organisationer som verkade för ett fritt näringsliv. Dessa kopplingar är viktiga för att förstå hur marknadsorienterade idéer fick spridning i Sverige, särskilt från 1980-talet och framåt.

Efter andra världskriget gick arbetarrörelsen fram med ett offensivt politiskt program som syftade till att öka den statliga kontrollen över det ekonomiska livet samt öppnade upp för nationaliseringar av delar av svensk industri. Därtill föreslogs mycket kraftiga skattehöjningar på framför allt arv. Näringslivets svar var en omfattande informationskampanj (benämnd ”planhushållningsmotståndet”), under ledning av den dolda storföretagsorganisationen Näringslivets Fond. Bland annat insamlades motsvarande 500 miljoner kronor i dagens penningvärde för att stötta de borgerliga partierna och deras press. Valet 1948 blev jämt men ur näringslivets och borgerlighetens synvinkel en besvikelse då socialdemokraterna satt kvar vid makten. Å andra sidan lades socialiseringsplanerna på hyllan. 

Efter två mindre konfrontativa decennier slog arbetarrörelsen in på en mer radikal väg igen under 1970-talet. Antikapitalismen var på frammarsch, särskilt bland yngre. I riksdagen drevs arbetsrättsliga reformer igenom som minskade arbetsgivarnas inflytande. Dyra löneavtal bidrog till en kostnadskris bland svenska företag med minskad export som följd. Därtill kom förslaget om löntagarfonder som skulle föra över kontrollen av privat ägda företag till fackföreningskontrollerade fonder samt komma tillrätta med Rehn-Meidner modellens ”övervinster” (framgångsrika företag höll igen på löneökningarna).

Återigen blev näringslivets svar att bygga upp sin opinionsbildande kapacitet, delvis baserad på strukturen från 1940-talet. SAF:s informationsdirektör Sture Eskilssons idé var att förändra det intellektuella klimatet och med det engelska Institute for Economic Affairs som förebild startades förlagshuset och tankesmedjan Timbro 1978. Eskilssons uppfattning var att vänsterns hegemoni i den politiska debatten endast kunde brytas genom väl underbyggda argument spridda på ett systematiskt sätt, framför allt till landets olika eliter. I det tidiga 1980-talets idédebatt blev Timbro en viktig katalysator för nyliberala och antikeynesianska åskådningar. 

Trots en massiv informationskampanj från näringslivets sida, som bland annat inkluderade landets största demonstration någonsin, infördes löntagarfonder av en socialdemokratisk regering 1983. I sitt urvattnade format utgjorde de dock i praktiken inget reellt hot mot den svenska företagsamheten. Istället visar avhandlingen hur fonderna kom att fungera som institutionella investerare på Stockholmsbörsen med inslag av riskkapitalverksamhet. Det som ursprungligen var tänkt som ett närmast revolutionärt verktyg för att beröva kapitalägarna deras makt blev något helt annat. 

När regeringen Bildt avvecklade fonderna innebar det slutet på en sekellång konflikt mellan arbetarrörelsen och näringslivet om graden av socialism i Sverige, där den senare tillsammans med de borgerliga partierna avgick med segern. Även om vår tids debatt om vinster i välfärden delvis har berört frågan om privat ägande så dog den reella idén om socialism i Sverige med löntagarfonderna. 

Det land vi lever i dag är på många sätt en konsekvens av de två stora särintressenas ideologiska kamp under det förra seklet. Den skattefinansierade välfärdsstaten följer oss alltjämt från vaggan till graven men inom ramen för denna erbjuds medborgarna ofta privata alternativ på marknader utan offentliga monopol. För dagens organiserade näringsliv är frågan vad målet med opinionsbildningen är, när socialismen för länge sedan är besegrad? Tidigare forskning från andra länder visar att det är svårt för näringslivet som helhet att upprätthålla motivation och sammanhållning när den gemensamma fienden eller externa hotet försvinner. En annan fråga är var dagens opinionsbildare hämtar sin ideologiska inspiration? Under de decennier jag studerar var marknadsförespråkarna Friedrich von Hayek och Milton Friedman de stora ideologiska förebilderna. Är de alltjämt det eller kräver dagens värld, med klimatförändringar, migrationsströmmar, informationsöverflöd, politisk populism och globalisering andra teoretiska fundament att utgå ifrån? 

På många sätt hade tidigare generationers opinionsbildare inom näringslivet en enklare uppgift än sina efterträdare. Med världen uppdelad i två ekonomiska och ideologiska block var det lätt att välja sida. Det var kapitalism och frihet mot socialism och förtryck. Dagens värld är mindre svartvit och den kommunikationsmässiga uppgiften långt mer komplicerad. Samtidigt är det viktigt att vår tids näringslivsorganisationer är väl förankrade i sina egna ställningstaganden och politiska prioriteringar då striderna kring planhushållning och löntagarfonder erbjuder åtminstone en viktig lärdom: opinionsbildning är en långsiktig verksamhet. Investeringar i människor och idéer är en kortsiktig utgift men kan mycket väl löna sig på lång sikt, vilket exempelvis Hayek ofta påpekade. Politisk förändring är i sig en konsekvens av ett förändrat intellektuellt klimat, inte tvärtom. För att lyckas med en sådan förändring krävs finansiell uthållighet, ideologisk övertygelse och organisatorisk förmåga.

Rikard Westerberg

Doktorand på Institutet för ekonomisk-historisk och företagshistorisk forskning, Handelshögskolan i Stockholm.


Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?