1515
Annons

Svante Nycander: Så styrde nyliberalerna om Sveriges migrationspolitik

DEBATT. Att det dröjde så länge innan migrationspolitiken lades om kan bero på att nyliberala krafter hade så stark makt över debatten. Det blev en ohelig allians mellan nyliberaler och den humanitära asylopinionen. Utan detta nyliberala inflytande hade Sverige troligen haft en försiktigare asylpolitik, resonerar Svante Nycander.

ÖPPNA ERA HJÄRTAN. Den 16 augusti 2014 höll Fredrik Reinfeldt sitt omdiskuterade tal. Nyliberala debattörer hade lyckats med målet att debatten inte skulle handla om begränsningar av antalet asylsökande. Men deras agenda byggde inte på en humanitär hållning utan om att invandringen skulle omdana välfärdssamhället.
ÖPPNA ERA HJÄRTAN. Den 16 augusti 2014 höll Fredrik Reinfeldt sitt omdiskuterade tal. Nyliberala debattörer hade lyckats med målet att debatten inte skulle handla om begränsningar av antalet asylsökande. Men deras agenda byggde inte på en humanitär hållning utan om att invandringen skulle omdana välfärdssamhället.Bild:TT

Politiker och medier har i dag lite att säga om bakgrunden till krisen i våra utanförskapsområden. Diskussionen om ”massinvandring” avslutades av Ulf Kristersson med förklaringen att asylpolitiken till hösten 2015 varit ”fel”. Ingen protesterar. Om ett halvår är det riksdagsval, och partierna tävlar om att ha de skarpaste förslagen mot skjutningar, droger, bränder, hedersvåld och antisemitism. Situationen är extremt olik vår erfarenhet av flyktingmottagning tidigare under efterkrigstiden.

Vad som hänt är bland annat att en nyliberal opinion för fri invandring och öppna gränser har vuxit sig stark, tidigast bland yngre moderater och snart också inom mittpartierna. Nyliberalismen under 1990-talet var en reaktion mot ”det galna kvartsseklet”, perioden från 1970: vänstervågen, inflationen, arbetskonflikterna, löntagarfonderna och 500 procents ränta. Migrationen skulle skaka och bryta ned skadliga strukturer.

Den idén var central inom ett nätverk med centrum i tankesmedjan Timbro. Inom den breda fronten mot populismen bildades en ohelig allians mellan nyliberalismen och den humanitära asylopinionen. Dess företrädare gled mellan asylrätt och öppna gränser, mellan flyktingar och självförsörjande arbetskraft som Sverige har behov av.

På DN Debatt 14/12 2014 uppmanade 14 liberaler Anna Kinberg Batra att inte tveka i asylfrågan. De hyllade Fredrik Reinfeldt för parollen ”öppna era hjärtan”. Bland undertecknarna fanns ordförandena i Moderaternas, Centerpartiets och Folkpartiets ungdoms- och studentförbund. Där fanns också ledande företrädare för Liberala Nyhetsbyrån, Fores, Bertil Ohlin-institutet, Magasinet Neo och Migro. Två välkända personer i Timbro-kretsen fanns med, Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt.

Författarna gillade inte att en del opinionsbildare antytt att volymen asylsökande kunde vara ett problem. Faran de såg var att debatten skulle ”glida från att handla om integrationsproblem till att se människorna som problemet”. Debatt om volymer leder fel, ansåg författarna. Oron borde gälla integrationspolitiken:

”Våra bostads- och arbetsmarknader är inte avpassade för mångfald och rörlighet. Men det gäller att vara noga med vilka problemformuleringar man etablerar och farhågor man förstärker. Är det verkligen volymen människor som är problemet eller är det systemet?”

Att förändra systemet är komplicerat och kräver tid. Kunde man inte betrakta både volymen och systemet som problem? Nej, det gick inte, enligt de fjorton liberalerna: ”Om vi har en process som bygger på individuell prövning av asylskäl kan man inte politiskt besluta om en viss volymbegränsning.”

I dag vet alla att det gick att fatta ett sådant beslut. Vi måste inte handla på ett radikalt annat sätt än övriga EU-länder, bland dem Danmark, Finland och Norge. Asylrätt innebär inte öppna gränser.

De fjorton liberalerna drog en märklig parallell: ”Att tala om våra integrationsproblem som ’volymfrågan’ är som att tala om problemet med ungdomsarbetslöshet som att vi har för många ungdomar.”

Men integrationsfrågan handlade om flyktingar med uppehållstillstånd, medan volymfrågan gällde asylsökande. Sverige har visumkrav för inresande från mer än hundra länder och prövar bara ansökningar från personer inom våra gränser. Transportörsansvaret hindrar flyktingar utan visum att resa in i Sverige med flyg. De fjorton liberalerna förespråkade i verkligheten fritt val av asylland och fri inresa i Sverige och framställde detta som enkel logik. Absurt.

Inspirationen till debattartikeln kom från Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt, som tillsammans skrivit boken ”Migrationens kraft. Därför behöver vi öppna gränser” (2012).

Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt är inte naiva, de tror inte att en person på väg till Sverige för att söka asyl kan jämställas med svenska ungdomar i behov av arbete. De vill ha en så stor invandring att det blir nödvändigt att övergå till en nyliberal samhällsmodell.

I boken skriver de att den svenska modellen har fyra ben: ”(1) Fackets makt att hålla uppe de lägsta tillåtna lönerna, (2) höga bidrag till de människor som inte är produktiva nog för att nå upp till fackens krav, (3) de höga skatter som den generella välfärdsstaten kräver samt (4) en arbetsrätt som gynnar dem som har arbete på andras bekostnad.” Tillsammans är dessa fyra principer en ”barriär för att hålla invandrare borta från arbetsmarknaden”. Författarna vill ”ändra konfliktreglerna”. Första steget blir att förbjuda strejker som skydd för lågavlönade mot underbudskonkurrens.

Författarna säger sig vara skeptiska till det offentligas förmåga, staten är ”sämre än marknad och civilsamhälle på det mesta”. De hävdar att staten har en fördel när det gäller våldsmonopolet och borde fokusera på denna kärnverksamhet.

I en stat som gör våldsmonopolet till det centrala kommer domare, åklagare, polischefer och generaler att ha mest att säga till om. De kommer att verka där det finns ett stort behov av sekretess. För medier, allmänhet och folkvalda blir det svårt att övervaka den djupa maktstrukturen i denna nattväktarstat. Det är en annan situation än i dag, där statens våldsutövning är inbäddad i den civila förvaltningens och det mångsidiga politiska livets fria informationsflöde.

Idén om öppna gränser och fri global migration har bejakats inte bara av borgerliga ungdomsförbund, studentförbund och tankesmedjor. Den skrevs in i flera partiprogram 2013. Moderaterna: ”Vi tror på en värld utan gränser och med fri rörlighet.” Centern: ” Den ömsesidiga fria rörligheten inom EU bör utvidgas så att den omfattar hela världen.” Liberalerna: ”Vår vision är att fri rörlighet världen över erkänns som en mänsklig rättighet.”

De flesta som verkar för en generös asylpolitik resonerar humanitärt, men nyliberalerna har ett annat motiv. Deras mål är att montera ner välfärdsstaten och i synnerhet att lagstifta mot facket. De hoppas att invandringen ska lägga en hårdare press på politikerna än vad enbart saklig opinionsbildning förmår. Deras allians med den humanitära asylopinionen är ohelig.

I Sverige finns två högerradikala rörelser: på ena sidan Sverigedemokraterna, på andra sidan det nyliberala nätverket, som är en bit på väg att bli borgerlig mainstream, främst genom infiltration av ungdomsförbunden. Utan det nyliberala inflytandet hade Sverige troligen hållit fast vid den tidigare under efterkrigstiden mer försiktiga asylpolitiken.


Svante Nycander, tidigare politisk chefredaktör, Dagens Nyheter, utkommer i dagarna med boken “Liberaler i asylkrisen”, Dialogos Förlag


Läs svar från Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt här.

Läs svar från Svante Nycander här.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från AccentureAnnons

Bransch i omvandling: Det här krävs för partnerskap med den nya elkunden

Vinterns elpriser har, minst sagt, fått konsumenterna att lägga märke till sin elräkning. Nu måste elbolagen visa kunderna att de erbjuder något mer än bara en faktura, och det finns framförallt fem områden som krävs för att skapa partnerskap med den nya elkunden.

Läs mer om vad som krävs för att bli framtidens elleverantör 

Det är mycket el på agendan just nu. Efter en vinter med rekordhöga elpriser har Rysslands invasion av Ukraina satt kniven mot strupen på den europeiska energianvändningen, samtidigt som klimatkrisen kräver en omställning från fossila bränslen i varenda bransch, från transport till ståltillverkning.

– Energi är verkligen en bransch under stark omvandling, och det sker brett i hela samhället, konstaterar Fredrik Engdar, ansvarig för affärsområde energi på Accenture.

– Framförallt ser vi att kunderna, oavsett om det är privatkunder eller företagskunder, i dag ställer helt andra krav på sin elleverantör än vad de har gjort tidigare.

Fredrik Engdar, ansvarig för affärsområde energi på Accenture.
Fredrik Engdar, ansvarig för affärsområde energi på Accenture.

Rapporten ”The New Energy Consumer” från Accenture konstaterar att relationen mellan kund och elleverantör tidigare var i princip transaktionsbaserad. El kom ur två hål i väggen, räkningen betalades, ingen tänkte mer på det än så.

– Men både det höga elpris vi ser nu och den höga medvetenhet som finns kring hållbarhet har ändrat det här markant. Slutkunden idag vill vara med och bidra till energi-omställningen genom att köpa grönare el, men de vill också ha hjälp från elbolagen med att effektivisera sin egen elkonsumtion.

Perspektivskifte av stora mått

Och det här ställer elbolagen inför ett perspektivskifte av stora mått. Inte minst kräver det en ny syn på vad som egentligen skapar värde för både dem själva, och för kunden. Enligt rapporten är det framförallt fem områden som elbolagen behöver fundera över för att skapa en känslomässig, snarare än transaktionsbaserad, relation med sina kunder: Syfte, Produkter, Teknikplattformar, Talang och Partnerskap.

– Alla de här fem är lika viktiga, men att ha ett ambitiöst och genuint syfte som fylls med reellt innehåll snarare än floskler är grunden. Syftet skall sedan driva åtgärder, för det är utan tvekan så att kunder och företag vill köpa tjänster och produkter från företag som bidrar till omställningen kring hållbarhet.

Det är med ett tydligt syfte företagen kan hitta riktningen för att utveckla nya produkter och tekniska plattformar, det är med ett tydligt syfte de kan attrahera anställda och kunder, och det är med ett tydligt syfte de hittar de partnerskap som blir avgörande för att kunna bli en viktig spelare, inte bara på elmarknaden, utan i den energiomställning som nu sker inom hela samhället. Och här ser Fredrik Engdar att de svenska bolagen ligger bra till.

– Många svenska elbolag ligger redan långt framme, för de vet vad de vill åstadkomma och de verkar vara genuina i sin önskan att nå dit. Nu gäller det att ta nästa steg och fortsätta driva omvandlingen mot ett hållbart samhälle.

Rapporten visar även att konsumenterna vill ha hjälp att själva ställa om sin energikonsumtion. Dels via råd och tips, dels också via nya produkter och miljövänliga alternativ. 

– De svenska bolagen ligger bra till när det gäller att erbjuda grön el, men sen behöver de hjälpa kunderna i deras omställning och effektivisera elanvändningen. För att åstadkomma detta behövs både större insikt i kunders beteende och behov, samt nya typer av produkter. 

Nya former av partnerskap

En annan viktig aspekt av omställningen är nya former av partnerskap för att i nära samarbete med företagskunder och andra aktörer på marknaden förändra energianvändningen. 

– Partnerskap är en hjärtefråga för mig. Energiomställningen har redan lett till helt nya sorters gränsöverskridande samarbeten mellan branscher som vi inte har sett så ofta tidigare.

Till exempel möbelföretag som säljer solpaneler, snabbmatskedjor som blir laddstationer för elbilar, oljebolag som köper kraftbolag – kombinationerna är många, ibland överraskande och uppstår överallt.

– Det är den ökande kundinsikten, och självinsikten, som ligger bakom. Företagen inser att de inte kan göra allt själv, utan att de måste ingå partnerskap både med aktörer i andra branscher och med snabba, digitala startups som kan hjälpa till att utveckla nya förmågor och snabba på energiomställningen. De här konstellationerna kommer att vara avgörande för att klara av att vara relevant på den nya energimarknaden.

Läs mer om elbranschens omställning 

 

Mer från Accenture

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Accenture och ej en artikel av Dagens industri

Leif Östling i Di Debatt: Fokus på skattenytta ökar skolans kvalitet

Debatten om att skära ned friskoleverksamheten kommer med ett högt pris. Skattenyttan kommer att ytterligare försämras och Sveriges konkurrenskraft försvagas, skriver Leif Östling, ordförande i Kommissionen för skattenytta och frågar åter: 

Vad får vi för pengarna?

Foto:Jesper Frisk

Skolpolitiken är en av valrörelsens huvudfrågor. Vi kan förvänta oss en intensifierad verbal kanonad mot framför allt friskolorna. Tyvärr är den debatt vi bevittnar kontraproduktiv. Den bidrar till att kostnaderna för skolan ökar samtidigt som kvaliteten i undervisningen försämras. Det visar en ny rapport som två ledande skolforskare tagit fram på uppdrag av Kommissionen för skattenytta.

De båda forskarna, Henrik Jordahl, professor i nationalekonomi och Gabriel Heller Sahlgren, forskare vid Institutet för näringslivsforskning, visar att nuvarande ideologiska huvudfokus där friskolor ställs mot kommunala skolor leder till en utveckling som blir dyrare för skattebetalarna, sämre för eleverna och sämre för välståndsutvecklingen i landet. Och detta är en politisk munhuggning som alla partier bidrar till och som alla partier därför har ansvar för. Det handlar om att partierna har anammat en problemformulering som otvetydigt leder oss fel, som förstärker de befintliga och uppenbara svagheter som råder i dagens svenska grundskola. 

Rapporten visar att ett annat fokus, nämligen på verksamhetens skattenytta, skulle skapa en mer kostnadseffektiv skola, med bättre elevresultat och likaledes bättre välståndsutveckling för Sverige.

Inget undervisningssystem är bättre än sin svagaste länk. Och som Näringslivets forskningsberedning under ledning av nyligen bortgångne näringslivskollegan Håkan Mogren kom fram till för ett antal år sedan så är matematikundervisningen på mellanstadienivå det svenska skolsystemets svaga länk. Det är därför värdefullt att Jordahl och Heller Sahlgren i sin studie fokuserat just på matematikundervisningen i Stockholms stad.

Rapporten visar att det där finns dramatiska skillnader i kunskapsnivå mellan olika kommunala skolor. Undersökningen tittar på hur mycket eleverna lärt sig i matematik mellan årskurs sex och årskurs nio. Det skiljer över två betygssteg mellan de bästa och sämsta skolorna. Har de bästa ett snitt på B så kommer de sämsta inte upp i  D – som snitt!

Samtidigt har vissa skolor 179 000 kronor per elev och år till sitt förfogande medan det för andra skolor stannar på 69 000 kronor. Det förklarar saken, säger ni kanske? Men icke. Det finns nämligen inget som helst samband mellan satsade medel och kunskapsmässigt utfall. Exempelvis har den bästa skolan här nästa exakt lika stora resurser som den skola som placerade sig som näst sämst. Och dessa båda skolor har ungefär samma elevsammansättning och socioekonomiska struktur.

Det är detta som jag menar är bristande skattenytta: Att resurstilldelningen inte påverkar verksamhetens kvalitet. Då finns ett allvarligt problem i verksamheten. Då är frågan berättigad: 

Vad får vi för pengarna?

Men detta är en kvalitetsjämförelse mellan kommunala skolor. Den politiska debatten handlar framför allt om friskolorna Var kommer de in i detta? Forskarna har i rapporten även belyst denna aspekt.

Här är det viktigt att i jämförelsen justera för de effekter som skulle kunna snedvrida resultatet och som också är en del i den pågående politiska debatten, nämligen att friskolorna kan styra vilka de antar och inte antar till sina utbildningar och att det i sig är förklaringen till utfallet. Således har forskarna här justerat analysen utifrån såväl genomsnittlig utbildningsnivå bland elevernas föräldrar; disponibel familjeinkomst; andel nyinvandrade elever; andel elever födda utomlands och andelen elever födda i Sverige men med två utrikesfödda föräldrar.

Det resultat som uppnås är alltså inte en effekt av skillnader i elevfördelning. Ändå visar studien att det finns en positiv korrelation mellan andelen folkbokförda elever i friskolor och uppnådd skattenytta. Kostnaderna per elev minskar i en kommun om friskoleverksamheten ökar, och detta alltså utan att det, som i många andra länder, tillkommer några privata avgifter för föräldrarna. Tio procentenheter fler grundskoleelever i friskolor skulle sänka kostnaden för kommunerna med 1,47 procent, vilket kanske inte låter så mycket. Men det handlar ändå om att över två miljarder kronor per år frigörs för andra viktiga satsningar inom utbildningsområdet. 

I stället för att föra en debatt om huruvida det är rimligt att friskolor får 90 procent av den skolpeng som kommunala skolor erhåller skulle vi börja fundera på hur mycket av allmänna medel vi skulle kunna spara om de 300.000 elever som i dag går i en grund- eller gymnasieskola i denna driftsform skulle dubbleras till 600.000 elever. Lågt räknat betalas 100.000 kr per elev ut i skolpeng till kommunala skolor. Friskolorna får i snitt 90 procent av det. Generellt kan man därför fastslå, även om det skiljer mkt mellan olika kommuner, att besparingen vid en dubblering av antalet friskoleelever skulle uppgå till hela tre miljarder kronor. Och detta alltså ovanpå de tre miljarder som friskolorna redan sparat in. På så sätt frigör friskolorna resurser till det allmänna. 

Det är alltså inte de 0,1 procent av dessa medel som ger ägarna avkastning på satsat kapital som är problemet här utan de fördyringar för alla skattebetalare som ett beslut om vinst- eller utdelningsförbud skulle innebära. Alla skulle då få betala mer för en sämre skola.    

För det är kvalitetsskillnaderna som är det allra mest intressanta. Det är nämligen inte bara så att eleverna i friskolor uppvisar högre förädlingsvärde, det vill säga att de lär sig mer matematik i skolan, än eleverna på de kommunala skolorna generellt gör. Det är också så att friskolorna positivt påverkar resultatet i de kommunala skolorna. Forskarna talar om en konkurrenseffekt. Därför leder den politiska diskussionen där friskolor ställs mot kommunala skolor så fel. Här finns en positiv samverkanseffekt som tjänat Sverige väl men som politikerna inte ser, eller inte vill se.

För denna kvalitetsaspekt går att omvandla till svenska välståndssiffror, vilket forskarna gjort: Den sammantagna effekten av 1992 års friskolereform, alltså friskolornas effekt på hela skolsystemet, motsvarar 28 procent av den genomsnittliga årliga tillväxttakten i Sveriges BNP under denna tidsperiod. Det är närmast svindlande.

Jag menar därför att den debatt vi nu ser, och som mest går ut på hur vi ska skära ned friskoleverksamheten, kommer med ett högt pris. Skattenyttan kommer att ytterligare försämras. Sveriges konkurrenskraft försvagas. Det är inte vad vi behöver just nu.

Leif Östling

Ordförande Kommissionen för skattenytta

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera