ANNONS:
Till Di.se

Svante Nycander: Så styrde nyliberalerna om Sveriges migrationspolitik

  • ÖPPNA ERA HJÄRTAN. Den 16 augusti 2014 höll Fredrik Reinfeldt sitt omdiskuterade tal. Nyliberala debattörer hade lyckats med målet att debatten inte skulle handla om begränsningar av antalet asylsökande. Men deras agenda byggde inte på en humanitär hållning utan om att invandringen skulle omdana välfärdssamhället. Foto: TT

DEBATT. Att det dröjde så länge innan migrationspolitiken lades om kan bero på att nyliberala krafter hade så stark makt över debatten. Det blev en ohelig allians mellan nyliberaler och den humanitära asylopinionen. Utan detta nyliberala inflytande hade Sverige troligen haft en försiktigare asylpolitik, resonerar Svante Nycander.

Politiker och medier har i dag lite att säga om bakgrunden till krisen i våra utanförskapsområden. Diskussionen om ”massinvandring” avslutades av Ulf Kristersson med förklaringen att asylpolitiken till hösten 2015 varit ”fel”. Ingen protesterar. Om ett halvår är det riksdagsval, och partierna tävlar om att ha de skarpaste förslagen mot skjutningar, droger, bränder, hedersvåld och antisemitism. Situationen är extremt olik vår erfarenhet av flyktingmottagning tidigare under efterkrigstiden.

Vad som hänt är bland annat att en nyliberal opinion för fri invandring och öppna gränser har vuxit sig stark, tidigast bland yngre moderater och snart också inom mittpartierna. Nyliberalismen under 1990-talet var en reaktion mot ”det galna kvartsseklet”, perioden från 1970: vänstervågen, inflationen, arbetskonflikterna, löntagarfonderna och 500 procents ränta. Migrationen skulle skaka och bryta ned skadliga strukturer.

Den idén var central inom ett nätverk med centrum i tankesmedjan Timbro. Inom den breda fronten mot populismen bildades en ohelig allians mellan nyliberalismen och den humanitära asylopinionen. Dess företrädare gled mellan asylrätt och öppna gränser, mellan flyktingar och självförsörjande arbetskraft som Sverige har behov av.

På DN Debatt 14/12 2014 uppmanade 14 liberaler Anna Kinberg Batra att inte tveka i asylfrågan. De hyllade Fredrik Reinfeldt för parollen ”öppna era hjärtan”. Bland undertecknarna fanns ordförandena i Moderaternas, Centerpartiets och Folkpartiets ungdoms- och studentförbund. Där fanns också ledande företrädare för Liberala Nyhetsbyrån, Fores, Bertil Ohlin-institutet, Magasinet Neo och Migro. Två välkända personer i Timbro-kretsen fanns med, Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt.

Författarna gillade inte att en del opinionsbildare antytt att volymen asylsökande kunde vara ett problem. Faran de såg var att debatten skulle ”glida från att handla om integrationsproblem till att se människorna som problemet”. Debatt om volymer leder fel, ansåg författarna. Oron borde gälla integrationspolitiken:

”Våra bostads- och arbetsmarknader är inte avpassade för mångfald och rörlighet. Men det gäller att vara noga med vilka problemformuleringar man etablerar och farhågor man förstärker. Är det verkligen volymen människor som är problemet eller är det systemet?”

Att förändra systemet är komplicerat och kräver tid. Kunde man inte betrakta både volymen och systemet som problem? Nej, det gick inte, enligt de fjorton liberalerna: ”Om vi har en process som bygger på individuell prövning av asylskäl kan man inte politiskt besluta om en viss volymbegränsning.”

I dag vet alla att det gick att fatta ett sådant beslut. Vi måste inte handla på ett radikalt annat sätt än övriga EU-länder, bland dem Danmark, Finland och Norge. Asylrätt innebär inte öppna gränser.

De fjorton liberalerna drog en märklig parallell: ”Att tala om våra integrationsproblem som ’volymfrågan’ är som att tala om problemet med ungdomsarbetslöshet som att vi har för många ungdomar.”

Men integrationsfrågan handlade om flyktingar med uppehållstillstånd, medan volymfrågan gällde asylsökande. Sverige har visumkrav för inresande från mer än hundra länder och prövar bara ansökningar från personer inom våra gränser. Transportörsansvaret hindrar flyktingar utan visum att resa in i Sverige med flyg. De fjorton liberalerna förespråkade i verkligheten fritt val av asylland och fri inresa i Sverige och framställde detta som enkel logik. Absurt.

Inspirationen till debattartikeln kom från Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt, som tillsammans skrivit boken ”Migrationens kraft. Därför behöver vi öppna gränser” (2012).

Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt är inte naiva, de tror inte att en person på väg till Sverige för att söka asyl kan jämställas med svenska ungdomar i behov av arbete. De vill ha en så stor invandring att det blir nödvändigt att övergå till en nyliberal samhällsmodell.

I boken skriver de att den svenska modellen har fyra ben: ”(1) Fackets makt att hålla uppe de lägsta tillåtna lönerna, (2) höga bidrag till de människor som inte är produktiva nog för att nå upp till fackens krav, (3) de höga skatter som den generella välfärdsstaten kräver samt (4) en arbetsrätt som gynnar dem som har arbete på andras bekostnad.” Tillsammans är dessa fyra principer en ”barriär för att hålla invandrare borta från arbetsmarknaden”. Författarna vill ”ändra konfliktreglerna”. Första steget blir att förbjuda strejker som skydd för lågavlönade mot underbudskonkurrens.

Författarna säger sig vara skeptiska till det offentligas förmåga, staten är ”sämre än marknad och civilsamhälle på det mesta”. De hävdar att staten har en fördel när det gäller våldsmonopolet och borde fokusera på denna kärnverksamhet.

I en stat som gör våldsmonopolet till det centrala kommer domare, åklagare, polischefer och generaler att ha mest att säga till om. De kommer att verka där det finns ett stort behov av sekretess. För medier, allmänhet och folkvalda blir det svårt att övervaka den djupa maktstrukturen i denna nattväktarstat. Det är en annan situation än i dag, där statens våldsutövning är inbäddad i den civila förvaltningens och det mångsidiga politiska livets fria informationsflöde.

Idén om öppna gränser och fri global migration har bejakats inte bara av borgerliga ungdomsförbund, studentförbund och tankesmedjor. Den skrevs in i flera partiprogram 2013. Moderaterna: ”Vi tror på en värld utan gränser och med fri rörlighet.” Centern: ” Den ömsesidiga fria rörligheten inom EU bör utvidgas så att den omfattar hela världen.” Liberalerna: ”Vår vision är att fri rörlighet världen över erkänns som en mänsklig rättighet.”

De flesta som verkar för en generös asylpolitik resonerar humanitärt, men nyliberalerna har ett annat motiv. Deras mål är att montera ner välfärdsstaten och i synnerhet att lagstifta mot facket. De hoppas att invandringen ska lägga en hårdare press på politikerna än vad enbart saklig opinionsbildning förmår. Deras allians med den humanitära asylopinionen är ohelig.

I Sverige finns två högerradikala rörelser: på ena sidan Sverigedemokraterna, på andra sidan det nyliberala nätverket, som är en bit på väg att bli borgerlig mainstream, främst genom infiltration av ungdomsförbunden. Utan det nyliberala inflytandet hade Sverige troligen hållit fast vid den tidigare under efterkrigstiden mer försiktiga asylpolitiken.


Svante Nycander, tidigare politisk chefredaktör, Dagens Nyheter, utkommer i dagarna med boken “Liberaler i asylkrisen”, Dialogos Förlag


Läs svar från Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt här.

Läs svar från Svante Nycander här.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies