1515
Annons

Stoppa deponeringen av flygaska på Langöya

Sveriges regering presenterade i januari sin handlingsplan för cirkulär ekonomi och den 16 juni gjorde Norges regering detsamma. Ändå går Sveriges mest omfattande avfallsexport till Norge, där varje år 150 000 ton flygaska deponeras utan att samhällskritiska och ändliga råvaror utvinns, skriver representanter för miljöföretaget Ragn-Sells.

FULL. Inom bara några år kommer deponin på Langöya att vara fylld och stängas. Det är ett gyllene tillfälle att ställa om till moderna, cirkulära lösningar, skriver företrädare för Ragn-Sells.
FULL. Inom bara några år kommer deponin på Langöya att vara fylld och stängas. Det är ett gyllene tillfälle att ställa om till moderna, cirkulära lösningar, skriver företrädare för Ragn-Sells.

I januari presenterade svenska regeringen sin handlingsplan för cirkulär ekonomi och den 16 juni presenterade även Norges regering sin strategi för cirkulär ekonomi. Det är oerhört viktigt eftersom människans sätt att bryta jungfruliga råvaror och producera varor och mat står för nästan hälften av världens klimatutsläpp. Att gå över till en cirkulär ekonomi, där råvaror används om och om igen i kretslopp, är ett måste för att världen ska klara kampen mot klimatförändringarna.

Stora delar av Sveriges energisystem bygger i dag på energiåtervinning av avfall, det vill säga avfallsförbränning för att producera el och värme. Men utöver energiproduktion kan vi tack vare förbränningen fasa ut miljöfarliga tungmetaller och andra gifter som inte har sorterats bort tidigare.

Energiåtervinning av avfall kommer under mycket lång tid framöver att vara avgörande för att sådana flöden ska vara möjliga, eftersom förbränningen fungerar som en njure där miljögifter som vi har stoppat in i systemet kan plockas bort igen. Dessutom koncentrerar förbränningen värdefulla råvaror så att det blir ekonomiskt rimligt att ta vara på dem.

En av restprodukterna från förbränningen kallas flygaska och är det fasta material som uppstår vid rökgasreningen i kraftvärmeverken. Flygaskan innehåller bland annat kalium, som är ett av de viktigaste näringsämnena i mineralgödsel och oumbärligt för att vårt moderna jordbruk ska kunna producera den mängd mat vi behöver. Tyvärr tas sådana värdefulla resurser inte om hand i dag.

I stället skickar svenska kraftvärmeverk varje år 150 000 ton flygaska till ett nedlagt kalkbrott på ön Langöya i Oslofjorden utan att samhällskritiska och ändliga råvaror utvinns. Askan blandas där med svårt förorenad syra från norsk industri till ett slags gipsmassa som läggs i kalkbrottet, och kalium, kalcium och natrium går förlorade för alltid. När verksamheten på Langöya inleddes för flera decennier sedan klassades den som ”materialutnyttjande”. Det begreppet finns inte längre, utan i dag används begreppet ”materialåtervinning” om verksamheten.

Vi på miljöföretaget Ragn-Sells har bett analysföretaget Kantar Sifo att fråga 2 300 svenskar vad de tycker om det här. Nära sju av tio anser att svenska kraftvärmeverk bör utvinna råvaror och miljögifter ur askan, även om hanteringen skulle bli mer kostsam för kraftvärmeverken. Samtidigt svarar bara 13 procent av svenskarna att det borde räknas som återvinning när askan skickas till kalkbrottet på Langöya.

Inom bara några år kommer deponin på Langöya att vara fylld och stängas. Det är ett gyllene tillfälle att ställa om till moderna, cirkulära lösningar. En sådan omställning skulle innebära ett viktigt steg mot att förverkliga Sveriges handlingsplan och Norges strategi för cirkulär ekonomi. Men eftersom vi har levt i ett linjärt system i århundraden finns det en rad hinder på vägen.

För det första stoppar EU-reglering, baserad på linjär ekonomi, näringsämnen som framställts ur avfall från att användas till gödning och foder inom unionen. Det är alltså mycket svårt att skapa fungerande marknader som får i gång de önskade kretsloppen.

För det andra är det alltför många som tjänar på att stanna kvar i linjär avfallshantering. Här är flygaskan ett väldigt tydligt exempel: Svenska kraftvärmeaktörer vill bli av med flygaskan och norsk industri behöver bli av med sin förorenade syra, vilket leder till att vi förlorar stora mängder viktiga råvaror. Sveriges största avfallsexport kan knappast bli mindre cirkulär.

En sann cirkulär ekonomi styrs av en avgörande princip: Att kvaliteten hos en råvara ska avgöra hur den får säljas, snarare än om dess ursprung är återvinning eller gruvbrytning. Nu har Sverige och Norge en unik möjlighet att gemensamt gå före och bli cirkulära föredömen, men då behövs förnyad lagstiftning och ekonomiska incitament. Därför behöver Sveriges och Norges regeringar tillsammans med riksdagen och stortinget först och främst göra följande:

Sveriges regering bör ge ett tilläggsdirektiv till utredningen om avfallsskatt och avfallsförbränningsskatt för att gå på djupet med avfallsskattens roll i en cirkulär ekonomi. Dels behövs ett skatteundantag för rester som är avsett för att utvinna ytterligare värdefulla råvaror. Dels ska det inte gå att undvika svensk skatt genom att exportera på ett sätt som motverkar cirkularitet.

Sveriges regering bör ta initiativ till en genomgripande uppdatering av Lagen om offentlig upphandling och Lagen om upphandling inom försörjningssektorerna för att styra mot cirkulära råvaruflöden. På så sätt kan kommuner genom sin upphandling bli ”avgiftningshjältar” som driver på och går i bräschen för den cirkulära ekonomin.

Sveriges och Norges regeringar bör tillsätta utredningar som tar helhetsgrepp om hur man kan återcirkulera de centrala näringsämnena fosfor, kväve och kalium till jordbruket i så stor utsträckning som möjligt. Genom att införa återföringskrav från relevanta avfallsflöden till livsmedelsproduktion skulle länderna gemensamt visa internationellt ledarskap.

Norges regering bör tillsätta en utredning i syfte att uppdatera klassificeringen kring materialåtervinning så att den överensstämmer med rådande regelverk och slutar gälla uppenbar deponiverksamhet.

Norges regering bör förtydliga uppdragen till sin tillsatta expertgrupp inom cirkulär ekonomi samt till norska Miljödirektoratet, att föreslå cirkulära lösningar för det fåtal strömmar av oorganiskt farligt avfall från industrin som i dagsläget utgör det stora problemet för Norge.

Det finns en enorm potential i omställningen till cirkulära flöden av näringsämnen, och där är hanteringen av flygaskan ett vägledande exempel. Nu behöver Sveriges klimatminister Per Bolund (MP) och Norges klimat- och miljöminister Sveinung Rotevatn (Venstre) kavla upp ärmarna och göra gemensam verkstad av Sveriges och Norges cirkulära ambitioner.

Mikael Hedström,vd för Ragn-Sells Treatment & Detox

Pär Larshans, hållbarhetschef på Ragn-Sells

Vidar Svenning Olsen , vd Ragn-Sells Norge

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Riksbanken fastnar i snäva perspektiv

Det finns en likriktning i både Riksbankens och många ekonomers tänkande som kan ha en logisk förklaring men som tyvärr riskerar skadliga utfall. Det är dags att vi pratar mer om detta, skriver Martin Enlund, tidigare valutachefstrateg.

Foto:Jesper Frisk
Foto:Jesper Frisk
Foto:Julia Hoff

Efter september månads räntebesked fick riksbankschefen frågan varför Riksbanken inte kunde ha höjt räntorna tidigare. Då svarade Ingves att ”...då ska man se någonting i kristallkulan som inget annan har sett”. 

Detta är en sanning med modifikation. Det fanns faktiskt de som varnade både för hög inflation, ”grön stagflation”, galopperande matpriser och förhöjda geopolitiska risker redan under fjolåret.

Sådana individer återfinns i åtminstone två grupper: fondförvaltare och marknadsstrateger. Det är nog inte en slump att dessa grupper även i viss mån har ”skin in the game”, för att låna ett begrepp från Nassim Nicholas Taleb. Inom dessa grupper tenderas även kreativitet och utanför boxen-tänkande premieras. Tyvärr är det min erfarenhet att ekonomer ofta är ointresserade av att lyssna på dessa gruppers idéer. En märklig värdehierarki tycks råda.

Några förslag inför framtiden:

Sluta krama modeller - givet hur fel de riskerar att leda oss - och även använda andra bevekelsegrunder i våra beslut.

Fundera mer på konsekvenser av händelser snarare än på sannolikheten för händelser.

Låt fler heterodoxa perspektiv få synas och höras, kanske rentav lyssnas på. Det är dags att vidga den penningpolitiska åsiktskorridoren.

Om ovanstående är för mycket begärt, kan vi åtminstone få se en gnutta mer epistemisk ödmjukhet från berörda parter?

För dryga tio år sedan förklarade riksbankschefen att räntan kan hamna ”var som helst mellan noll och sju procent”. Den hamnade på -0,5 procent.

Och när man sedan står där med skägget i brevlådan så väljer man att skruva på en parameter i arket och låtsas om som att ingenting har hänt. Men det går faktiskt att tänka sig att man istället skulle kunna dra slutsatsen att modellerna faktiskt är otillförlitliga och att man i högre grad därför bör använda sig även av andra bevekelsegrunder vid sina beslut - till exempel sitt omdöme, eller etik och moral. Jag påminns om Friedrich Nietzsche i Sålunda talade Zarathustra:

”Men folket sade mig att det stora örat icke blott var en människa, utan en stor människa, ett geni. Men jag har aldrig trott folket när det har talat om stora människor och bibehöll min tro att det var en omvänd krympling, som hade för litet av allt och för mycket av ett enda.”

Nu vill jag förstås inte anklaga någon enskild individ för att ha särdeles stora öron, utan istället konstatera att Riksbanken ibland verkar fastna i för snäva perspektiv – man har ”för mycket av ett enda. Mellan skål och vägg i finansstockholm talas det under stundom även om en bunkermentalitet.

Världen kanske behöver ekonomie doktorer, men för många kan vara skadligt. Nyligen gick det även att läsa att Dagens industris skuggdirektion inför Riksbankens septembermöte spådde en slutpunkt för den nyligen omdöpta styrräntan någonstans mellan 2,25 procent och 2,75 procent. Samma skuggäng var dock lika eniga för ett år sedan, då var det bara en som ville höja räntan under prognoshorisonten. Och då med magra 0,25 procent.

Men kan man här inte fråga sig om det egentligen är rimligt att dessa olika individer, eller företrädare för olika analyshus, fortfarande hamnar i nästan exakt samma prognoser? Var inte mångfald en dygd? Och detta trots de senaste tre årens extrema ekonomiska svängningar? Kanske är man helt enkelt lite för bekväm i sitt prognostiserande, det är trots allt skönt att ha fel tillsammans. Då riskerar man ingenting. (Efter 17 år på banker skulle jag kunna hålla en hel föreläsning om dylika incitamentsstrukturer.)

”Man kan inte köra rally med penningpolitiken”, fick jag för en tid sedan höra på ett möte med en av Riksbankens direktionsmedlemmar. Detta blev svaret på ett förslag att Riksbanken i högre grad skulle kunna använda sig av sitt omdöme och förlita sig litet mindre på sina modeller vid sina beslut. Svaret gick inte att tolka på något annat sätt än att direktionsmedlemmen i fråga satte ett likhetstecken mellan att ”köra rally” och att använda sitt eget omdöme.

Jag håller dock fortfarande inte med, utan skulle istället påstå att vi efter september månads massiva räntehöjning kan konstatera att köra rally är just det man har gjort. Det är ett historiskt lappkast vi har bevittnat. För ett år sedan prognostiserade Riksbanken att nollräntan skulle vara med oss till hösten 2024. Nu tror man sig ha höjt styrräntan till cirka 2,5 procent redan nästa sommar.

Det jag menade vid mötet ovan var att Riksbankens tro på modeller verkade ha gått för långt. Gång efter annan försöker man reducera en komplex, icke-reducerbar verklighet till att få plats i ett Excelark. Det är inget fel med detta i sig, felet sker när man baserar sina beslut enkom på samma arks resultat.

Min tidigare kund, Erik Thedéen, blir ny riksbankschef den första januari. I hans imponerande CV kan vi utläsa att han i sin karriär även har hunnit med en bakgrund som risktagare och strateg, samma två grupper som berömdes inledningsvis. 

Jag hoppas att han inte glömt bort sina erfarenheter från den tiden. För att åter citera Nietzsche: ”man måste ännu hava kaos inom sig för att kunna föda en dansande stjärna”. Med det sagt så tycker jag mig minnas att det var just ett par Excelark jag en gång hjälpte honom med. Lycka till Erik!

Martin Enlund

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera