ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS

Stoppa den storskaliga trålningen i Östersjön

  • UTFISKAT. Det är det storskaliga trålfisket som är problemet i Östersjön, inte det småskaliga yrkesfisket. Vi måste börja se fisk och fiske ur ett ekosystemperspektiv, anser skribenterna. Foto: Johan Nilsson/TT

DEBATT. Torskens kollaps i Östersjön är ett faktum. Det är det industriella fisket som är problemet. I Öresund, däremot, finns ingen trålning och det vanliga yrkesfisket blomstrar,skriver investerarnestorn Björn Carlson tillsammans med Ragnar Elmgren, Per Larsson och Conrad Stralka, Baltic Sea 2020.

Julen 2016 skrev vi en uppmärksammad artikel om torskens utsatta situation i Östersjön. Frågan då var om det var möjligt att rädda denna unika fiskart. Nu, tre år senare, är situationen så kritisk att det i princip är förbjudet att fiska torsk i Östersjön.

Vår historia börjar i mitten av 1980-talet. Torskfisket i Östersjön blomstrade – ett normalår fångades flera hundratusen ton torsk. Under några år såg allt bra ut, men sedan gick det utför. Under 1990-talet började fångsterna av torsk i Östersjön svaja och från 2000-talet och framåt har de fallit dramatiskt. I dag är allt riktat fiske efter torsk i Östersjön förbjudet, fiskekvoten är noll.

Det är många faktorer som påverkar fisken i Östersjön, men ingen har så stor betydelse som hur vi fiskar. När trålkassen släpas genom vattnet samlas fisken i trålen och pressas ihop. Eftersom fisket pågår länge dör nästan all fisk av trycket. Trålen tas upp och fisken sorteras – den fisk som inte kan säljas och de arter som man inte har tillstånd att ta upp, slängs tillbaka döda – så kallat utkast. Den selektiva torsktrålen tar också bort alla de stora fiskarna som är så viktiga för aveln samtidigt som sill- och skarpsillstrålarna dammsuger bort maten för de större individerna.

Idag är torskens kollaps ett faktum. De torskar som finns kvar är så små och klena att de inte kan säljas som matfisk. Och nu är att det inte längre bara torsken som är hotad, även bestånden av sill och skarpsill är på tillbakagång och har inte längre så många stora individer som förr, samma mönster vi först såg hos torsken.

Det paradoxala är att denna utveckling pågår samtidigt som fler förståsigpåare än någonsin sitter och grubblar på hur dessa frågor ska lösas. Trots all denna mentala kapacitet har vi sett få konkreta åtgärder till stöd för fisken. Havs- och vattenmyndigheten vet inte vad som landas i de stora pelagiska sill- och skarpsillstrålarna (Kaliber, 2019) och forskarna verkar oförmögna att peka ut en riktning åt våra politiker, tiden går i stället till att snärja in sig i ändlösa resonemang om orsak och verkan. Lagstiftare och förvaltare verkar också helt oförmögna att tillse ett minimum av etik och ekologisk hållbarhet inom yrkesfisket. Internationella havsforskningsrådets (ICES) siffror om utkast (10–12 procent per år) betyder att från 2015 och fram till i dag har nästan 50 miljoner torskar kastats döda över bord, bara i östra Östersjön. Resursslöseriet har tillåtits pågå i en massiv omfattning trots att utkast är förbjudet sedan 2015!

Samtidigt har vi faktiskt ett blomstrande yrkes- och sportfiske på torsk i Öresund, där det råder trålförbud. Vi måste vakna upp – ett exempel på fungerande torskförvaltning finns – varför inte följa exemplet Öresund?

Varför försvinner fisken, trots att alla tycker sig göra rätt?

En av de främsta orsakerna är att varken den vetenskapliga rådgivningen, eller förvaltande myndighet, har sett havet som ett sammansatt ekosystem där allt hänger ihop. I stället har fisken förvaltats ”art för art”, som om fiskarna levde skilda från andra fiskarter och isolerade från all form av samhörighet med havet. I dag ser vi effekterna av denna enartsförvaltning.

En annan orsak är doktrinen att vi ska maximera uttaget av naturresursen (fisken) vid varje givet tillfälle (Maximum Sustainable Yield). Denna omoderna modell kanske fungerar om den tillämpas med försiktighet i ett hav där det finns livskraftiga fiskbestånd. I vårt hav – härjat av överfiske och bottendöd – har den blinda tillämpningen av MSY lett till utarmning av fiskbestånden.

Kan ett nytt årtionde bli starten för en ny fiskedoktrin?

EU-kommissionen påpekar, med stöd av ICES, att det kommer att ta många år innan torsken kommer visa tecken på återhämtning. Med andra ord kan vi inte fortsätta som vi gjort, historien kan inte få bli framtiden.

Ett första steg är att lämna enartsförvaltningen. Vi måste börja se fisk och fiske ur ett ekosystemperspektiv. Hänsyn måste tas till samband mellan arter och den miljö de lever i – fisken ska endast fiskas om den klassas med god ekologisk status (GES). Det senare betyder att det ska finnas allt från små till stora fiskar, i alla åldrar.

Vi måste också sluta med det storskaliga industrifisket i Östersjön. Överallt i världen finns rapporter som pekar på hur negativt den industriella trålningen påverkar fiskbestånd både i utsjön och vid kusterna. Det går att hävda att industrifisket är mer lönsamt än ett småskaligt kustfiske, men det är ett kortsiktigt synsätt. Att låta de största trålarna fånga all fisk bidrar mycket lite till levande kustsamhällen och skapar ytterst få arbetstillfällen. Marin turism längs den svenska östersjökusten har ett förädlingsvärde på 15 miljarder kronor och sysselsätter 32 000 människor, det svenska yrkesfiskets förädlingsvärde i Östersjön är knappt 0,3 miljarder kronor och berör 380 årsverken (HaV).

Merparten av dessa årsverken utgörs av småskaliga fiskare vars arbete har liten påverkan på Östersjöns miljö och fiskbestånd. Tvärtom så bidrar de till att hålla våra kustsamhällen levande. Med andra ord: de ytterst få industritrålarna vållar stor skada.

I dag, tre år senare, måste vi ändra hela vårt synsätt på hur vi ska nyttja havets resurser:

* Freda Östersjön från all trålning.
* Sluta förvalta fisken ett år i taget utan tänk långsiktigt, låt ekosystemperspektivet styra.
* Fisk ska bara fiskas om den klassats med god ekologisk status.

Bokslutet för de senaste årens fiskeförvaltning kan bara summeras som ett totalt misslyckande. Ska vi i framtiden kunna äta lokalt fångad fisk måste vi ändra hela vårt synsätt på hur havets resurser ska förvaltas och fiskas. Kortsiktiga vinstintressen, rovfiske och resursslöseri måste ersättas av långsiktighet, god resurshushållning och en förvaltning som baseras på god ekologisk status. Ska torsken räddas kommer det kräva politiskt mod och verklig handlingskraft.

 

Björn Carlson, styrelseordförande, Baltic Sea 2020
Ragnar Elmgren, professor, styrelseledamot, Baltic Sea 2020
Per Larsson, professor, styrelseledamot, Baltic Sea 2020
Conrad Stralka, verksamhetschef, Baltic Sea 2020

 

 

Referenser:
* Fisheries Overviews Baltic Sea ecoregion Published 2 September 2019 (ICES Advice 2019).
* The 2018 annual economic report on the EU fishing fleet (STECF 18-07).
Marin strategi för Nordsjön och Östersjön 2018-2023 (HaV)
Sveriges Radio,
Kaliber, 2019.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer