ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Statens bolag är en del av säkerhetspolitiken

  • FÖRSVAR. Många svenska företag levererar varor och tjänster som är nödvändiga för att tillgodose totalförsvaret. Foto: Hasse Holmberg / TT

DEBATT. Alla behöver dra sitt strå till stacken när vi nu går in i nästa fas av utvecklingen av ett modernt totalförsvar. Det gäller även bolag med statligt ägande. Men staten begär inte av sina egna bolag att de ska beakta totalförsvarets krav, skriver Martin Allard och Fredrik Bynander.

Alla myndigheter ska i sin verksamhet beakta totalförsvarets krav. Det framgår av 4 § förordningen (2015:1053) om totalförsvar och höjd beredskap. Snart kan detsamma också gälla för kommuner och regioner (landsting), efter ett förslag av en parlamentarisk kommitté i slutbetänkandet Förbättrat skydd för totalförsvaret (SOU 2019:34).

Med hur är det med näringslivet, i synnerhet de bolag som staten har direkt rådighet över i egenskap av ägare? Staten är en betydande bolagsägare med 46 hel- och delägda bolag. Det uppskattade sammanlagda värdet på den statliga bolagsportföljen uppgick vid utgången av 2018 till 630 miljarder kronor. Drygt 130 000 anställda berörs.

Inget bolag med statligt ägande har i uppdrag att beakta totalförsvarets krav. Däremot ska statliga bolag agera föredömligt inom bland annat området hållbart företagande.

Flera bolag har också så kallat särskilt beslutade samhällsuppdrag, alltså riksdagens uppdrag att bedriva verksamhet som helt eller delvis syftar till att generera andra effekter än ekonomisk avkastning för ägaren. I vissa fall fastställer regeringen uppdragsmål i syfte att kunna följa upp uppdragens verkställighet, samt att tydliggöra kostnaden för dessa.

Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Totalförsvar är den verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig. Att beakta totalförsvarets krav innebär att planera för att så långt som möjligt kunna fortsätta sin verksamhet under höjd beredskap, med hänsyn till tillgången på personal och förhållandena i övrigt. Planeringen ska ske i samverkan med andra berörda aktörer; statliga myndigheter, kommuner, regioner, sammanslutningar och företag. I praktiken handlar det alltså om att:

* analysera vilka materiella och personella resurser som behövs för att kunna fortsätta verksamheten i situationer med störda förhållanden (alltså ingen eller osäker tillgång till exempelvis el/tele/datatrafik, drivmedels- och bränsleförsörjning samt vattenförsörjning).
* planera för att den mest kritiska funktionaliteten kan upprätthållas så långt som möjligt, inklusive planering för att bedriva verksamheten på alternativ plats, samt sätt att tillgodose tillförsel av nödvändiga varor och tjänster.
* kommunicera relevanta delar av planeringen med andra som behöver känna till den, i synnerhet länsstyrelser i de geografiska områden som berörs, samt leverantörer av samhällsviktiga tjänster etc.

Den kontinuitetsplanering som redan görs inom många bolag behöver dimensioneras för höjd beredskap. För vissa bolag med statligt ägande är det rimligt att gå längre, genom att till exempel ställa krav på autonom elförsörjning (reservkraft), fortifikatoriskt skydd och en personalförsörjd krigsorganisation.

Att skydda strategiskt viktiga företag och deras verksamhet ter sig protektionistiskt för många. Frihandel och ett öppet företagsklimat har gagnat Sverige och svenska företag. Men i takt med att många länder agerar alltmer beskyddande av det inhemska näringslivet och söker påverkan i andras, måste även Sverige se om sitt hus.

Tidigare i år köpte staten Net1, en leverantör av mobilt bredband, vars verksamhet tidigare kontrollerades av en rysk oligark med kopplingar till den ryska politiska ledningen. Många samhällsviktiga funktioner, inklusive delar av det svenska elnätet, är beroende av företagets kommunikationstjänster. Net1 är numera en del av statliga Teracom Group.

Före EU-inträdet hade staten långtgående verktyg för att begränsa utländska aktörers möjligheter att förvärva aktier i svenska aktiebolag. Behovet av ett sådant instrument är i dag större, i och med att stora delar av den samhällsviktiga verksamheten har privatiserats och därmed ligger bortom statens rådighet.

Sten Heckscher fick tidigare i år regeringens uppdrag att utreda och lämna förslag på hur ett svenskt system för granskning av utländska direktinvesteringar inom skyddsvärda områden kan utformas. Det är ett steg i rätt riktning, men utredningens förslag presenteras först om två år. Därefter tar det ytterligare tid att få ett nytt regelverk på plats.

Motsvarande amerikansk lagstiftning är redan på väg att implementeras. Väl på plats får en myndighetsövergripande kommitté långtgående möjligheter att stoppa köp av företag och tillgångar i USA, vilket kan drabba svenska företag om Sverige inte bedöms leva upp till de amerikanska lagkraven.

Såväl ryska som kinesiska intressen försöker på olika sätt få kontroll av svensk kritisk infrastruktur. Långtgående kommunal självstyrelse kan få den paradoxala konsekvensen att enskilda kommunalråd i praktiken överprövar nationella säkerhetspolitiska bedömningar, till exempel genom att avyttra strategiskt viktiga hamnar. Flera omdiskuterade fall har figurerat i medierna de senaste åren. Sådana avyttringar kan vara ett direkt hot mot Sveriges möjligheter att upprätthålla förbindelser västerut, vilket krävs för att motstå ett väpnat angrepp. Svenska kommuners agerande kan därigenom också äventyra Finlands försvarsförmåga.

Det är därför glädjande att en parlamentarisk kommitté tidigare i år föreslog införandet av ett kontrollsystem med möjlighet för staten att granska och ytterst villkora eller förbjuda överlåtelser och upplåtelser av utpekad egendom som är av väsentligt intresse för totalförsvaret. Länsstyrelsen ges i förslaget en starkare roll att tillvarata totalförsvarets intressen i den fysiska planeringsprocessen. Kommitténs förslag bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Det är nu drygt fyra år sedan totalförsvarsplaneringen återupptogs i Sverige. Motståndaren kartlägger vårt samhälle och svenska företag i syfte att underminera vår försvarsförmåga. Många svenska företag levererar varor och tjänster som är nödvändiga för att tillgodose totalförsvarets kritiska behov i händelse av höjd beredskap. Stabila och robusta svenska företag står för en stor del av den forskning och utveckling som gör Sverige till ett av världens mest innovativa länder. Innovationskraft som ger det civila och militära försvaret möjlighet att bygga motståndskraft och värnkraft, och därmed politisk handlingsfrihet. Det är hög tid att statsmakterna börjar betrakta det svenska näringslivet som den säkerhetspolitiskt strategiska tillgång det är.

Martin Allard, principalkonsult 4C Strategies och tidigare sekreterare i Utredningen om totalförsvarets försörjningstrygghet
Fredrik Bynander, docent och chef vid Försvarshögskolans Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer