Sedan Socialdemokraterna tillträdde 2014 har Sveriges ekonomi vuxit långsammare än nästan alla andra EU-länder, sett till köpkraftsjusterad tillväxt per capita. En orsak är att de politiska villkoren för den svenska basindustrin försämrats i snabb takt.
Bristen på el stoppar investeringar. Långsamma tillståndsprocesser stoppar eller försinkar tusentals nya jobb, inte minst i gruvnäringen. Och nu riskerar svenskt skogsbruk att få en klassning som ”icke-hållbar investering” på EU-nivå vilket skulle få stora negativa konsekvenser för hela den svenska skogsindustrin.
Detta äventyrar tillväxten och jobben, det vill säga basen för vårt välstånd. Men också den gröna omställningen – fossilfri el, grönt stål och skogen som förnybar råvara representerar stora möjligheter för Sverige att ta täten i ett modernt tillväxtvänligt klimatarbete.
Ansvaret för allt detta vilar tungt på S/MP-regeringen. Elbristen är en konsekvens av medvetna politiska beslut. Tillstånden inom gruvnäringen beslutas av regeringen. Och regeringens passivitet inom EU när det gäller villkoren för den svenska skogen är provocerande.
Grunden för Sveriges ekonomiska framgång är skogen, malmen och billig och pålitlig el. Regeringens ointresse för att värna och utveckla dessa tillgångar är slående.
Nu behövs en annan kurs för att stärka Sverige som industrination. Moderaterna kommer i en ny borgerlig regering att prioritera tre områden för att stärka industrin.
1. Åtgärda elbristen.
Regeringens ideologiskt drivna energipolitik slår undan benen för investeringar i Sverige och elektrifieringen, som är en helt bärande del av framgångsrik klimatpolitik. När regeringen stängde ner kärnkraftverket Ringhals 1 vid årsskiftet fanns det ingen alternativ elförsörjning på plats. Sverige tvingas därför importera smutsigare el från utlandet och själva elda med olja.
Samtidigt finns det flera exempel på hur elbristen drabbar industrin. I vintras stoppade t.ex. skogsbolaget Holmen produktionen på grund av det höga elpriset. Det blev den tredje elkrisen på drygt ett år.
Moderaterna vill att Sveriges elsystem ska vara 100 procent fossilfritt till 2040. Kärnkraften måste få vara en viktig del också i framtiden. Ju mer fossilfri el vi producerar, desto mer el kan vi använda i Sverige eller sälja till utlandet där den ersätter kol och gas.
Sverige bör ta rygg på Storbritannien, USA och Estland och upprätta ett nationellt utvecklingsprogram för utveckling av små kärnkraftsreaktorer.
Samtidigt behöver elnäten byggas ut. Sveriges elnät är inte dimensionerat för ett fullt elektrifierat samhälle. Elen måste finnas där den behövs, vid laddstolpen till bilen eller vid fabrikens vätgasproduktion.
Tillståndsprocesserna måste kortas och en ny reglering för investeringar i elnäten komma på plats. Riksdagen har beslutat om leveranssäkerhetsmål i det svenska kraftsystemet. Detta beslut behöver verkställas och en elnätsutredning omgående tillsättas.
2. Återupprätta Sveriges status som en gruvnation i världsklass.
Från att ha varit en gruvnation i världsklass har Sverige de senaste fyra åren tappat från plats åtta till plats trettiosex på den internationella ”gruvrankingen”. Det beror bland annat på otydliga regler och långsamma tillståndsprocesser.
Regeringen har avslagit Bolidens ansökan för en ny gruva i Älvsbyn, en investering på 15 miljarder kronor och tusentals nya jobb. Detta i en kommun där arbetslösheten är nära 10 procent. Kallak i Jokkmokk har fortfarande inte fått besked, vilket innebär att över 500 nya jobb riskerar gå förlorade. Detta är ett hårt slag mot Norrbotten.
Nyligen kallade LKAB och Boliden näringsministern till krismöte för att diskutera de långa tillståndsprocesserna för nyetablering av gruvor och tillstånd för fortsatt verksamhet.
Gruvnäringen är en viktig jobb- och tillväxtmotor för hela landet. Ska Sverige kunna göra en grön omställning krävs dessutom mineraler och metaller från gruvorna.
Moderaterna vill därför korta tillståndsprocesserna för gruv- och mineralnäringen, bland annat genom att ge en myndighet ansvar för hela tillståndsprocessen och införa lagstadgade tidsgränser för vissa tillståndsprocesser.
3. Värna skogsbruket.
Svenskt skogsbruk bidrar varje år med en klimatnytta som är nästan dubbelt så stor som Sveriges utsläpp och står för 10 procent av vår totala varuexport. Men här har Stefan Löfven helt delegerat ledarskapet till Miljöpartiet, vilket riskerar att få förödande konsekvenser.
Trots att regeringen under lång tid känt till och haft möjlighet att påverka den process som pågår i EU gällande klassificeringsregler av hållbara investeringar har regeringens agerande varit mycket passivt.
Om svensk skogsnäring blir klassat som icke-hållbart kommer avgörande investeringar försvinna från Sverige.
Regeringen kunde ha agerat kraftfullt och tagit initiativ för att bygga allianser med andra länder och stoppa dessa förslag. Nu riskerar regeringens oskickliga hantering att svenska jobb inom skogsindustrin försvinner och att det klimatarbete som gjorts inom svensk skog går förlorat.
Hoten mot skogsnäringen kommer inte bara från regeringens oförmåga att agera på EU-nivå. Trots att nästan en tredjedel av Sveriges skog är tagen ur produktion vill regeringen att ytterligare en halv miljon hektar ska undantas från aktivt bruk – en yta motsvarande hela Västmanland. Regeringens skogspolitik är ett direkt hot mot de 70.000 människor som är anställda i skogsnäringen.
Moderaterna vill att produktionen i skogen ska öka – inte minska. Om nya områden verkligen tas ur produktion, som regeringen vill, måste områden som i dag är skyddade börja brukas igen.
Vi vill att Sverige ska få ännu fler skogsägare och att 20 procent av statliga Sveaskogs skogsinnehav ska säljas, i små fastigheter när det är möjligt, till personer med regional anknytning. Det ger fler människor möjlighet att köpa och förvalta skog.
Ska ekonomin få fart igen på andra sidan pandemin behöver svensk industri vara ett draglok. Ska Sverige vara världsledande i den gröna omställningen måste vi värna och utveckla våra viktigaste framgångsfaktorer. Då behövs el. Då behövs gruvorna. Då behövs skogen. Och då behövs ett politiskt ledarskap i Sverige som inser detta.
Ulf Kristersson, partiledare (M)
Elisabeth Svantesson, ekonomisk-politisk talesperson (M)
