”Ni kommer att vara hemma innan löven faller från träden”. Detta var den tyske kejsarens avskedsord till sina bortmarscherande trupper 1914. När unga män från Europas länder begav sig till fronten sommaren 1914 så skedde detta under löften om ett kort krig som skulle följas av en ärofylld seger. I dag vet vi att det tog fyra långa år och orsakade miljontals människors död.

Låt oss hoppas att omfattningen av covid-19 inte blir jämförbar i antal döda. Men idén som många, även jag, initialt närde om att kampen mot covid-19 skulle bli intensiv men kort framstår nu som helt osannolik. Tvärtom kommer löven hinna falla både en och två gånger innan de direkta konsekvenserna av smittan har klingat av. Sverige behöver en offentlig diskussion om hur smittan långsiktigt ska hanteras bortom den akuta fasen. Vilka värderingar ska styra arbetet? Hur stora inskränkningar i våra mellanmänskliga relationer kan vi acceptera?

Sverige har alltsedan covid-19 påträffades följt en myndighetsdriven strategi för att hantera konsekvenserna. Strategin har haft ett bredare hälsoperspektiv och inneburit mindre av hårda restriktioner och mer av rekommendationer än vad som varit fallet i de flesta andra länder. Inriktningen har mötts av ett brett stöd från svenska folket. Detta trots att de svenska dödstalen överstiger flera, men inte alla, av de länder vi ofta brukar jämföra oss med.

Men den svenska strategin har knappast diskuterats mellan politikerna. Den publika debatt som ändå funnits har i huvudsak förts mellan forskare, primärt inom det medicinska fältet, om hur en initial respons mot smittspridningen bör se ut. Nu är vi ett läge där perspektiven måste breddas, argumenten brytas och fler intressen få komma till tals.

Smittan kommer fortsätta att finnas i vårt samhälle. Hur många en sjuk person riskerar smitta påverkas av kontaktmönster i kombination med utbredning av eventuell immunitet. Om vi framöver ska kunna hålla ökningstakten i schack så kommer vi sannolikt under en längre period behöva fortsätta att reglera våra kontaktmönster på olika sätt. Frågan som vi då måste ställa oss är: vilka mellanmänniskliga relationer klarar vi att inskränka under en lång period?

Det kommer inte att gå att sätta ett datum för när kampen mot smittan tar slut. Men vi måste låta olika perspektiv på den långsiktiga hanteringen komma till tals. Vi ska absolut lyssna på experterna. Men vi måste lyssna på experter från olika discipliner. Det handlar om att ställa allting mot allting.

Ekonomiska skador på samhället måste ställas mot sparade liv. Här är Norge ett föredöme som snabbt tillsatte en expertgrupp för att analysera de samhällsekonomiska effekterna av åtgärder för att skydda mot spridning av coronaviruset. Expertgruppen visade bland annat att nedstängningen av skolan långsiktigt skadar den norska samhällsekonomin med miljardbelopp varje dag stängningen pågår.

Men ekonomi står inte bara mot liv. Inom ett ekonomiskt perspektiv ryms flera motstridiga perspektiv. Klassiska motsättningar mellan arbete och kapital väcks till liv när fördelningen ska göras av kostnaden av att inskränka mänskliga kontakter. Min uppfattning är att arbetstagarnas perspektiv under krisen har varit mycket svagt i både mediernas rapportering och inom den ekonomisk-politiska diskussionen.

Inskränkningar i mellanmänskliga kontakter har också stora effekter på arbetsmarknadens funktionssätt. Sveriges arbetsmarknad är i flera delar starkt segmenterad. Restriktioner som påverkar enskilda branscher hårt kan slå väldigt olika mellan kvinnor och män eller mellan inrikes och utrikes födda.

Frågor måste också väckas om vad som långsiktigt ska prioriteras inom välfärden. Är det exempelvis verkligen rimligt att upprätthålla rätten till hemtjänst i sommarboendet när kommuner inte klarar att erbjuda adekvat smittskyddsutrustning för den som arbetar i äldreomsorgen?

Krisen har accentuerat en redan pågående strukturomvandling. Konsumenter som i den akuta krisen gått över till näthandel och digitala tjänster behåller sannolikt nya konsumtionsmönster även längre fram. En strukturomvandling som annars skulle ha tagit åratal sker nu på månader. Vi måste orka börja diskussionen: Vilka företag och vilka branscher kommer vara bärkraftiga även på andra sidan krisen, och är därmed värda för skattebetalarna att rädda?

En långsiktig krishantering måste också rymma bredare perspektiv än hälsa och ekonomi. Åtgärder som är effektiva mot smittspridning och samtidigt har små negativa effekter på BNP och sysselsättning kan ha betydande negativa effekter för oss som människliga varelser. För att nämna två exempel: Vad gör det med oss som människor om vi inte kan mötas och dela idrottsliga eller kulturella upplevelser? Hur långsiktigt hållbart är det att hindra människor på ålderns höst att träffa sina barn och barnbarn?

Vi kommer sannolikt att behöva förhålla oss till covid-19 under lång tid framöver. Svåra avvägningar behöver göras mellan olika metoder för att inskränka mellanmänniskliga relationer – det vill säga inskränka det som de flesta ser som meningen med livet.

Nu är det hög tid att öppet ställa olika handlingsalternativ mot varandra och orka välja. Detta är ett arbete som varken bör eller kan delegeras till Folkhälsomyndigheten.

Torbjörn Hållö, LO-ekonom