1515
Annons

Smittskyddsarbetet kräver prioriteringar

DEBATT. Coronaviruset kommer prägla samhället över lång tid. Därför behövs en offentlig diskussion om hur smittan långsiktigt ska hanteras bortom den akuta fasen. Vilka värderingar ska styra arbetet? Hur stora inskränkningar i våra mellanmänskliga relationer kan vi acceptera? Det frågar sig Torbjörn Hållö, LO-ekonom.

KONTAKT. För att begränsa smittan behöver kontakter mellan människor begränsas. Men sådana åtgärder kan också ha betydande negativa effekter för människor.
KONTAKT. För att begränsa smittan behöver kontakter mellan människor begränsas. Men sådana åtgärder kan också ha betydande negativa effekter för människor.Foto:Stian Lysberg Solum

”Ni kommer att vara hemma innan löven faller från träden”. Detta var den tyske kejsarens avskedsord till sina bortmarscherande trupper 1914. När unga män från Europas länder begav sig till fronten sommaren 1914 så skedde detta under löften om ett kort krig som skulle följas av en ärofylld seger. I dag vet vi att det tog fyra långa år och orsakade miljontals människors död.

Låt oss hoppas att omfattningen av covid-19 inte blir jämförbar i antal döda. Men idén som många, även jag, initialt närde om att kampen mot covid-19 skulle bli intensiv men kort framstår nu som helt osannolik. Tvärtom kommer löven hinna falla både en och två gånger innan de direkta konsekvenserna av smittan har klingat av. Sverige behöver en offentlig diskussion om hur smittan långsiktigt ska hanteras bortom den akuta fasen. Vilka värderingar ska styra arbetet? Hur stora inskränkningar i våra mellanmänskliga relationer kan vi acceptera?

Sverige har alltsedan covid-19 påträffades följt en myndighetsdriven strategi för att hantera konsekvenserna. Strategin har haft ett bredare hälsoperspektiv och inneburit mindre av hårda restriktioner och mer av rekommendationer än vad som varit fallet i de flesta andra länder. Inriktningen har mötts av ett brett stöd från svenska folket. Detta trots att de svenska dödstalen överstiger flera, men inte alla, av de länder vi ofta brukar jämföra oss med.

Men den svenska strategin har knappast diskuterats mellan politikerna. Den publika debatt som ändå funnits har i huvudsak förts mellan forskare, primärt inom det medicinska fältet, om hur en initial respons mot smittspridningen bör se ut. Nu är vi ett läge där perspektiven måste breddas, argumenten brytas och fler intressen få komma till tals.

Smittan kommer fortsätta att finnas i vårt samhälle. Hur många en sjuk person riskerar smitta påverkas av kontaktmönster i kombination med utbredning av eventuell immunitet. Om vi framöver ska kunna hålla ökningstakten i schack så kommer vi sannolikt under en längre period behöva fortsätta att reglera våra kontaktmönster på olika sätt. Frågan som vi då måste ställa oss är: vilka mellanmänniskliga relationer klarar vi att inskränka under en lång period?

Det kommer inte att gå att sätta ett datum för när kampen mot smittan tar slut. Men vi måste låta olika perspektiv på den långsiktiga hanteringen komma till tals. Vi ska absolut lyssna på experterna. Men vi måste lyssna på experter från olika discipliner. Det handlar om att ställa allting mot allting.

Ekonomiska skador på samhället måste ställas mot sparade liv. Här är Norge ett föredöme som snabbt tillsatte en expertgrupp för att analysera de samhällsekonomiska effekterna av åtgärder för att skydda mot spridning av coronaviruset. Expertgruppen visade bland annat att nedstängningen av skolan långsiktigt skadar den norska samhällsekonomin med miljardbelopp varje dag stängningen pågår.

Men ekonomi står inte bara mot liv. Inom ett ekonomiskt perspektiv ryms flera motstridiga perspektiv. Klassiska motsättningar mellan arbete och kapital väcks till liv när fördelningen ska göras av kostnaden av att inskränka mänskliga kontakter. Min uppfattning är att arbetstagarnas perspektiv under krisen har varit mycket svagt i både mediernas rapportering och inom den ekonomisk-politiska diskussionen.

Inskränkningar i mellanmänskliga kontakter har också stora effekter på arbetsmarknadens funktionssätt. Sveriges arbetsmarknad är i flera delar starkt segmenterad. Restriktioner som påverkar enskilda branscher hårt kan slå väldigt olika mellan kvinnor och män eller mellan inrikes och utrikes födda.

Frågor måste också väckas om vad som långsiktigt ska prioriteras inom välfärden. Är det exempelvis verkligen rimligt att upprätthålla rätten till hemtjänst i sommarboendet när kommuner inte klarar att erbjuda adekvat smittskyddsutrustning för den som arbetar i äldreomsorgen?

Krisen har accentuerat en redan pågående strukturomvandling. Konsumenter som i den akuta krisen gått över till näthandel och digitala tjänster behåller sannolikt nya konsumtionsmönster även längre fram. En strukturomvandling som annars skulle ha tagit åratal sker nu på månader. Vi måste orka börja diskussionen: Vilka företag och vilka branscher kommer vara bärkraftiga även på andra sidan krisen, och är därmed värda för skattebetalarna att rädda?

En långsiktig krishantering måste också rymma bredare perspektiv än hälsa och ekonomi. Åtgärder som är effektiva mot smittspridning och samtidigt har små negativa effekter på BNP och sysselsättning kan ha betydande negativa effekter för oss som människliga varelser. För att nämna två exempel: Vad gör det med oss som människor om vi inte kan mötas och dela idrottsliga eller kulturella upplevelser? Hur långsiktigt hållbart är det att hindra människor på ålderns höst att träffa sina barn och barnbarn?

Vi kommer sannolikt att behöva förhålla oss till covid-19 under lång tid framöver. Svåra avvägningar behöver göras mellan olika metoder för att inskränka mellanmänniskliga relationer – det vill säga inskränka det som de flesta ser som meningen med livet.

Nu är det hög tid att öppet ställa olika handlingsalternativ mot varandra och orka välja. Detta är ett arbete som varken bör eller kan delegeras till Folkhälsomyndigheten.

Torbjörn Hållö, LO-ekonom

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från ZipforceAnnons

Zipforces nylanserade elcykelkit får internationell uppmärksamhet

I en värld där allt fler sitter still medan bekväma prylar utvecklas och miljön mår sämre gäller det att tänka smart, hållbart och utanför boxen. Det menar Måns Bengtsson, grundare av Zipforce som snabbt kan förvandla vanliga cyklar till elcyklar.

– Vi har just slagit upp dörrarna för försäljning i Europa och dessutom lanserat den lättaste och det mest prisvärda elcykelkitet på marknaden, säger han.

När elcykeln introducerades på marknaden var succén snabbt ett faktum. Plötsligt kunde de som vanligtvis tog bilen till jobbet antingen cykla hela vägen eller på ett smidigt sätt ta sig till och från kollektivtrafik, och på så sätt bidra till ett minskat trafiktryck i städerna. Att investera i en ny elcykel innebär dock att ens gamla cykel lämnas i förrådet och en ny behöver produceras och transporteras, ofta från ett annat land – något som inte är optimalt för klimatet.

Brinner för återvinning

2020 lanserades den första produkten hos Zipforce, ett bolag som kombinerar smart teknologi med svensk ingenjörskonst och brinner för smart och kreativ återvinning. Det är det enda svenska bolaget som är med på EIT Urban Mobility Program, ett nytt EU-initiativ som satsar på start-ups som bidrar till ett mer hållbart och grönt sätt att transportera sig.

– Vi vill lösa trafik- och transportutmaningarna som finns i världen och samtidigt hjälpa till att reducera människans klimatpåverkan. Många äger redan en cykel i dag – varför behöva köpa en ny? Zipforce ger befintliga cyklar ett nytt liv och att den är portabel, vilket gör att den är smidig, minskar stöldrisken och gör att familjen kan dela.

Lättast på marknaden

Motorn är liten, smart och effektiv och Zipforce har sammanställt ett komplett kit med allt från batteri till pedalsensor för att göra installation och användande enkelt. Nu presenterar de två revolutionerande produkter som bara dagar efter lanseringen fått stor internationell uppmärksamhet: Zipforce Distance och den lättare versionen Zipforce Slim som enbart väger två kilo. 

– Det gör Slim till den lättaste produkten på marknaden. Båda är prisvärda, har tystare motorer och installationen är betydligt enklare då trampsensorn sitter trådlöst på cykelns pedalarm.

I samband med lanseringen har Zipforce slagit upp dörrarna för försäljning i Europa och de har redan siktet inställt på nya marknader.

– Vårt mål är att skapa ett hållbart, prisvärt och kul sätt för cykelanvändare att elektrifiera sin cykel och göra fysisk aktivitet både enklare och roligare, var man än befinner sig. Vi är glada att kunna bidra till att göra världen lite mer bekväm, utan att behöva tumma på faktorer runtomkring.

Läs mer om Zipforce här

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Zipforce och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera