ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Infrastruktur

Slösa inte statliga medel på dåliga infrastrukturprojekt

  • TÄNK EFTER. När starka krafter driver på för att bygga stora nya infrastrukturprojekt är det viktigt att någon vågar hålla i bromsen, skriver Sara Davidsson och Andreas Bergström. Foto: Fredrik Persson / TT

DEBATT. I ljuset av den låga statsskulden har röster höjts för en mer expansiv finanspolitik och omfattande investeringar i infrastruktur. Men dagens låga avkastningskrav på statliga infrastrukturprojekt ökar risken för att pengarna inte går dit de ska, skriver Sara Davidsson och Andreas Bergström på tankesmedjan Fores.

Efter finansminister Magdalena Anderssons (S) besked häromveckan att offentlig sektor ska gå med överskott även nästa år diskuteras huruvida staten i stället bör stimulera ekonomin genom underskott.

Penningpolitiken kommer att ha ett begränsat utrymme vid en större konjunkturnedgång i närtid eftersom Riksbankens styrränta är negativ.

Ett större ansvar kommer att falla på finanspolitiken, vilket kan motivera stimulansåtgärder utöver de normala automatiska stabilisatorerna i form av minskade skatteintäkter och ökade utgifter för arbetslöshetsförsäkring och försörjningsstöd.

I vissa kretsar förordas en mer genomgripande omläggning av finanspolitiken, där ett av förslagen är att låta offentlig sektor gå med ett underskott på omkring en procent av BNP per år, i stället för dagens överskottsmål.

Ett sådant underskott skulle innebära att den offentliga skuldnivån som andel av BNP stabiliseras genom att skulden och BNP växer i samma takt. Det skulle kunna ge runt 70 miljarder kronor i utökat reformutrymme.

Den svenska offentliga skulden är nu mycket låg och förr eller senare bör en sådan förändring göras. Det bör då ske genom en bred politisk överenskommelse om ett nytt regelverk.

Investeringar i infrastruktur, och särskilt i transportinfrastruktur, brukar nämnas som ett huvudexempel på vad ökade offentliga utgifter kan användas till. Det är delvis välmotiverat. Transportinfrastruktur gagnar ekonomin genom att bidra till välfungerande arbets- och bostadsmarknader.

Transportsektorn har också fått en särställning i klimatpolitiken, där målsättningen är att göra den till den första fossilfria sektorn i Sverige. Det har lett till ett ökat tryck på att bygga nytt, vilket i sin tur understöds av starka politiska och affärsmässiga intressen eftersom det finns stora pengar att tjäna.

Samtidigt lyser de kritiska uppföljningarna av nya infrastrukturprojekt med sin frånvaro. Det är problematiskt, inte minst då investeringar i infrastruktur måste ställas i relation till andra offentliga satsningar och åtaganden.

På transportområdet har Trafikverket bestämt att en investerings samhällsekonomiska nytta ska mätas mot projekt som ger en avkastning på 3,5 procent för att räknas som lönsam. Det är ett historiskt sett lågt ställt krav, även om det kan motiveras med att räntor och avkastning på investeringar i dag generellt är låga.

Men redan med Trafikverkets låga krav är det många projekt som framstår som olönsamma. Forskningen visar dessutom att stora infrastrukturprojekt tenderar att bli betydligt dyrare än beräknat.

Slussen och Förbifart Stockholm är aktuella exempel.

Det leder till att staten genomför stora projekt där det i efterhand blir tydligt att resurserna hade gjort bättre nytta någon annanstans – kanske i skolan, i integrationsarbetet eller helt enkelt att de som ursprungligen tjänat pengarna fått behålla dem.

Det är viktigt att ett ökat utrymme för offentliga utgifter inte innebär fritt fram för olönsamma satsningar. I Fores rapport Att bygga rätt infrastruktur – vilken infrastruktur lönar sig och hur bör den finansieras? av Åsa Hansson, docent vid Lunds universitet, och Fores Sara Davidsson ger vi flera förbättringsförslag:

- Granska beslutsunderlagen. Genom att en oberoende part följer upp utfallet av projekt, och offentliggör resultatet av uppföljningen, skapas incitament till förbättrade kalkyler.

- Beräkningarna behöver spegla sannolika klimatåtgärder. Fördyringar av vissa bränslen, vägavgifter, elektrifiering av vägnätet eller förbud mot inrikesflyg skulle påverka lönsamheten i investeringar i olika transportslag på olika sätt. 

Trafikverket baserar sina huvudanalyser på den rådande politiken vid tidpunkten för kalkylen. Sedan genomförs känslighetsanalyser där ibland ytterligare politiska styrmedel ingår. Vi föreslår i stället att analyserna utgår ifrån sannolika scenarion, framtagna i dialog med politiken.

- Justera beräkningarna för risk. Om 3,5 procents avkastning möjligen är ett lågt krav redan för ett ordinärt infrastrukturprojekt, så är det alldeles för lågt för projekt med högre risk. Projekt som tar lång tid att bygga och där nyttan är utspridd många år framåt riskerar att kosta betydligt mer och ge mycket lägre nytta än prognoserna visar. Både för att de erfarenhetsmässigt drar över kostnaderna och för att framtida teknik riskerar att göra dem mindre användbara i framtiden.

Räntan bör sättas högre utifrån hur projekt av liknande karaktär fallit ut tidigare. Då skulle fler projekt beräknas som olönsamma och politiken bör leta efter annat att satsa på.

- Låt dem som gynnas av investeringen bära kostnaden i större utsträckning. Ett sätt att mildra problemet med glädjekalkyler och försenade projekt är att se över finansieringsformen. Traditionellt i Sverige bekostas stora transportprojekt i huvudsak via statsanslag.

Genom att ta in en större del via mer lokal finansiering som brukaravgifter (exempelvis vägtullar, broavgifter), lokal- och regional medfinansiering eller temporär och lokal fastighetsskatt skulle kostnaderna bäras närmare de som gynnas av investeringen.

Dessa finansieringsmodeller är inte oproblematiska, men skulle skapa större incitament att genomföra lönsamma projekt.

När starka krafter driver på för att bygga stora nya infrastrukturprojekt är det viktigt att någon vågar hålla i bromsen. Varken klimatomställningen eller trängsel på vägar och spår motiverar att pengar läggs på olönsamma projekt.

Tvärtom gör de stora behoven det nödvändigt att prioritera de reformer som ger mest nytta för pengarna – oavsett om det handlar om infrastruktursatsningar eller andra projekt.

Sara Davidsson assisterande programchef för ekonomiska reformer och entreprenörskap, Fores

Andreas Bergström, vice vd och programchef för ekonomiska reformer och entreprenörskap, Fores

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer