1515
Annons

Sex förslag för snabbare tillstånd för elledningar

Sverige behöver öka elanvändningen för att klara ambitionen om fossilfri produktion och kommunikation. De kommande åren investeras 130 miljarder i nya nät. Att tillståndsprocesser ska tillåtas försena byggena är inte acceptabelt, skriver Svante Axelsson.

LÅNGSAMT. Att det ibland kan ta upp till 10 år för att få ett tillstånd till en elledning är oacceptabelt.
LÅNGSAMT. Att det ibland kan ta upp till 10 år för att få ett tillstånd till en elledning är oacceptabelt.Foto:Stina Stjernkvist/TT

Regeringen föreslår nu förändringar i lagstiftningen för att korta tillståndsprocesserna för nya elledningar. Förslagen är bra men fler åtgärder bör genomföras av både politik, myndigheter och näringsliv för att höja tempot och genomföra den storskaliga industriomställning som nu har inletts.

För utvecklingen av ett fossilfritt Sverige spelar elektrifieringen av transportsektorn och industrin en avgörande roll. Sverige har unika förutsättningar att klara detta då vi redan har ett stort elöverskott och dessutom planerar en snabb utbyggnad av vindkraften. Den stora utmaningen är att få ut elledningar till laddstolpar utmed vägarna och till stora företag som ska producera vätgas eller använda elen direkt i produktionen.

I näringslivsbranschernas 22 färdplaner för fossilfri konkurrenskraft som tagits fram inom ramen för Fossilfritt Sverige pekas längden på tillståndsprocesserna för olika investeringar ut som det allvarligaste hindret för att kunna minska utsläppen av växthusgaser. För att tempot i klimatarbetet ska öka måste också tillstånden kunna ges snabbare. Att det ibland kan ta upp till 10 år för att få ett tillstånd till en elledning är oacceptabelt. 

Utbyggnadsbehovet är omfattande. Trots att en del av behovet kan lösas med ökad flexibilitet i användning och produktion behöver stamnätet byggas ut för att klara omställningen. De kommande tio åren planeras enligt en skrivelse från Svenska kraftnät och regionnätsbolagen investeringar i på 70 miljarder kronor transmissionsnätet och sammanlagt 64 miljarder kronor i regionnäten. Därför är varje tidsbesparing är viktig. 

Vi ser nu ett unikt möjlighetsfönster inte minst inom järn och stålsektorn. SSAB, Vattenfall och LKAB:s gemensamma satsning på Hybrit där stål ska produceras i Luleå med förnybar vätgas istället för kol har senaste halvåret följts av utspelen från LKAB om att använda samma teknik för att ta fram fossilfri järnsvamp och den helt nya aktören H2 Green Steel som satsar på fossilfri stålproduktion i Boden. Det visar hur utsläppsminskningar som kan ge globala avtryck går att genomföra i Sverige. Men det kräver också extraordinära åtgärder även från myndigheterna.

Den nya målbilden är att halvera tiden för tillståndsprocesserna. Regeringen har bland annat föreslagit begränsningar i möjligheterna att överklaga och att göra det möjligt för nätföretag att göra förändringar inom existerande koncessionsområde utan att behöva ansöka om en ny nätkoncession. Det är viktiga förändringar som dock inte får ske till priset av mindre genomtänkta beslut eller att det görs avkall på demokrati och transparens i processerna. Om tilliten till prövningen urholkas skulle det tvärtom leda till längre processer med många överklaganden som följd. 

Utöver de föreslagna lagändringarna finns det stora tidsvinster att hämta genom åtgärder som kan genomföras av både företagen och myndigheterna.

I de intervjuer som Fossilfritt Sverige har genomfört med både olika företag och myndigheter som är en del av prövningskedjan framkommer att många företag slarvar med ansökningshandlingarna och tycks lita på konsulter som gör undermåliga miljöinventeringar och kvalitetssäkrar i flera fall inte ens det mest elementära i en fullvärdig ansökan. Med fullständigt beslutsunderlag sparar både myndigheterna och industrin värdefull tid.

Genom effektivare handläggning och en bättre samverkan mellan olika myndigheter kan också handläggningstiden kortas så att de nödvändiga investeringarna kommer på plats. 

Kommittén för teknologisk innovation och etik (Komet) lämnade nyligen förslaget att myndigheterna ska utveckla och samtidigt testa nya arbetssätt som innebär en mer samordnad och parallell tillståndshantering. Målet är att utifrån respektive myndighets uppgift hitta arbetssätt som innebär kortare ledtider för den samlade tillståndshanteringen samtidigt som de konkreta ärendena handläggs. Så kan lärandet påskyndas och ligga till grund för generella lagförändringar.

Här är sex konkreta förslag som kan leda till snabbare tillståndsprocesser: 

1. Distributionen av el behöver riksintressestatus i likhet för vad som finns för väg- och järnväg för att kunna vägas mot till exempel försvarsintressen och riksintressen för naturvård i en helhetsbedömning.

2. Lägg fast en tidsatt elnätsplan utifrån den nya förväntade efterfrågan på el i olika delar av landet så att alla berörda parter får möjlighet till bättre framförhållning vad gäller investeringar i stam- och regionnät  

3. Ställ krav på myndigheter att bestämma en tidsplan, och sätt handläggningsmål för miljöprövningen i regleringsbrev. Upphandling av nätbyggnation bör ske med tydlig tidsgräns och sanktioner om tidsplanen inte hålls. 

4. Det måste säkerställas att den mest lämpliga tekniken används för stamnätet. Ett tydligt inriktningsbeslut, likt det som finns i Norge, behövs för att klargöra när luftledningar gäller som standard, och när markkablar kan vara aktuellt. Det ger en betydande tidsvinst om bara en lösning behöver undersökas.

5. Näringslivet bör ta fram en guide med lärdomar från bland annat Northvolts tillståndsprocesser som gick mycket snabbt mycket tack vare goda förberedelser från företagets sida. Genom att vara proaktiva kan företag slippa få en återremittering av ärendet.

6. Besluta omgående om Komet-utredningens förslag om försöksverksamhet för tre särskilt viktiga elledningar.  Med en satsning på 20 miljoner kronor kan man utveckla och samtidigt testa nya arbetssätt för en mer samordnad beredning av de tillstånd och rättigheter som behövs. 

Trots en turbulent energidebatt är de flesta eniga om att tillståndsprocesserna måste kortas avsevärt utan att kvaliteten på dem försämras. Med dessa förslag kan avgörande steg tas för att nå detta mål. Låt oss tillsammans fokusera på att röja undan detta hinder så att färdplanerna kan genomföras och målet om ett fossilfritt välfärdsland uppnås.

Svante Axelsson

Nationell samordnare för Fossilfritt Sverige

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Den generösa flyktingpolitiken

HÄLLEFORSNÄS. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den tredje delen av Di Debatts sommarföljetong.

Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark

På golvet inne i det stängda kommunhuset i Hällefors står en lång målad fresk. När den gjordes i slutet av femtiotalet var den en tidsresa från de gamla hammarsmedjorna fram till rekordårens sagolika triumf. På de sista bilderna går de självmedvetna och välbetalda arbetarna till fabriken, samtidigt som deras barn tränar för nästa fotbolls VM. Det är en bild av gränslös framtidstro, gjord exakt i det ögonblick när efterkrigstidens svenska självbild av landet som inte kunde göra något fel kulminerade. Hur verkligheten skulle se ut kunde ingen föreställa sig. 

En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.
En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.Foto:Jan Jörnmark

Drömmen om framtiden gick mot sitt slut redan ett decennium efter att målningen sattes upp första gången. Sysselsättningen i Bergslagen kulminerade, och befolkningen började minska och åldras i ännu högre takt. Överallt i de svenska bruksbygderna, stod de nybildade storkommunerna uppenbart med en större kostym än de behövde. Till en början var överkapaciteten mest synlig i bostadshusen. Där fanns det larm om tomma lägenheter redan under sjuttiotalet, men trots det fortsatte subventionerna till nyproduktionen. Under åren efter 1985 intensifierades till och med byggandet, vilket skapade stora problem när nybyggena kom ut på marknaden. Under nittiotalet ledde det till att flera stödprogram för att klara kommunernas och de allmännyttiga bostadsbolagens problem skapades. Stödprogrammen gick under begreppen ”bostadsakuten” och ”kommunakuten”.  De bidrog till att cirka 20 000 lägenheter försvann, men det fanns absolut ingen övergripande planering av processen för att krympa bruksorterna.

Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.
Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.Foto:Jan Jörnmark

Men det fanns också ett annat sätt att lösa efterfrågeproblematiken på lägenheterna och redan 1992 skrev DN att… ”Det stora behovet av flyktingförläggningar, som nu gör att invandrarverket hyr över 1 000 tomma lägenheter av allmännyttan runt om i landet, förbättrar uthyrningssiffrorna väsentligt…” Fenomenet som DN tog upp var det som skulle bli början på en lång utveckling av flyktingmottagande. Den generösa migrationspolitiken blev ett strukturellt drag, där stora mängder tomma allmännyttiga lägenheter blev en starkt bidragande orsak till föreställningen om att det fanns gott om plats i landet. Mängder av politiker tog chansen att göra affär av dom tomma lägenheterna genom att hyra ut till migrationsverket samtidigt som man fick statliga etableringsstöd för flyktingarna.

Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.
Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.Foto:Jan Jörnmark

Den situationen var åtminstone kortsiktigt hållbar så länge antalet migranter till Sverige höll sig på en någorlunda stabil nivå, vilket den gjorde fram till den stora flyktingkrisen 2015-16. Då tredubblades på kort tid mängden människor som ansökte om asyl och som vanligt fanns möjligheterna att skaffa fram någon form av bostäder i de överdimensionerade bostadsbestånden i bruksbygderna. Som syns i figuren ledde det till att andelen av befolkningen med utländsk bakgrund ökade kontinuerligt i kommuner som Filipstad och Hällefors. Eftersom den svenskfödda befolkningen dessutom sedan länge åldrats var utvecklingen ännu starkare bland det yngre. I skolåldrarna sex till femton år gick andelen med utländsk bakgrund från cirka 5 procent år 2000 till en dryg tredjedel 2015-2016. 

Kombinationen av ett hårt tryck mot skolorna och en mycket stark ökning av försörjningsstöden gjorde slutligen situationen ohållbar i glesbygdskommunerna. Till sist hade de tomma bostäderna tagit slut och det som återstod var närmast olösbara integrationsproblem och jättelika kostnader. För att lätta på trycket i glesbygden genomfördes bosättningslagen och kommunkvoterna under 2016. I grunden var det en typisk svensk ”sopa under mattan lösning”. Genom att tvinga fram en fördelning av asylsökande och bostäder minskade de synliga svårigheterna. Men när de två åren som bosättningsgarantin gällde gick ut återkom problemen med ännu större kraft. 

På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.
På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.Foto:Jan Jörnmark

Det nya fenomen som snabbt växt fram under de tre senaste åren har fått namnet social dumpning. Det innebär att de starkare kommunerna i framför allt Stockholmsregionen aktivt letat efter tomma bostäder i glesbygden som man sedan försöker förmå sina ekonomiskt svagaste invånare att flytta till. Bland glesbygdskommunerna är bitterheten stark, men det som pågår är bara den logiska slutliga kollapsen för både den bostads- och migrationspolitik som bedrivits i Sverige alltsedan de tomma lägenheterna i glesbygden blev drivande för att ta emot tiotusentals nya invånare.

Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.
Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.Foto:Jan Jörnmark

I en rapport till kommunfullmäktige i Hällefors beskriver förvaltningen hur den sociala dumpningen slår, både ekonomiskt och genom att göra arbetssituationen ohanterlig:

”Det blev en stor skillnad efter flyktingvågen 2015. Det är inte ovanligt att nyinflyttade individer aktualiseras vid socialtjänsten kort efter inflyttning och att situationen då redan är så allvarlig att frågan om heldygnsvård aktualiseras kort därefter. Skulle inte inflyttningen ske på det sätt som sker i dag skulle kostnaderna för placeringar med största sannolikhet mer än halveras…. en inflyttad familj bestående av föräldrar och fem barn rendera kostnader för förvaltningen upp till 4,5 miljoner årligen... så kallad social dumping genererar hög arbetsbelastning och höga kostnader i förvaltningen. Den centrala konsekvensen för förvaltningen är dock att ökade vårdkostnader inom socialtjänsten i nuläget dels bedöms vara en utveckling som accelererar och dels att förutsägbarheten och förebyggande av dessa kostnader är i stort sett obefintlig.”

Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.
Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.Foto:Jan Jörnmark

Situationen har blivit ohållbar, och inflyttningen av socialt och ekonomiskt utarmade medborgare har det senaste året återigen fått fart på rivningarna runt om i landet. I kommuner som Hällefors, Filipstad, Säffle, Bengtsfors, Östra Göinge och många fler planeras det nu åter för att ta bort betydande mängder lägenheter. Den utvecklingen kommer att påskyndas av att många hyreshus som byggdes mellan 1955-1975 nu nått slutet på sin tekniska livslängd. Det var de lägenheterna som utgjorde motorn i det stora flyktingpolitiska experimentet, men nu räcker det ofta med att gå in i trappuppgångarna för att inse att de är stenhårt slitna och att bara rivning återstår. Glesbygdens allmännyttiga företag har inte ekonomiska resurser att genomföra renoveringar och alternativet att sälja till privata aktörer framstår som omöjligt på grund av risken för social dumpning. Det enda alternativ som återstår i de svenska småkommunerna är i dag uppenbart en planerad krympning av deras bostadsbestånd, vilket i bästa fall också kan göra dem attraktiva för både nya företag och resursstarkare medborgare.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera