Sverigedemokraterna ser det som ett grundläggande villkor för energipolitikens utformning att den ska upprätthålla och stärka Sveriges höga internationella konkurrenskraft och levnadsstandard. Kombinerar man detta med kravet på fossilfri elproduktion så faller alla planer på att fasa ut kärnkraften under överskådlig tid, en slutsats som allt fler ansluter sig till.
FN:s klimatpanel noterar att elproduktion från kärnkraft i ett globalt perspektiv behöver öka med upp till 190 procent. I Sverige förefaller Moderaterna vilja lämna den energiöverenskommelse man tidigare skrev under, som skulle innebära en utfasning av kärnkraften fram till 2040. Vi välkomnar det beslutet. Hur man nu kom på idén att skriva på denna orealistiska överenskommelse från början är dock något av ett mysterium, men det får Moderaterna själva reda ut.
Sverigedemokraterna var hela tiden tydliga med vårt stöd för bibehållen och vidareutvecklad kärnkraft, varför vi inte deltog i denna överenskommelse. Historien har redan gett oss rätt.
Sverige behöver nämligen investera i mer och modernare kärnkraft, inte fasa ut, avveckla och lägga ner. Detta eftersom kärnkraften erbjuder leveranssäker, väderoberoende, fossilfri elproduktion till konkurrenskraftigt pris, inte minst till förmån för lönsamheten och sysselsättningen i svensk industri.
Kärnkraften står för nästan hälften av vår elförsörjning, men det statliga stödet till forskning på kärnteknikområdet har under lång tid varit ytterst blygsamt. Kärnkraften borde i stället ha ett klart uttalat utrymme inom de prioriterade insatserna för energiforskning, vilken vi menar är en grundläggande komponent för ett utsläppsfritt energisystem.
Forskning och utveckling inom kärnkraft behöver inte endast ha sin utgångspunkt i ren elproduktion. Forskning inom slutförvar av uttjänt kärnbränsle och kärnkraftssäkerhet är områden som i vissa fall har en nationell särprägel och som således kräver nationell kompetens. Men även för att kunna uppnå ny, modern och ännu bättre kärnkraft i Sverige behövs forskningsinsatser.
Synen på det använda kärnbränslet har hittills präglats av de mycket långa tiderna för slutförvaring. Detta synsätt tar dock inte hänsyn till den tekniska utvecklingen. I dag utnyttjar vi endast ett fåtal procent av potentialen i det uran som utvinns, medan återstoden ska grävas ned som avfall. Flera lovande projekt med olika typer av snabba kärnkraftsreaktorer, även kallat fjärde generationens kärnkraft, pågår just nu. Med denna typ av reaktorer kan det sedan tidigare använda kärnbränslet i stället återanvändas, vilket öppnar för helt nya perspektiv.
Med fjärde generationens kärnkraft skulle vi kunna fortsätta producera kärnkrafts-el med oförminskad eller utökad omfattning under tusentals år, detta utan att behöva bryta något nytt uran överhuvudtaget. Man minskar avfallsmängden med uppemot 99 procent och behovet av slutförvaring reduceras till en bråkdel av tiden. Behovet av slutförvar försvinner alltså inte, men tidsperspektivet förändras dramatiskt.
En framtida potential för export av svensk teknik och kunnande inom exempelvis slutförvar av kärnbränsle är fullt tänkbar. Men det föreligger ett behov av nationellt kunnande för att ligga långt framme i den internationella utvecklingen.
Nu är det upp till de andra partierna att visa att man menar allvar. Vill man ha ett samhälle med låga utsläpp av växthusgaser stänger man inte dörren för fossilfria alternativ.
Mattias Bäckström Johansson, energipolitisk talesperson (SD)
