Under de senaste åren har möjligheterna att skapa och upprätthålla säkra och trygga miljöer för medborgare och näringsliv ställts på stora prov.
En omfattande organiserad brottslighet med tillhörande utmaningar i form av otillåten påverkan, brott mot välfärdssystemen och narkotikabrottslighet är några problem.
Mycket av problematiken kan kopplas till situationen i de cirka 60 områden som polisen kategoriserar som utsatta eller särskilt utsatta.
Områdena kännetecknas av en låg socioekonomisk status och öppen narkotikahandel, där kriminella har stor inverkan på lokalsamhället genom påtryckningar som hot och utpressning och utåtagerande missnöje mot samhället.
I vissa av områdena har polisen svårt eller nästan omöjligt att fullfölja sina uppdrag på grund av en hög koncentration av kriminella och parallella samhällsstrukturer.
Det är emellertid inte enbart själva brottsligheten som är ett problem. Enligt Brottsförebyggande rådet har oron för brottslighet kontinuerligt ökat de senaste åren.
Nästan hälften av befolkningen oroar sig över brottsligheten i samhället, vilket är en kraftig ökning jämfört med 2014 då andelen var 28 procent.
Även näringslivet ställs inför allt större prövningar. Vid sidan av covid-19 och dess negativa effekter har brottsligheten kommit att bli ett av de största hoten mot näringsfriheten i Sverige.
En kartläggning från Svenskt Näringsliv visar att 27 procent av företagen upplever att de påverkas negativt av brott och otrygghet och hela 40 procent uppger att minskad brottslighet och ökad trygghet är den mest prioriterade frågan för att förbättra det lokala näringslivsklimatet.
Situationen kompliceras ytterligare av att många kommuner saknar ett strukturerat och kunskapsbaserat brottsförebyggande arbete, ett förhållande som bland annat beror på att kommunerna i dagsläget inte har något lagstadgat ansvar att förebygga brott.
Dessutom saknas på många platser i landet fortfarande, trots stora resursförstärkningar, en lokalt närvarande och förankrad polis som arbetar långsiktigt och fredat med kontaktskapande, brottsförebyggande och trygghetsskapande verksamhet.
Konsekvensen av att polisen inte är tillräckligt lokalt närvarande har blivit att staten lagt mer och mer ansvar på kommuner, regioner och näringsliv för att upprätthålla ordningen och öka tryggheten.
Dessa aktörer tvingas därför avsätta mycket stora summor på väktare och ordningsvakter och andra former av säkerhetslösningar för att bekosta sådant som tidigare gjordes av polisen och hantera det maktvakuum som uppstått.
Det har alltså under lång tid, utan någon riktig debatt, skett en maktförskjutning där polisens våldsmonopol i allt större utsträckning överlåtits åt privata vinstdrivande företag.
Som exempel kan nämnas att säkerhetsbranschen i dag omsätter cirka 57 miljarder kronor, vilket kan jämföras med polismyndighetens anslag som år 2020 uppgick till knappt 30 miljarder kronor.
Det innebär att säkerhet kan bli något som vissa har råd att köpa, medan andra får förlita sig på befintliga resurser.
Brottsligheten och otryggheten är alltså i många avseenden mycket allvarlig. Det gäller särskilt för boende och verksamma i socialt utsatta områden, eftersom människor som befinner sig där har svårt att bryta sig ur dessa miljöer.
Det som nu inträffat i Biskopsgården där en ung polis fått betala det yttersta priset för brottsligheten, även om vi ännu inte fullt ut vet vad som hänt, kommer alltså på inget sätt som en blixt från klar himmel.
För att vända situationen krävs nu friska, konkreta och omedelbara åtgärder. Som oberoende tankesmedja har vi under årens lopp upprepade gånger, till både politiker, rikspolischefer och andra beslutsfattare, redovisat sådana konkreta åtgärder.
Åtgärder som bygger på våra egna erfarenheter efter att ha arbetat i många av Sveriges utsatta områden, men också på den samlade forskningen samt på våra internationella kontakter med forskar- och polischefskollegor. Tyvärr har vi inte sett många av dessa konkreta förslag genomföras.
För att komma till rätta med situationen ser vi tre åtgärder som omgående måste genomföras.
• Stärk polisens förmåga att ta tillbaka de 60 utsatta områdena genom att placera ut ytterligare 3 000 poliser i dessa områden. På så sätt säkerställs att det finns en lokalt förankrad polis som känner och blir kända av invånarna. Detta är i själva verket en grundförutsättning för att skapa legitimitet och tillit och därmed kunna ta tillbaka de utsatta områdena.
• Stärk kommunernas förmåga att förebygga brott. Till följd av polisens förstatligande 1965 tappade kommunerna allt intresse för säkerhetsfrågorna. I samband med polisens centralisering 2015 blev det ännu tydligare för kommunerna att de själva måste ta ett större ansvar för säkerheten.
Genom den utredning som nu föreslår att kommunerna ska få ett lagstadgat ansvar att förebygga brott och genom den ordningsvaktsutredning som just färdigställts finns nu helt nya förutsättningar att på allvar ta tag i säkerhetsfrågorna i kommunerna.
• Stärk brottsoffers rättigheter och se till att alla brottsdrabbade får hjälp, stöd och skydd; allt för att motverka att medborgarna tappar förtroendet för samhället i allmänhet och för rättsväsendet i synnerhet.
Här måste staten genom sin Brottsoffermyndighet ta ett mycket större ansvar redan på kommunnivå för hela brottsofferhanteringen eftersom kommunerna så tydligt under de senaste 20 åren visat att de inte klarar av att leva upp till sina skyldigheter.
I detta ligger också ett utbyggt vittnesskydd samt snabba och effektiva rättsprocesser.
Magnus Lindgren
Generalsekreterare Stiftelsen Tryggare Sverige, före detta polis/chef inom polisen samt ledamot i den parlamentariska Trygghetsberedningnen som regeringen har inrättat.
Läs replik från Säkerhetsföretagen här.
