1515
Annons

Satsa på inlandsbanan

DEBATT. Trafikverket har nyligen påbörjat en analys av en storskalig uppgradering av Inlandsbanan mellan Kristinehamn och Gällivare. Riksdagen bör ta chansen att skapa en fossilfri godskorridor till och från industrin i landets norra halva, skriver 25 vd:ar och kommunstyrelseordföranden.

MOGEN. Frågan om byggandet av järnväg för höghastighetståg mellan storstadsregionerna har tagit fokus från andra viktiga infrastrukturprojekt. Till skillnad från höghastighetsbanan är Inlandsbanan en lågt hängande frukt som kan plockas direkt, skriver artikelförfattarna.
MOGEN. Frågan om byggandet av järnväg för höghastighetståg mellan storstadsregionerna har tagit fokus från andra viktiga infrastrukturprojekt. Till skillnad från höghastighetsbanan är Inlandsbanan en lågt hängande frukt som kan plockas direkt, skriver artikelförfattarna.Foto:Jocke Lagerkrantz

I skuggan av Sverigeförhandlingen – det vill säga höghastighetsjärnvägen mellan Stockholm och Göteborg/Malmö – har Trafikverket påbörjat en analys av en storskalig uppgradering av Inlandsbanan. Därmed kan arbetet med att styra om godsflödena till och från industrin i den norra halvan av Sverige – åtminstone i teorin – komma i gång till våren. Låt oss förklara varför detta är viktigt och varför riksdagen inte bör vänta med att ge det nödvändiga politiska stödet.

Godsflöden på järnväg är ett klimatsmart alternativ till transport på väg. Endast sjöfarten slår järnvägen när det gäller koldioxidutsläpp per ton. För varje ton som, i stället för att fraktas på väg, kan flyttas till järnväg gör samhället och miljön stora vinster. Men även industrin vinner på detta.

I dagsläget konkurrerar industrins transporter av gods med persontransporter, på både väg och järnväg. Kapaciteten är inte obegränsad och på vissa ställen har flaskhalsar uppstått. En sådan flaskhals är ostkustbanan, järnvägen längs med norrlandskusten. Störningar på denna viktiga infrastruktur är mycket skadliga för industrin.

Frågan om byggandet av järnväg för höghastighetståg mellan våra storstäder har nu under ett antal år tagit fokus ifrån ett antal andra viktiga infrastrukturprojekt. Med en prislapp på över 230 miljarder är byggandet av höghastighetståg förmodligen den högst hängande frukten i vårt land. Mycket talar för att den frukten inte kommer att plockas i närtid.

Inlandsbanans uppgradering är ett kostnadseffektivt sätt att möta behovet av störningsfria transporter till och från industrin i Sveriges norra halva. Med mycket små medel skapas därmed en godskorridor i inlandet som både är fossilfri och som blir i det närmaste okänslig för störningar. Föga förvånande visar den samhällsekonomiska analysen att detta projekt är klart lönsamt.

Enligt vår uppfattning kommer uppgraderingen av Inlandsbanan dessutom att föra med sig en ökad persontrafik på järnväg, vilket gynnar samhället som helhet. Nya resandemönster kommer att följa av att individer kan förflytta sig snabbt, enkelt och hållbart med nya tåg genom inlandet, men även persontågen på stambanan och ostkustbanan gynnas av ökad kapacitet.

Inlandsbanan, Holmen skog, Mellanskog, Norrskog, Sveaskog och Skogsindustrierna välkomnar Trafikverkets arbete med detta. Att förbättra järnvägens möjligheter att svara upp mot nya och utökade kundönskemål är angeläget. Att med relativt små medel uppnå stora miljövinster är klimatsmart. Att hitta en politisk enighet kring nödvändigheten att uppgradera denna samhällsviktiga infrastruktur borde därmed bli lätt.

Med den regeringskris vi har just nu blir det riksdagens uppgift att peka ut de lågt hängande frukterna. Upprustningen av Inlandsbanan med anslutande tvärbanor är en sådan lågt hängande frukt. Efter klimatmötet i Katowice borde det vara skördetid för bra miljöprojekt.

Peter Ekholm, vd Inlandsbanan

Sören Petersson, vd Holmen Skog

Sture Karlsson, vd Mellanskog

Olov Söderström, vd Norrskog

Per-Olof Wedin, vd Sveaskog

Karolina Boholm, skogsdirektör Skogsindustrierna

Jeanette Wäppling, kommunstyrelsens ordf. Gällivare

Robert Bernhardsson, kommunstyrelsens ordf. Jokkmokk

Britta Flinkfeldt, kommunstyrelsens ordf. Arjeplog

Sara Lundberg, kommunstyrelsens ordf. Arvidsjaur

Kjell Öjeryd, kommunstyrelsens ordf. Sorsele

Tomas Mörtsell, kommunstyrelsens ordf. Storuman

Annika Andersson, kommunstyrelsens ordf. Vilhelmina

Nicke Grahn, kommunstyrelsens ordf. Dorotea

Susanne Hansson, kommunstyrelsens ordf. Strömsund

Bosse Svensson, kommunstyrelsens ordf. Östersund

Therese Kärngård, kommunstyrelsens ordf. Berg

Anders Häggkvist, kommunstyrelsens ordf. Härjedalen

Mikael Thalin, kommunstyrelsens ordf. Orsa

Anna Hed, kommunstyrelsens ordf. Mora

Markus Evensson, kommunstyrelsens ordf. Ljusdal

Stina Munters, kommunstyrelsens ordf. Vansbro

Per Gruvberger, kommunstyrelsens ordf. Filipstad

Hans Jildesten, kommunstyrelsens ordf. Storfors

Marie Oudin, kommunstyrelsens ordf. Kristinehamn

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Riksbanken fastnar i snäva perspektiv

Det finns en likriktning i både Riksbankens och många ekonomers tänkande som kan ha en logisk förklaring men som tyvärr riskerar skadliga utfall. Det är dags att vi pratar mer om detta, skriver Martin Enlund, tidigare valutachefstrateg.

Foto:Jesper Frisk
Foto:Jesper Frisk
Foto:Julia Hoff

Efter september månads räntebesked fick riksbankschefen frågan varför Riksbanken inte kunde ha höjt räntorna tidigare. Då svarade Ingves att ”...då ska man se någonting i kristallkulan som inget annan har sett”. 

Detta är en sanning med modifikation. Det fanns faktiskt de som varnade både för hög inflation, ”grön stagflation”, galopperande matpriser och förhöjda geopolitiska risker redan under fjolåret.

Sådana individer återfinns i åtminstone två grupper: fondförvaltare och marknadsstrateger. Det är nog inte en slump att dessa grupper även i viss mån har ”skin in the game”, för att låna ett begrepp från Nassim Nicholas Taleb. Inom dessa grupper tenderas även kreativitet och utanför boxen-tänkande premieras. Tyvärr är det min erfarenhet att ekonomer ofta är ointresserade av att lyssna på dessa gruppers idéer. En märklig värdehierarki tycks råda.

Några förslag inför framtiden:

Sluta krama modeller - givet hur fel de riskerar att leda oss - och även använda andra bevekelsegrunder i våra beslut.

Fundera mer på konsekvenser av händelser snarare än på sannolikheten för händelser.

Låt fler heterodoxa perspektiv få synas och höras, kanske rentav lyssnas på. Det är dags att vidga den penningpolitiska åsiktskorridoren.

Om ovanstående är för mycket begärt, kan vi åtminstone få se en gnutta mer epistemisk ödmjukhet från berörda parter?

För dryga tio år sedan förklarade riksbankschefen att räntan kan hamna ”var som helst mellan noll och sju procent”. Den hamnade på -0,5 procent.

Och när man sedan står där med skägget i brevlådan så väljer man att skruva på en parameter i arket och låtsas om som att ingenting har hänt. Men det går faktiskt att tänka sig att man istället skulle kunna dra slutsatsen att modellerna faktiskt är otillförlitliga och att man i högre grad därför bör använda sig även av andra bevekelsegrunder vid sina beslut - till exempel sitt omdöme, eller etik och moral. Jag påminns om Friedrich Nietzsche i Sålunda talade Zarathustra:

”Men folket sade mig att det stora örat icke blott var en människa, utan en stor människa, ett geni. Men jag har aldrig trott folket när det har talat om stora människor och bibehöll min tro att det var en omvänd krympling, som hade för litet av allt och för mycket av ett enda.”

Nu vill jag förstås inte anklaga någon enskild individ för att ha särdeles stora öron, utan istället konstatera att Riksbanken ibland verkar fastna i för snäva perspektiv – man har ”för mycket av ett enda. Mellan skål och vägg i finansstockholm talas det under stundom även om en bunkermentalitet.

Världen kanske behöver ekonomie doktorer, men för många kan vara skadligt. Nyligen gick det även att läsa att Dagens industris skuggdirektion inför Riksbankens septembermöte spådde en slutpunkt för den nyligen omdöpta styrräntan någonstans mellan 2,25 procent och 2,75 procent. Samma skuggäng var dock lika eniga för ett år sedan, då var det bara en som ville höja räntan under prognoshorisonten. Och då med magra 0,25 procent.

Men kan man här inte fråga sig om det egentligen är rimligt att dessa olika individer, eller företrädare för olika analyshus, fortfarande hamnar i nästan exakt samma prognoser? Var inte mångfald en dygd? Och detta trots de senaste tre årens extrema ekonomiska svängningar? Kanske är man helt enkelt lite för bekväm i sitt prognostiserande, det är trots allt skönt att ha fel tillsammans. Då riskerar man ingenting. (Efter 17 år på banker skulle jag kunna hålla en hel föreläsning om dylika incitamentsstrukturer.)

”Man kan inte köra rally med penningpolitiken”, fick jag för en tid sedan höra på ett möte med en av Riksbankens direktionsmedlemmar. Detta blev svaret på ett förslag att Riksbanken i högre grad skulle kunna använda sig av sitt omdöme och förlita sig litet mindre på sina modeller vid sina beslut. Svaret gick inte att tolka på något annat sätt än att direktionsmedlemmen i fråga satte ett likhetstecken mellan att ”köra rally” och att använda sitt eget omdöme.

Jag håller dock fortfarande inte med, utan skulle istället påstå att vi efter september månads massiva räntehöjning kan konstatera att köra rally är just det man har gjort. Det är ett historiskt lappkast vi har bevittnat. För ett år sedan prognostiserade Riksbanken att nollräntan skulle vara med oss till hösten 2024. Nu tror man sig ha höjt styrräntan till cirka 2,5 procent redan nästa sommar.

Det jag menade vid mötet ovan var att Riksbankens tro på modeller verkade ha gått för långt. Gång efter annan försöker man reducera en komplex, icke-reducerbar verklighet till att få plats i ett Excelark. Det är inget fel med detta i sig, felet sker när man baserar sina beslut enkom på samma arks resultat.

Min tidigare kund, Erik Thedéen, blir ny riksbankschef den första januari. I hans imponerande CV kan vi utläsa att han i sin karriär även har hunnit med en bakgrund som risktagare och strateg, samma två grupper som berömdes inledningsvis. 

Jag hoppas att han inte glömt bort sina erfarenheter från den tiden. För att åter citera Nietzsche: ”man måste ännu hava kaos inom sig för att kunna föda en dansande stjärna”. Med det sagt så tycker jag mig minnas att det var just ett par Excelark jag en gång hjälpte honom med. Lycka till Erik!

Martin Enlund

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera