ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS

Samhället är i behov av investeringar

  • KRISTÅTGÄRDER. I samband med kriser som coronaviruset är många villiga att lämna en stram finanspolitik. Hade man fört en mer expansiv politik i vanliga fall och inte försakat viktiga investeringar, hade samhällets beredskap varit starkare i dag. Foto: Anders Wiklund/TT

DEBATT. Vid kriser, så som en pandemi, tenderar de flesta att förlita sig på statliga och offentliga lösningar. Den privata marknaden är inget att hålla i handen under en kris. Men det är ett systemfel att man mellan de akuta kriserna försakar viktiga investeringar, menar Daniel Suhonen och Philipp Fink.

Frågan om politikens och statens viktiga roll i ekonomin har aktualiserats på senare tid. Detta har blivit tydligt i och med oron över en kommande lågkonjunktur, behovet av en omfattande klimatomställning, välfärdens ökande finansieringsbehov och nu senast som resultat av den pandemi som utlysts av WHO och som i värsta fall riskerar att utlösa en ny global finanskris.

Det fackliga idéinstitutet Katalys släpper i samarbete med den tyska stiftelsen Friedrich-Ebert-Stiftung Nordic Countries rapporten ”Myten om det farliga budgetunderskottet”. Den är författad av den framstående tyske ekonomen och professorn Peter Bofinger, som fram till 2019 satt i 15 år satt som en av fem medlemmar i det tyska ekonomiska expertrådet German Council of Economic Experts för den tyska federala regeringen.

Det är i dag viktigare än någonsin att ompröva de senaste decenniernas finanspolitiska passivitet och för våra samhällen ofta kostsamma återhållsamhet. Förvisso har The New York Times rätt när de proklamerade häromdagen att det tycks som om ”alla blir socialister i en pandemi”. När krisen väl är framme tenderar de flesta, från höger till vänster, att förlita sig på statliga och offentliga lösningar. Den privata marknaden är inget att hålla i handen under en kris. Även Frankrikes president Emmanuel Macron har nu gått ut och starkt betonat samhällets styrande roll över marknaden.

Visst är det sunt ekonomiskt förnuft att gasa på med en mer expansiv ekonomisk politik när lågkonjunkturen är framme eller tillfälliga större kriser och utmaningar uppstår. Men det är något djupt osunt i att plånboken enbart öppnas panikartat för att främst rädda banker (2008/2009), ofrivilligt när man måste hantera en flyktingkris (2015) och troligen nu när en farlig pandemi redan är i full i gång och sprids oroväckande i samhället.

Det är ett finanspolitiskt systemfel att man mellan de akuta kriserna inte satsar ordentligt med pengar på att bygga upp mer offentligt planerade, robusta och rättvisa samhällssystem som är bättre rustade för att möta och lösa utmaningar. Dessa är kopplade till behovet av stora integrationsinsatser, en snabb och socialt rättvis klimatomställning och ett sammanhållet sjukvårdssystem med tillräckligt stora marginaler – i så väl normalläge som i en allvarlig pandemi.

Finanspolitiskt har det under åren funnits många likheter mellan Sverige och Tyskland, framför allt har man i båda länderna under långt tid fört en mycket stram finanspolitik. I den tyska debatten har Peter Bofinger varit en tidig och envis kritiker av de ortodoxa budgetregler som väglett tysk finanspolitik. Förra året fick han allt mer sällskap i den kritiken. I och med hotet från coronaviruset är nu Angela Merkel till slut beredd på att överge ”den svarta nollan” och den strama finanspolitiken.

I rapporten Myten om det farliga budgetunderskottet slår Bofinger hål på en rad myter kring statlig skuldsättning. Han visar att statlig skuldsättning inte tränger ut privat skuldsättning i en penningekonomi. Han ifrågasätter teorin om ricardianisk ekvivalens och förklarar varför stater inte behöver betala tillbaka sina skulder på samma sätt som ett privat hushåll. Slutligen synar han det godtycke som ligger bakom EU:s skuldtak på 60 procent av BNP.

De senaste två decennierna hade det farliga för Sverige och Tyskland inte varit att man fört en mer expansiv finanspolitik som hade lett till en konstant eller något högre skuldkvot. Det farliga är att envisas med att bygga samhällen och stater utan några marginaler. Det farliga är att under en lång tid försaka viktiga investeringar i infrastruktur, ny teknik, klimatomställning samt utbildning och bra villkor för viktiga yrkesgrupper som exempelvis vårdpersonal.

Om man tidigare hade lyssnat på ekonomer som Peter Bofinger hade samhällets beredskap i dag varit starkare. Det är olyckligt om det ska behövas en allvarlig kris och en pandemi för att våra politiker ska börja inse detta. Men det är bättre sent än aldrig.

Daniel Suhonen, chef på fackliga idéinstitutet Katalys

Philipp Fink, chef på Friedrich-Ebert-Stiftung Nordic Countries Office

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer