1515
Annons

Så startar våra länder om

Tre områden kan vara draglok för norsk-svenskt samarbete: bygg och anläggning, hälsa och livsvetenskap samt energi. Nu vilar ansvaret på näringslivet, regeringarna samt svenska och norska myndigheter. Norge och Sverige går stärkta ur pandemin, tillsammans, skriver Ole Erik Almlid och Björn Rosengren.

GODA SYSKON. På flera områden, bland annat energi och koldioxidlagring, kan Sverige och Norge utveckla sitt strategiska samarbete. Hastigheten på detta bör öka så fort pandemin släppt sitt grepp, anser Ole Erik Almlid och Björn Rosengren. Bilden är från Svinesundsbron.
GODA SYSKON. På flera områden, bland annat energi och koldioxidlagring, kan Sverige och Norge utveckla sitt strategiska samarbete. Hastigheten på detta bör öka så fort pandemin släppt sitt grepp, anser Ole Erik Almlid och Björn Rosengren. Bilden är från Svinesundsbron.Foto:Vidar Ruud

Förhållandet mellan Norge och Sverige är präglat av coronapandemin. Olika strategier, delvis stängda gränser, nedgång i gränshandeln och negativa konsekvenser för enskilda individer och företag har stått i sökarljuset.

Men mycket har fungerat väl. Den politiska kontakten mellan länderna har varit tätare än någonsin. Vi håller varandra informerade, utbyter kunskap och hjälper varandra. Hjulen hålls i gång. Problem löser vi under vägen. Om något, har pandemin påmint oss om hur beroende Norge och Sverige är av varandra.

Det är dags att se framåt. Tillsammans tar vi oss stärkta ur krisen.

Norge och Sverige är världsledande i grön omställning och digitalisering. Vi tar steget vidare med förnyad kraft. Vi har samma höga ambitioner, en gemensam värdegrund, solida ekonomier och hög kunskapsnivå. Våra skilda industriella strukturer och olika fördelar gör att norskt och svenskt näringsliv kompletterar varandra.

EU:s gröna giv ökar betydelsen av områden där Norge och Sverige redan står starka, förnybar energi och gröna industri- och transportlösningar finns bland dessa:

* Svenska Hybrit ska utveckla fossilfritt stål med hjälp av vätgas. Då används elektrolysanläggning från norska Nel Hydrogen.
* Stockholm Exergi ska minska svenska koldioxidutsläpp genom koldioxidinfångning (carbon capture). Koldioxid kan transporteras för lagring under havsbotten i Norge. Det vill bidra till att Norge kan lyckas med stortsatsningen att realisera en kostnadseffektiv fullskalig koldioxidhantering (CCS). Den internationella energibyrån IEA menar att denna hantering är nödvändig för att uppnå Parisavtalets mål.

Energisamarbetet mellan våra länder är väletablerat. Elcertifikatssystemet har bidragit till en snabb utbyggnad av förnybar energi. Vi är del av världens mest välfungerande och integrerade elmarknad. Det nordiska energisamarbetet är en förebild för andra, också för EU. När elbehovet ökar, måste leveranssäkerheten värderas i ett nordiskt perspektiv.

Samarbetspotentialen ökar när fler samhällssektorer ska minska sina klimatutsläpp. Norge och Sverige kan gå före med goda marknadsmekanismer, nätutbyggnad och lagringslösningar för el, digitalisering, utveckling av vindkraft till havs och vätgas, gröna transportlösningar och CCS. Vi kan öka vår handel. Tillsammans kan vi vidareutveckla lösningar som stärker vår position på en europeisk och global marknad. Vi kan ta ledningen i insatsen för att lösa klimatutmaningarna.

Nyligen presenterades rapporten ”Konsekvenser av covid-19 för norsk-svensk handel och samarbete i tre sektorer” genomförd av analysföretaget Oslo Economics. Tre starka branscher avhandlas, riktiga draglokomotiv för norsk-svenskt samarbete: bygg och anläggning, hälsa och livsvetenskap samt energi.

Pandemin har förvisso påverkat branscherna. Men det viktigaste beskedet är att dessa draglokomotiv inte tappat farten.

Rapporten är framtagen på uppdrag av Norges ambassad i Stockholm och Innovasjon Norges Sverigekontor. Den mäter temperaturen bland aktörer i var och en av dessa branscher. Insikterna stämmer väl överens med analyser som Næringslivets hovedorganisasjon (NHO) gör.

Rapporten omfattar strategiska branscher som behöver uppmärksamhet och regulatoriska åtgärder. Och det är bråttom, så vi kan stödja valda industrigrenar att utveckla samarbetet snabbare när pandemin släpper sitt grepp.

Då rapporten presenterades uttryckte Svenskt Näringsliv: Sverige och Norge måste bli den enhet som vi egentligen är, riv alla hinder! Låt oss börja med detta, också med de erfarenheter som det senaste året gett oss:

* Gå igenom återstående regulatoriska hinder för fortsatt tillväxt och stärkt samarbete över riksgränsen i strategiska sektorer.
* Kartlägga samarbetsmöjligheter som redan finns formulerade i strategier och färdplaner för grön omställning, digitalisering, forskning och innovation.
* Göra verklighet av Nordiska ministerrådets rapport från hösten 2018 om ett nordiskt ekosystem för innovation och grön tillväxt, med de operativa och byggande åtgärder som föreslås.

Ansvaret vilar på regeringar, myndigheter och näringslivsaktörer. Det är genom konkret samarbete vi kommer vidare, till glädje för våra ekonomier. Sådant samarbete är vägen mot de nordiska statsministrarnas vision om Norden som världens mest hållbara och integrerade region.

 

Ole Erik Almlid,adm. direktør/vd, Næringslivets hovedorganisasjon, Oslo
Björn Rosengren, ordförande, Norsk-svenska handelskammaren, Stockholm

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera