1515
Annons

Konsumentmakt räcker inte – så ska plastskräpet minska

DEBATT. Nedskräpningen i hav och natur har uppmärksammats stort på sistone och på onsdagen presenteras utredningen Hållbara plastmaterial.

En av de viktigaste slutsatserna från utredningen är att det går att vända trenden och skapa en hållbar plastanvändning, skriver regeringens särskilda utredare Åsa Stenmarck.

Foto:Claudio Bresciani/TT

Plastic is fantastic – så sades det på 1950-talet då plastens möjligheter kändes obegränsade. Här fanns ett material som var både billigt, slitstarkt och lätt att forma till olika produkter för olika behov.

Föga anade man då att det var precis de här egenskaperna som skulle göra att vi 65 år senare nås av nyheter som ”mer plast än fisk i haven 2050” eller ”stor mängd av plasten som vi inte vet var den tagit vägen”.

Rätt använt är plast ett fantastiskt material. Det hjälper oss att spara bränsle och energi, det bidrar till att göra produkter återanvändningsbara och ger oss möjligheter att leva det liv vi är vana vid i dag.

Trots detta kvarstår faktumet – genom vår plastanvändning har vi skapat ett miljöproblem som vi måste lösa. Den stora mängden plast som vi hittar i naturen vittnar om att vi måste bli bättre på att ta hand om den plast som vi sätter på marknaden.

Med anledning av det har jag under 2018 lett utredningen ”Hållbara plastmaterial” (M2017:60). En av de viktigaste slutsatserna från utredningen är att det går att vända trenden och skapa en hållbar plastanvändning. Men för att det ska vara möjligt måste vi öka samarbetet och kommunikationen på flera håll. Det går inte att tro att omställningen ska komma genom konsumentmakt. Det krävs styrmedel men också mod att våga gå före. Därför föreslår jag följande:

* Inrätta en nationell plastresurs

Det behövs en person som får ansvar för att nationellt driva och samordna frågan samt ta fram etappmål som kopplar till en hållbar plastanvändning under vilket olika aktörer kan skapa sina åtaganden. Satsningen kan genomföras som en fortsatt utredning eller inom delegationen för cirkulär ekonomi.

* Minska den onödiga användningen av plast

Det viktigaste vi kan göra är att våga fundera över vår konsumtion i stort och minska den onödiga användningen av plast.

Regeringen: driv på det förebyggande arbetet genom att ge statliga myndigheter en skyldighet att förebygga avfall och tydliggör att inköp och upphandling ingår i det arbetet. Minska användandet av engångsartiklar i den offentliga förvaltningen.

Offentliga aktörer: verka som föregångare när det gäller plastanvändning i stort, dels genom proaktiva avfallsförebyggande beslut, dels genom att använda offentlig upphandling av varor och tjänster som ett verktyg för att ställa om till en mer hållbar användning av plast.

Privata aktörer: se över var i den egna verksamheten förbättringar kan göras, vad det är för typ av produkter som företaget erbjuder samt hur kunderna kan påverkas till att göra mer medvetna val.

* Rätt plast på rätt plats

Välj det material som är mest resurseffektivt givet den funktion som ska åstadkommas.

Regeringen: satsa på forskning om möjligheter att byta plast mot plast samt plast mot andra material utifrån klimatperspektiv och andra miljöpåverkansfaktorer som återvinningsbarhet och nedskräpning.

Offentliga och privata aktörer: kartlägg plastströmmarna i verksamheten och tänk funktion, design och material i kombination med resurseffektivitet.

* Slut cirkeln – se till att plasten går att återvinna

För att kunna återvinna mer plast behöver den återvunna plasten bli mer konkurrenskraftig samt att spårbarheten behöver förbättras.

Regeringen: tillsätt en fördjupad utredning om ekonomiska styrmedel för att öka efterfrågan på återvunnen råvara. Stöd arbetet med att förbättra spårbarheten av kemikalier i återvunna produkter.

Offentliga aktörer: ställ krav på återvunnen råvara och återvinningsbara produkter vid upphandling.

Privata aktörer: gå före lagstiftningen vad gäller utfasning av farliga ämnen. Ställ krav på innehåll av återvunnen råvara och på återvinningsbara produkter i den egna kedjan.

* Skapa förutsättningar för förnybar plastråvara

Det är viktigt att återvinningsbarheten, i flera cykler, står i fokus för de produkter man skapar oavsett material och råvara. Termerna ”biobaserad” eller ”bionedbrytbar” som blir allt vanligare i marknadsföringen av plast missförstås lätt av konsumenter.

Regeringen: stöd företagens arbete för en acceptans för massbalansberäkning för biobaserad och återvunnen råvara likt det system vi har i handeln med el. På så sätt kan man underlätta en omställning till andra råvaror för systemet i stort utan att detaljstyra.

Offentliga och privata aktörer: samverka för att hitta optimala avvägningar mellan materialval och råvarukällor.

Ett system kan inte ses som hållbart och cirkulärt om det läcker resurser ur det. Minst 300 miljoner ton plast produceras i världen varje år. Totalt används 8 procent av världens olja till plasttillverkning. Stora värden går förlorade ur systemet i dagsläget. En del av förslagen som lyfts fram i utredningen ”Det går om vi vill - Förslag till en hållbar plastanvändning (SOU 2018:84)” ligger nära till hands att agera på.

Om vi alla försöker tänka på plasten som ett material lika dyrbart som guld skulle en del av omställningen kanske kännas lättare. För vem vill att guld ska försvinna ut i världshaven, tappa i värde vid återvinning eller helt enkelt bara slösas bort?

 

Åsa Stenmarck, regeringens särskilda utredare och avfallsexpert på IVL Svenska Miljöinstitutet

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera