Annons

Så kan riksdagen stifta lag helt på egen hand

DEBATT. Riksdagen kan stifta lagar helt på egen hand. Det är ovanligt och kräver resurser men i dagens rörliga politiska landskap skulle det vara en välkommen sakpolitisk injektion, menar Sten Tolgfors, tidigare minister (M).

KLUBBAT OCH KLART. Politik är mer än att peka på samhällsproblem, det är att fatta eller förbereda sig för att fatta beslut som löser dem, skriver Sten Tolgfors.
KLUBBAT OCH KLART. Politik är mer än att peka på samhällsproblem, det är att fatta eller förbereda sig för att fatta beslut som löser dem, skriver Sten Tolgfors.Foto:FREDRIK SANDBERG / TT

Tonen i den politiska debatten är hård och det politiska spelet tar ett betydande utrymme. Diskussioner om misstroendeomröstningar och om vilka partier som vill, inte vill eller inte ska få vara med i politiska förhandlingar är återkommande. 

Den negativa parlamentarismens princip är att en regering inte kan ha en riksdagsmajoritet emot sig. 

Men ingen regering vill heller se en majoritet för en annan politik formas i riksdagen.  

All makt utgår från folket. Riksdagen äger landets lagar. Varje riksdagsledamot kan betraktas som personligen ansvarig för de lagar vi har. Det finns i princip inga lagar hon eller han inte kan ändra förutsatt att det går att finna 174 andra ledamöter som stöder förslaget. 

Normalt föreslås lagar av regeringen, som baserar dessa på utredningsförslag som remitterats. Lagförslaget utformas efter hörande av Lagrådet och framläggs för riksdagen i proposition. Dessa förslag bereds i utskott och framläggs för kammarens omröstning. 

Men riksdagens ledamöter kan också själva, utan föregående proposition, utforma och föreslå lagförslag, för sedvanlig beredning i utskott och riksdagsbeslut. I Regeringsformen (4 kap 4 §) står att ”Regeringen och varje riksdagsledamot får” … ”väcka förslag i fråga om allt som kan komma under riksdagens prövning”. Till stöd för dessa förslag kan riksdagens ledamöter också använda utredningar som remitterats i vanlig ordning, men som en sittande eller tidigare regering av politiska skäl valt att inte gå vidare med, eller avvaktat med att föreslå.

Paradoxalt nog är dock landets lagstiftande församling, riksdagen, inte van vid eller kanske inriktad på att på riksdagsledamöters förslag stifta lag, i meningen hjälpa ledamöterna att lagtekniskt korrekt utforma lagförslag. Det påverkar balansen mellan riksdagen och varje regering och det har i praktiken inneburit att regeringen ensam föreslår lagförslag.

När en riksdagsmajoritet formas sker det därför ofta genom tillkännagivanden, där riksdagen berättar vad den tycker för regeringen. Dessa tillkännagivanden måste regeringen hantera och redovisa, men följer inte alltid. Riksdagen kan dock ställa regeringen till ansvar för hur tillkännagivanden tas om hand. 

Denna ordning med en tyckande riksdag kan möjligen verka otydlig för väljarna: ”Ni sa ju att en majoritet ville ändra lagen – men den förblev ju densamma?”

Om majoriteter uttrycks enbart genom tillkännagivanden sänker det kravet på politisk precision hos varje opposition. Det går lättare att samskriva sig därför att skrivningen inte har någon direkt verkan.

Men riksdagen kan alltså också stifta skarp lag på ledamöters förslag. Riksdagens ledamöter kan och har i några enstaka fall under enkammarriksdagen arbetat fram lagförslag, berett dem i utskott och beslutat om skarpa lagändringar, med eller mot den då sittande regeringens vilja. 

Ett sådant agerande ställer höga krav på partierna i opposition. Det räcker inte med att uttrycka åsikter om saker, den politiska viljan måste översättas i konkreta och korrekta lagförslag. Därmed måste hållbara majoriteter för en förändring förhandlas fram. Det är inte nog att gemensamt vara emot rådande ordning - man måste veta exakt vad man gemensamt är för och hur det skall åstadkommas. Politik är därmed mer än att peka på samhällsproblem, det är att fatta eller förbereda sig för att fatta beslut som löser dem. Riksdagen får därmed förhålla sig till konkreta reformförslag.

Riksdagsarbetet är i mångt och mycket framväxt i en tid med fem partier och två politiska block, där den reella majoriteten ofta var tydlig. Idag är det åtta partier, tre politiska block och varaktigt oklara majoriteter. Man kan därför förutse att fler frågor kommer att behöva lösas i riksdagen och färre kan över tid komma att förhandlas klart på regeringsnivå.

När vi 2006 formade majoritet (alliansen och MP) och ändrade Skollagen så att etableringsfrihet för fristående förskolor som uppfyllde kvalitetskraven infördes och fristående gymnasieskolor gavs möjlighet att erbjuda elever det Individuella Programmet (det senare förslaget röstade också socialdemokraterna för) fick vi, berörda ledamöter, arbeta fram lagförslagen själva. Utskottet var inte inriktat på att kunna stödja i detta. 

I Utbildningsutskottet genomfördes utfrågningar med berörda aktörer och lagförslagen remitterades till Lagrådet. Synpunkterna därifrån inarbetades i den reservation som sedan vann riksdagens stöd. Arbetet med lagförslagen och reservationstexterna utfördes så att beredningskraven och vikten av motiv tillgodosågs. Vi utgick från Skollagskommitténs arbete och remissinstansernas synpunkter.  

Det är alltså fullt möjligt för riksdagen att lagstifta på förslag av ledamöter, men det är tekniskt krävande. Arbetet hade stärkts av om Riksdagen då hade haft ett Lagstiftningskansli med juridisk expertis, inriktat på att stödja utskott, partier och enskilda ledamöter att formulera lagförslag och hantera lagstiftningsarbete kvalitativt och korrekt. Det är förmodligen en relevant aspekt också i dag.

Politiken skulle med detta göras konkretare, kraven på partierna skärpas och förhoppningsvis skulle debatten mer fokusera sakinnehåll och konkreta förändringsförslag. För varje regering kan lagstiftning som inte initieras av den själv såklart uppfattas som ett politiskt hot. Men samtidigt skulle löften om förändringar från varje opposition begränsas om de inte går att konkretisera. När allmänheten vet att riksdagens ledamöter är beredda att med kapabelt stöd lagstifta om förändring, så kommer kraven på att göra skillnad också att riktas mot partierna. Det normala förblir lagstiftning efter proposition, men riksdagen äger beslut om landets lagar.

Den formella möjligheten till lagstiftning på riksdagsledamöters förslag finns sedan länge och har också använts. Det kan ses som en väg att stärka riksdagens och sakfrågornas ställning.

Sten Tolgfors, tidigare statsråd (M) och riksdagsledamot


Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?