1515
Annons

Så kan riksdagen stifta lag helt på egen hand

DEBATT. Riksdagen kan stifta lagar helt på egen hand. Det är ovanligt och kräver resurser men i dagens rörliga politiska landskap skulle det vara en välkommen sakpolitisk injektion, menar Sten Tolgfors, tidigare minister (M).

Tonen i den politiska debatten är hård och det politiska spelet tar ett betydande utrymme. Diskussioner om misstroendeomröstningar och om vilka partier som vill, inte vill eller inte ska få vara med i politiska förhandlingar är återkommande. 

Den negativa parlamentarismens princip är att en regering inte kan ha en riksdagsmajoritet emot sig. 

Men ingen regering vill heller se en majoritet för en annan politik formas i riksdagen.  

All makt utgår från folket. Riksdagen äger landets lagar. Varje riksdagsledamot kan betraktas som personligen ansvarig för de lagar vi har. Det finns i princip inga lagar hon eller han inte kan ändra förutsatt att det går att finna 174 andra ledamöter som stöder förslaget. 

Normalt föreslås lagar av regeringen, som baserar dessa på utredningsförslag som remitterats. Lagförslaget utformas efter hörande av Lagrådet och framläggs för riksdagen i proposition. Dessa förslag bereds i utskott och framläggs för kammarens omröstning. 

Men riksdagens ledamöter kan också själva, utan föregående proposition, utforma och föreslå lagförslag, för sedvanlig beredning i utskott och riksdagsbeslut. I Regeringsformen (4 kap 4 §) står att ”Regeringen och varje riksdagsledamot får” … ”väcka förslag i fråga om allt som kan komma under riksdagens prövning”. Till stöd för dessa förslag kan riksdagens ledamöter också använda utredningar som remitterats i vanlig ordning, men som en sittande eller tidigare regering av politiska skäl valt att inte gå vidare med, eller avvaktat med att föreslå.

Paradoxalt nog är dock landets lagstiftande församling, riksdagen, inte van vid eller kanske inriktad på att på riksdagsledamöters förslag stifta lag, i meningen hjälpa ledamöterna att lagtekniskt korrekt utforma lagförslag. Det påverkar balansen mellan riksdagen och varje regering och det har i praktiken inneburit att regeringen ensam föreslår lagförslag.

När en riksdagsmajoritet formas sker det därför ofta genom tillkännagivanden, där riksdagen berättar vad den tycker för regeringen. Dessa tillkännagivanden måste regeringen hantera och redovisa, men följer inte alltid. Riksdagen kan dock ställa regeringen till ansvar för hur tillkännagivanden tas om hand. 

Denna ordning med en tyckande riksdag kan möjligen verka otydlig för väljarna: ”Ni sa ju att en majoritet ville ändra lagen – men den förblev ju densamma?”

Om majoriteter uttrycks enbart genom tillkännagivanden sänker det kravet på politisk precision hos varje opposition. Det går lättare att samskriva sig därför att skrivningen inte har någon direkt verkan.

Men riksdagen kan alltså också stifta skarp lag på ledamöters förslag. Riksdagens ledamöter kan och har i några enstaka fall under enkammarriksdagen arbetat fram lagförslag, berett dem i utskott och beslutat om skarpa lagändringar, med eller mot den då sittande regeringens vilja. 

Ett sådant agerande ställer höga krav på partierna i opposition. Det räcker inte med att uttrycka åsikter om saker, den politiska viljan måste översättas i konkreta och korrekta lagförslag. Därmed måste hållbara majoriteter för en förändring förhandlas fram. Det är inte nog att gemensamt vara emot rådande ordning - man måste veta exakt vad man gemensamt är för och hur det skall åstadkommas. Politik är därmed mer än att peka på samhällsproblem, det är att fatta eller förbereda sig för att fatta beslut som löser dem. Riksdagen får därmed förhålla sig till konkreta reformförslag.

Riksdagsarbetet är i mångt och mycket framväxt i en tid med fem partier och två politiska block, där den reella majoriteten ofta var tydlig. Idag är det åtta partier, tre politiska block och varaktigt oklara majoriteter. Man kan därför förutse att fler frågor kommer att behöva lösas i riksdagen och färre kan över tid komma att förhandlas klart på regeringsnivå.

När vi 2006 formade majoritet (alliansen och MP) och ändrade Skollagen så att etableringsfrihet för fristående förskolor som uppfyllde kvalitetskraven infördes och fristående gymnasieskolor gavs möjlighet att erbjuda elever det Individuella Programmet (det senare förslaget röstade också socialdemokraterna för) fick vi, berörda ledamöter, arbeta fram lagförslagen själva. Utskottet var inte inriktat på att kunna stödja i detta. 

I Utbildningsutskottet genomfördes utfrågningar med berörda aktörer och lagförslagen remitterades till Lagrådet. Synpunkterna därifrån inarbetades i den reservation som sedan vann riksdagens stöd. Arbetet med lagförslagen och reservationstexterna utfördes så att beredningskraven och vikten av motiv tillgodosågs. Vi utgick från Skollagskommitténs arbete och remissinstansernas synpunkter.  

Det är alltså fullt möjligt för riksdagen att lagstifta på förslag av ledamöter, men det är tekniskt krävande. Arbetet hade stärkts av om Riksdagen då hade haft ett Lagstiftningskansli med juridisk expertis, inriktat på att stödja utskott, partier och enskilda ledamöter att formulera lagförslag och hantera lagstiftningsarbete kvalitativt och korrekt. Det är förmodligen en relevant aspekt också i dag.

Politiken skulle med detta göras konkretare, kraven på partierna skärpas och förhoppningsvis skulle debatten mer fokusera sakinnehåll och konkreta förändringsförslag. För varje regering kan lagstiftning som inte initieras av den själv såklart uppfattas som ett politiskt hot. Men samtidigt skulle löften om förändringar från varje opposition begränsas om de inte går att konkretisera. När allmänheten vet att riksdagens ledamöter är beredda att med kapabelt stöd lagstifta om förändring, så kommer kraven på att göra skillnad också att riktas mot partierna. Det normala förblir lagstiftning efter proposition, men riksdagen äger beslut om landets lagar.

Den formella möjligheten till lagstiftning på riksdagsledamöters förslag finns sedan länge och har också använts. Det kan ses som en väg att stärka riksdagens och sakfrågornas ställning.

Sten Tolgfors, tidigare statsråd (M) och riksdagsledamot

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Hyrorna i Stockholm behöver höjas med 9,5 procent

Onsdag 28 september 2022 startar den största samlade hyresförhandlingen i Sverige, ramavtalsförhandlingen för Stockholm. Hyrorna måste höjas rejält - i Stockholm handlar det om en höjning med 9,5 procent från den 1 januari 2023, skriver företrädare för Fastighetsägarna Stockholm. 

I dag inleds Sveriges största samlade hyresförhandling om ett ramavtal för nästa års bostadshyror i Stockholm. Förhandlingen berör direkt nästan 100 000 hushåll i huvudstaden, men i förläningen handlar det om hyresnivåerna i hela Stockholmsregionen. För första gången ska dessa förhandlingar utgå från en modell som bostadsmarknadens parter tagit fram tillsammans. Det är en modell som gör att hyresgästerna inte drabbas fullt lika hårt som många andra hushåll, eftersom hyresvärdarna själva får bära stora delar av kostnadsökningarna. Trots det behöver hyrorna behöva höjas mer än vad vi vant oss vid. I Stockholm handlar det om en höjning med 9,5 procent från den 1 januari 2023. 

Den ekonomiska verkligheten har förändrats snabbt, radikalt och brutalt. Stigande räntor, hög inflation och ett krig i vår del av världen innebär att kostnaderna ökar för alla, både företag och hushåll. Det finns tyvärr heller ingenting som pekar på att de stigande priserna i samhället är ett snabbt övergående problem. Konsumentpriserna är i dagsläget nio procent högre än för ett år sedan. För bygg- och producentpriser handlar det om ökningar med 15 till 25 procent. Det väsentligt höjda ränteläget innebär i praktiken att många fastighetsägare behöver hantera tresiffriga ränteuppgångar.  

I denna nya verklighet inleds nu förhandlingarna om nästa års justering av hyrorna i landets lägenheter. Vi har stor respekt för de förhandlingar som stundar och är mycket tacksamma att bostadsmarknadens parter – Hyresgästföreningen, Sveriges Allmännytta och Fastighetsägarna – enats om en ny, kostnadsbaserad modell där vi har en samsyn om vilka faktorer som ska vara styrande. Samsynen kring grunderna är en styrka, även om modellen nu sjösätts under utmanande omständigheter.   

Om modellen bara hade tagit hänsyn till årets kostnadsutveckling, skulle hyrorna behöva höjas med upp mot 25 procent. Det kommer dock inte att ske, vilket modellen är en garanti för. Det beror på att hyresjusteringen ska bygga på ett snitt av utvecklingen i år och under de närmast föregående åren. För Stockholms del pekar modellen på att hyreshöjningen därför bör kunna stanna på cirka 9,5 procent under 2023. Detta trots att kostnadsökningen för hyresvärdarna är väsentligt högre och handlar om bland annat stigande fjärrvärmepriser, förvaltningskostnader och taxor för vatten- och avlopp. 

9,5 procent är samtidigt en stor höjning jämfört med det vi har vant oss vid. Hyresgästkollektivet är dock skyddat mot många av de kostnader som drabbar den som äger sitt boende. Räntekostnaden för ett bostadslån på tre miljoner kronor, med en räntebindningstid på tre månader, har under året ökat med cirka 2 000 kronor per månad efter ränteavdrag. Om Riksbankens prognos slår in, kommer ökningen om ett halvår att handla om drygt 5 000 kronor per månad. Lägg till de mycket kraftigt ökade kostnaderna för el- och värme så handlar ökningen för många hushåll om minst det dubbla. Utöver detta kan många bostadsrättsföreningar behöva justera sina avgifter för att hantera föreningens gemensamma lån. 

Tack vare den nya hyresförhandlingsmodellen kommer hyresgäster att skyddas mot många av de kostnadsökningar som med full kraft slår mot alla som äger sitt boende. För en normal hyreslägenhet om tre rum och kök motsvarar den föreslagna justeringen av hyran ungefär 700 kronor mer i månaden. Skillnaden mellan dessa 700 kronor och de faktiska kostnaderna kommer hyresvärden att få stå för. Det blir en rejäl ekonomisk utmaning för många hyresvärdar, av vilka majoriteten utgörs av mindre företag med små marginaler. Företag vars enda intäkt är hyran.  

Trots de ekonomiska utmaningarna, avser vi hedra den överenskommelse som träffats mellan bostadsmarknadens parter. Gör vi så, bedömer vi att förutsättningarna för hyresrättens långsiktiga utveckling kommer att stärkas. Om den nya modellen faller, gäller det omvända. Då kommer möjligheten att bygga nya hyresrätter och underhålla befintliga lägenheter att försvåras avsevärt. Tillsammans med Hyresgästföreningen har vi därmed ett stort ansvar att axla i de kommande hyresförhandlingarna.

Oskar Öholm, Vd, Fastighetsägarna Stockholm

Nathalie Brard, förhandlingschef, Fastighetsägarna Stockholm

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera