Annons

Så in i Norden nationalistiska

DEBATT. Sverige och de övriga nordiska länderna har valt olika vägar i kampen mot corona. Historien och 1940-talet spelar en tydlig roll. Men en sak har alla länderna gemensamt: de spelar högt på sina nationalismer, skriver Bengt Lindroth, tidigare Nordenkorrespondent.

KORSTECKEN. De olika typerna av nationalism har bara blivit mer typiska under hotet från covid-19. Varken EU eller det nordiska samarbetet har varit till någon hjälp.
KORSTECKEN. De olika typerna av nationalism har bara blivit mer typiska under hotet från covid-19. Varken EU eller det nordiska samarbetet har varit till någon hjälp.Foto:HENRIK MONTGOMERY

”Et Flag er smukkest i Modvind”, skrev författaren Poul Sørensen efter att tyskarna 1940 ockuperade Danmark för fem år framåt. Raden ingick i en berömd samling kampdikter med titeln April i Danmark som förbjöds av censuren men cirkulerade underjordiskt istället. Och den kommer för mig när jag under coronakrisen blickar ut över Norden, mitt gamla journalistiska bevakningsområde. Den här våren handlar det åter om nationell samling. Här pågår rent av en försiktig tävlan om vilken flagga som fladdrar vackrast i motvinden. 

Det är vad som först sticker i ögonen. Medan regeringarna i Danmark, Norge och Finland på sina presskonferenser inte gjort några särskilda arrangemang – lokalerna ser ut precis som vanligt, utan flaggor – så framträder Stefan Löfven och hans ministrar seden i mars mot bakgrund av en rad blågula fanor. Fast de hänger väldigt slaka. Efter kritik från flera håll har de blandats med EU:s stjärnbanér.

För Sverige erbjöd pandemin ett överraskande tillfälle för den politiska makten att försöka mobilisera eller rekonstruera det slags nationalkänslor som förfallit ända sedan 1940-talet. Kanske i hopp om att sno medvinden från Sverigedemokraterna, vilket i någon liten mån ser ut att lyckas enligt opinionsmätningarna.  

Våra nordiska grannar är däremot sedan krig och tyskockupationer vaccinerade med smärre doser nationalism och patriotism. Deras regeringar behöver inte ställa upp flaggor inför tv-kamerorna för att medborgarna ska begripa allvaret. Från föräldrar och mor- och farföräldrar har de familjära och kollektiva minnen att falla tillbaka på, ständigt åberopade i filmer, romaner, tv-serier, dokumentärer och sånger. 

De olika typerna av nationalism har bara blivit mer typiska under hotet från covid-19. Vare sig EU eller det nordiska samarbetet har varit till någon hjälp. Öresundsbron stängdes. Gränsen längs Torne älv och Svinesundsbron likaså. Precis som under krigsåren står var och en sig själv närmast, samtidigt som det klagas över att vi inte varit bättre på att hålla ihop. ”Coronapandemin blottlägger många saker, och en är hur lite danska rikspolitiker bryr sig om Öresundsregionen”, suckade nyligen Sydsvenskans Danmarksbevakare Karin Zillén.

Statsminister Mette Frederiksen i Köpenhamn var snabbast av kollegorna – tätt följd av Erna Solberg i Oslo – med att i början av mars utlysa vad många kallade ett ”Undtagelsestilstand”. En lockdown. Weekendavisens chefredaktör Martin Krasnik drog paralleller med 28 augusti 1943. Den dagen krävde den tyska ockupationsmakten en rad skärpningar av den danska regeringen: judelagar, mötes- och nattligt utegångsförbud, stängning av restauranger och mycket annat. Men regeringen satte sig emot. ”Historien om de händelserna under kriget kördes som en svartvit film bakom statsministern då hon införde de facto-undantsgstillståndet”, skrev Krasnik. 

Oavsett vilken roll historien må ha spelat för socialdemokraten Mette Frederiksen så har hon minsann framträtt som en beslutspotent chef. Hennes popularitet har fördubblats – uppåt 80 procent tycker hon gör ett bra jobb – och oppositionen i Folketinget blir alltmer irriterad över vad den ser som Frederiksens egenmäktighet. Hon skjuter hälsomyndigheterna i bakgrunden och är för snål med att inviga andra i sina förehavanden. Populisterna i Dansk Folkeparti mår tjyvens med usla opinionssiffror. I Folketinget försöker de få liv i sin favoritfråga och kräver att regeringen uppmanar polisen att hålla bättre koll på antalet deltagare vid muslimernas bönemöten. Och säkert var gästerna vid den kontroversiella unga poeten Yahya Hassans begravning i Århus långt fler än vad coronareglerna tillåter. Men få danskar tycks bry sig om sådant i dag.  

Ett liknande mönster i Norge. Kanske tog Erna Solbergs borgerliga regering i för mycket med den långtgående krisfullmakt som begärdes av Stortinget i mars. Det blev bakläxa. Men det har inte hindrat att hon och hennes Høyre blivit allt mer uppskattade. Och på klassiskt vis har Norge fått ännu en diskussion om hur många av de fonderade tiotusentals oljemiljarderna man törs plocka till det löpande, nu för att få fart på fastlandsekonomin när landet öppnas. Fremskrittspartiet – som hoppade av regeringen just före coronan – vill bland annat använda pengarna för att sänka bensinskatter, parkeringsavgifter och vägtullar. Det hjälper inte, väljarna sviker dem ändå. 

Finland vann världens uppmärksamhet i höstas när unga socialdemokratiska statsministern Sanna Marin tillträdde. På hemmaplan har hon det här året vunnit än mer respekt för sitt säkra uppträdande, inte minst när ofta talträngde presidenten Sauli Niinistö ville blanda sig i coronans hantering men avvisades. Både krislagar och krislager med skyddsutrustning låg färdiga sedan årtionden tillbaka. Militären hjälpte till att bevaka gränserna när Helsingfors och det omgivande landskapet Nyland isolerades.

Igen visar det sig hur förankrat Finland är i sin dramatiska 1900-talshistoria. I två månader förde Helsingin Sanomats medarbetare Saska Saarikoski dagbok under rubriken ”Poikkeustila” (Undantagstillståndet), till dess det nu börjar luckras upp. Hans associationer löpte ibland bakåt till vinterkrigsandan och de ryska flygbombningarna av Helsingfors. Tidningen har startat en artikelserie på temat ”Tidsresan”: här erinras smått nostalgiskt om tidigare ekonomiska kriser och epidemier, bland annat det stora utbrottet 1951 av mul- och klövsjuka som ansågs importerad från Sverige.        

Gemensamt för våra nordiska grannar är deras raska och så självklart resoluta politiska insatser för att handskas med pandemin, var och en utifrån de förutsättningar historiens erfarenheter gett dem. Något som gynnat statsministrarna och lämnat framför allt de annars så högljudda populisterna på efterkälken. 

Det är Sverige som är avvikaren. Med att låta förvaltningstjänstemän snarare än politiker ta ledningen. Med den strategi allt fler kallar för ”folkhälsonationalism”, vilket klingar ungefär likadant som ”folkhemsnationalism” och leder tanken till en ny vår för den älskade idén om en svensk modell som slår världen med förundran. Den svenska särarten: ”In Sweden you know we have a system…”. 

Så vilken av de fyra korsflaggorna vajar stoltast i motvinden? Döm själva. Svaret beror förstås på var man valt att ställa sig och från vilket håll vinden blåser. Eller så väntar vi tills ovädret dragit förbi. Möjligen dinglar de då alla lika trötta och slaka.

Bengt Lindroth

Utkommer i höst med ”Vi som inte var med i kriget”. Förra boken hette ”Väljarnas hämnd - om populism och nationalism i Norden” (2016). Tidigare Nordenkorrespondent för Sveriges Radio.


Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?