1515
Annons

Så in i Norden nationalistiska

DEBATT. Sverige och de övriga nordiska länderna har valt olika vägar i kampen mot corona. Historien och 1940-talet spelar en tydlig roll. Men en sak har alla länderna gemensamt: de spelar högt på sina nationalismer, skriver Bengt Lindroth, tidigare Nordenkorrespondent.

KORSTECKEN. De olika typerna av nationalism har bara blivit mer typiska under hotet från covid-19. Varken EU eller det nordiska samarbetet har varit till någon hjälp.
KORSTECKEN. De olika typerna av nationalism har bara blivit mer typiska under hotet från covid-19. Varken EU eller det nordiska samarbetet har varit till någon hjälp.Foto:HENRIK MONTGOMERY

”Et Flag er smukkest i Modvind”, skrev författaren Poul Sørensen efter att tyskarna 1940 ockuperade Danmark för fem år framåt. Raden ingick i en berömd samling kampdikter med titeln April i Danmark som förbjöds av censuren men cirkulerade underjordiskt istället. Och den kommer för mig när jag under coronakrisen blickar ut över Norden, mitt gamla journalistiska bevakningsområde. Den här våren handlar det åter om nationell samling. Här pågår rent av en försiktig tävlan om vilken flagga som fladdrar vackrast i motvinden. 

Det är vad som först sticker i ögonen. Medan regeringarna i Danmark, Norge och Finland på sina presskonferenser inte gjort några särskilda arrangemang – lokalerna ser ut precis som vanligt, utan flaggor – så framträder Stefan Löfven och hans ministrar seden i mars mot bakgrund av en rad blågula fanor. Fast de hänger väldigt slaka. Efter kritik från flera håll har de blandats med EU:s stjärnbanér.

För Sverige erbjöd pandemin ett överraskande tillfälle för den politiska makten att försöka mobilisera eller rekonstruera det slags nationalkänslor som förfallit ända sedan 1940-talet. Kanske i hopp om att sno medvinden från Sverigedemokraterna, vilket i någon liten mån ser ut att lyckas enligt opinionsmätningarna.  

Våra nordiska grannar är däremot sedan krig och tyskockupationer vaccinerade med smärre doser nationalism och patriotism. Deras regeringar behöver inte ställa upp flaggor inför tv-kamerorna för att medborgarna ska begripa allvaret. Från föräldrar och mor- och farföräldrar har de familjära och kollektiva minnen att falla tillbaka på, ständigt åberopade i filmer, romaner, tv-serier, dokumentärer och sånger. 

De olika typerna av nationalism har bara blivit mer typiska under hotet från covid-19. Vare sig EU eller det nordiska samarbetet har varit till någon hjälp. Öresundsbron stängdes. Gränsen längs Torne älv och Svinesundsbron likaså. Precis som under krigsåren står var och en sig själv närmast, samtidigt som det klagas över att vi inte varit bättre på att hålla ihop. ”Coronapandemin blottlägger många saker, och en är hur lite danska rikspolitiker bryr sig om Öresundsregionen”, suckade nyligen Sydsvenskans Danmarksbevakare Karin Zillén.

Statsminister Mette Frederiksen i Köpenhamn var snabbast av kollegorna – tätt följd av Erna Solberg i Oslo – med att i början av mars utlysa vad många kallade ett ”Undtagelsestilstand”. En lockdown. Weekendavisens chefredaktör Martin Krasnik drog paralleller med 28 augusti 1943. Den dagen krävde den tyska ockupationsmakten en rad skärpningar av den danska regeringen: judelagar, mötes- och nattligt utegångsförbud, stängning av restauranger och mycket annat. Men regeringen satte sig emot. ”Historien om de händelserna under kriget kördes som en svartvit film bakom statsministern då hon införde de facto-undantsgstillståndet”, skrev Krasnik. 

Oavsett vilken roll historien må ha spelat för socialdemokraten Mette Frederiksen så har hon minsann framträtt som en beslutspotent chef. Hennes popularitet har fördubblats – uppåt 80 procent tycker hon gör ett bra jobb – och oppositionen i Folketinget blir alltmer irriterad över vad den ser som Frederiksens egenmäktighet. Hon skjuter hälsomyndigheterna i bakgrunden och är för snål med att inviga andra i sina förehavanden. Populisterna i Dansk Folkeparti mår tjyvens med usla opinionssiffror. I Folketinget försöker de få liv i sin favoritfråga och kräver att regeringen uppmanar polisen att hålla bättre koll på antalet deltagare vid muslimernas bönemöten. Och säkert var gästerna vid den kontroversiella unga poeten Yahya Hassans begravning i Århus långt fler än vad coronareglerna tillåter. Men få danskar tycks bry sig om sådant i dag.  

Ett liknande mönster i Norge. Kanske tog Erna Solbergs borgerliga regering i för mycket med den långtgående krisfullmakt som begärdes av Stortinget i mars. Det blev bakläxa. Men det har inte hindrat att hon och hennes Høyre blivit allt mer uppskattade. Och på klassiskt vis har Norge fått ännu en diskussion om hur många av de fonderade tiotusentals oljemiljarderna man törs plocka till det löpande, nu för att få fart på fastlandsekonomin när landet öppnas. Fremskrittspartiet – som hoppade av regeringen just före coronan – vill bland annat använda pengarna för att sänka bensinskatter, parkeringsavgifter och vägtullar. Det hjälper inte, väljarna sviker dem ändå. 

Finland vann världens uppmärksamhet i höstas när unga socialdemokratiska statsministern Sanna Marin tillträdde. På hemmaplan har hon det här året vunnit än mer respekt för sitt säkra uppträdande, inte minst när ofta talträngde presidenten Sauli Niinistö ville blanda sig i coronans hantering men avvisades. Både krislagar och krislager med skyddsutrustning låg färdiga sedan årtionden tillbaka. Militären hjälpte till att bevaka gränserna när Helsingfors och det omgivande landskapet Nyland isolerades.

Igen visar det sig hur förankrat Finland är i sin dramatiska 1900-talshistoria. I två månader förde Helsingin Sanomats medarbetare Saska Saarikoski dagbok under rubriken ”Poikkeustila” (Undantagstillståndet), till dess det nu börjar luckras upp. Hans associationer löpte ibland bakåt till vinterkrigsandan och de ryska flygbombningarna av Helsingfors. Tidningen har startat en artikelserie på temat ”Tidsresan”: här erinras smått nostalgiskt om tidigare ekonomiska kriser och epidemier, bland annat det stora utbrottet 1951 av mul- och klövsjuka som ansågs importerad från Sverige.        

Gemensamt för våra nordiska grannar är deras raska och så självklart resoluta politiska insatser för att handskas med pandemin, var och en utifrån de förutsättningar historiens erfarenheter gett dem. Något som gynnat statsministrarna och lämnat framför allt de annars så högljudda populisterna på efterkälken. 

Det är Sverige som är avvikaren. Med att låta förvaltningstjänstemän snarare än politiker ta ledningen. Med den strategi allt fler kallar för ”folkhälsonationalism”, vilket klingar ungefär likadant som ”folkhemsnationalism” och leder tanken till en ny vår för den älskade idén om en svensk modell som slår världen med förundran. Den svenska särarten: ”In Sweden you know we have a system…”. 

Så vilken av de fyra korsflaggorna vajar stoltast i motvinden? Döm själva. Svaret beror förstås på var man valt att ställa sig och från vilket håll vinden blåser. Eller så väntar vi tills ovädret dragit förbi. Möjligen dinglar de då alla lika trötta och slaka.

Bengt Lindroth

Utkommer i höst med ”Vi som inte var med i kriget”. Förra boken hette ”Väljarnas hämnd - om populism och nationalism i Norden” (2016). Tidigare Nordenkorrespondent för Sveriges Radio.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera