1515
Annons

Så blev narcissisten slutligen en förlorare

DEBATT. Donald Trump har varit en president som har drivit mer och mer mot det extrema. Nu har han övergivits av de medieintressen som tidigare satsat på honom. Det betyder att Donald Trumps framtida politiska roll sannolikt blir begränsad, skriver USA-experten Janerik Larsson.

KAMPEN ÄR ÖVER. Donald Trump i samband med sitt ödesdigra tal i Washington på onsdagen. Men nu är presidenttiden över för den destruktive narcissisten.
KAMPEN ÄR ÖVER. Donald Trump i samband med sitt ödesdigra tal i Washington på onsdagen. Men nu är presidenttiden över för den destruktive narcissisten.Foto:Jacquelyn Martin

När John F Harris, som grundade det amerikanska nyhetsorganet Politico, i mars 2019 kommenterade president Donald Trumps och andra amerikanska presidenters relation till massmedierna citerade han en kollega som bevakat Trump ända sedan dennes tid som affärsman i New York:

”It’s not that his bark is worse than his bite. He doesn’t really want to bite at all. He wants to be petted.”

Alltså: Trumps gormande är inte värre än hans attacker. Han vill egentligen inte alls bitas. Han vill helst få beröm.

Harris berättar i detalj hur Trump älskar att tala med journalister men ämnet ska vara Trump. Han nämner att en journalist som Maggie Haberman på New York Times, som skrivit om Trump i många år, har lätt att få kontakt med Trump. Han är mer tillgänglig för journalister än någon av sina företrädare. Trump ringde gärna journalister även om de skrivit kritiskt om hans politik.

Han är narcissisten som söker bekräftelse inte bara från jasägare på Fox News som Sean Hannity utan också från journalister som bevakar honom kritiskt.

Det är en bild som förklarar mycket av hur Trump varit och är.

Hans destruktivitet har blivit allt mer extrem under åren som president och det finns egentligen inget förlåtande i den formulering som Harris citerar.

Men det är en beskrivning som ändå förklarar hur en extrem narcissist fungerar.

Han slår hårt mot allt som sårar hans ömtåliga personlighet – medierna är ”fake news” – och han förmår inte på förhand inse konsekvenserna av sitt handlande.

Efter valdagen i november har han blivit allt mer destruktiv och hysterisk och agitationen mot påstått valfusk ledde till att han manade mobben mot Capitol Hill. Senast demokratins hjärta vanhedrades var det brittiska soldater som brände ner en del av byggnaden under kriget 1812.

Trumps mobb hade mycket väl kunnat göra något liknande.

Trump har som president drivits allt mera mot det extrema.

Han avskedar ministrar på löpande band för att de ens vågar antyda att hans nyckfulla, okunniga påhitt bör övervägas eller rentav hamna i papperskorgen.

Hans förste utrikesminister Rex Tillerson, tidigare högste chef för Exxon Mobil, försökte tillsammans med den förste försvarsministern Jim Mattis, fyrstjärnig general i marinkåren, att undervisa den i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor okunnige Trump.

Det slutade med att båda bryskt avskedades.

Tillerson efterträddes av Mike Pompeo som i kampen om den republikanska nomineringen inför valet 2016 i bryska ordalag varnade de republikanska primärvalsväljarna för Trumps olämplighet. Han skulle, sa kongressmannen Pompeo då, bli en auktoritär president som struntade i författningen. Men Pompeo förstod hur Trump skulle hanteras och blev sedan en renodlad jasägare.

För att få ett perspektiv på Trumps förmåga att inte besegras av motgångar räknade Jane Mayer i en utmärkt New Yorker-artikel före valet 2020 upp vad han lagt bakom sig: ett riksrättsåtal, två skilsmässor, sex konkurser, 26 anklagelser för sexuella övergrepp på kvinnor samt ungefär 4 000 juridiska processer.

De som skrivit insiktsfullt om Trump har fokuserat på hans problematiska personlighetsdrag. Han är ingalunda den förste amerikanska president som kan beskrivas som ”speciell”.

Robert Caros massiva volymer om president Lyndon B Johnson är berättelser om en brutal och hänsynslös politiker men som samtidigt spelade en nyckelroll i ett viktigt inrikespolitiskt reformarbete.

Går man längre tillbaka i amerikansk politisk historia hittar man utan svårighet presidenter som likt Trump agerat bisarrt.

Att ifrågasätta ett valresultat är inte heller något unikt. Efter presidentvalet 2004 ifrågasatte flera ledande demokratpolitiker omvalet av George W Bush. Några jämförelser mellan det som hände då och det som ägt rum efter valet i november förra året kan man inte göra – i synnerhet inte efter Trumpmobbens attack mot kongressen.

Vad kommer Trump att göra efter den 20 januari?

John F Harris har i Politico återkommit till varför Trump inte kommer göra comeback som presidentkandidat 2024.

Säregna personligheter i amerikansk politik – han nämner Joseph McCarthy, George Wallace och Ross Perot – har aldrig haft förmågan att skapa en verklig politisk rörelse. Trumps så kallade bas kommer inte bli en fungerande politisk apparat. Mobben i Washington DC vinner inga val.

Men viktigast är Trumps politiska oförmåga. Han är i grunden fantasilös och har inte förmågan att ändra politik ens då detta framstår som helt nödvändigt. Trump förnekade pandemin i stället för att söka leda landet.

Det kommer att höras försvarstal för Trump framöver. De kommer säkert att handla om Mellanösternpolitiken men kanske också om den komplexa frågan om relationen till Kina. Trump lät sig först hyllas och smickras av Xi Jinping. Handelspolitiken mot Kina därefter kommer att diskuteras länge. Helt klart är att Trumps hårda anti-EU-politik haft negativa effekter. Trumps skepsis mot Nato har också satt spår vars konsekvenser är svåra att bedöma nu när Joe Biden sannolikt lägger om kursen betydligt.

Trump har först och främst varit inriktad på inrikespolitik och tydligt visat bristande respekt för lag och rätt. Utmaningarna mot författningen har inneburit att kongressen och Högsta domstolen, de övriga båda pelarna i den amerikanska maktdelningen, utsatts för mycket hårt tryck. Har de motstått detta? Den frågan kommer att diskuteras framöver.

Nu spekuleras det om Donald Trumps framtid.

Vilda gissningar förekommer om att han kommer lämna landet och bosätta sig i Moskva och driva en tv-kanal därifrån. Mer sannolikt är att han kommer satsa på ett tv-projekt i USA för att bedriva en högerextrem politisk linje och söka konfrontation med Joe Biden och demokraterna.

Trump har redan övergetts av de medieintressen som tidigare satsat på honom. Det betyder att hans framtida politiska roll sannolikt blir begränsad.

En bitter narcissist som skrivit in sig i amerikansk politisk historia som en av de stora förlorarna. Ett dystert öde för en person som till varje pris alltid velat framstå som en framgångsrik vinnare.

Janerik Larsson, rådgivare, Stiftelsen Fritt Näringsliv


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?